RSS Flöde

Månadsarkiv: januari 2023

Kränkt! /erviluca

Postat den

Jag känner mej kränkt.

Och arg.

Jättearg! Sådär arg så det kniper i magen och jag vill stampa hårt i golvet av ilska.

Jag känner mej överkörd. Mentalt. Och som människa. Som om jag inte är viktig eller som om mina åsikter inte räknas.

Vad har då hänt?

Min lägenhet har genomgått en besiktning.

Besiktningsmannen var en ung (alla är unga i mina ögon nuförtiden, så den benämningen är lite oviss) man med förstoringsglas (tänkte jag skriva, och skrev….) ficklampa och mobilkamera i högsta hugg som kom. Jag var väldigt orolig innan eftersom jag har mycket dålig erfarenhet av besiktningsmän/kvinnor.

Mycket. Dålig. Erfarenhet.

Egentligen ville jag gå med besiktningsmannen runt i lägenheten och höra hur han tänkte och kunna kommentera, MEN han sa att han ville gå runt själv och att vi skulle prata om vad han sett och kommit fram till efteråt.

Så jag satte mej i vardagsrummet och väntade.

När han var färdig började han berätta vad han sett. Han pekade och visade i frysen där det fattades luckor (som jag aldrig sett och visste inte att det skulle sitta luckor där) och en liten mojäng (som dom obefintliga luckorna skulle sitta i) hade tydligen gått sönder i frysen, vilket jag inte heller visste om, eller ens hade sett. Ever. Han lyssnade inte på detta.

”Det ska ha funnits när du flyttade in.”

”Nej, det fanns inte och jag kan ju inte anmäla något jag inte ens märker borde finnas där…”.

Jag insåg snabbt att det inte spelade någon som helst roll vad jag sa, för hans ord var SANNINGEN och mina ord var ”hittepå” eller ”bara försvar”. Han sa inte det, men han konstaterade att han bara följde sina instruktioner och att han skulle skicka besiktningsprotokollet.

Det absolut värsta var när han sa att jag måste fixa uteplatsen. Då brann det till i mej! För följande är fakta:

Uteplatsen (där det är en gräsmatta) blev helt förstörd under den renovering som gjordes av fasaderna och fönstrerna förra året. Det är en enda geggpöl med ogräs där nu. Jag har skickat mail, ringt, smsat och på olika sätt kontaktat bostadsbolaget och frågat OM dom ska återställa uteplatsen eller om jag måste göra det själv. Jag fick vid något tillfälle ett kort svar att det var dom som skulle återställa uteplatsen och sedan har jag väntat och väntat….

…och mailat och skrivit till dom på hemsidan om och om igen och inte fått några svar. Detta sa jag till besiktningsmannen. Han sa då att han försökt ringa mig angående detta, men jag har inte svarat. Jag sa att det knappt går att ringa mej på vardagar för jag sitter nästan alltid i samtal (familjeterapeutar familjer) eller i möten och har fullt upp med jobbet på dagarna så att ringa ett ”privat” samtal går bort. Jag sa också att jag vid något, eller ett par tillfällen försökt ringa honom, men att man då måste ringa via en växel och att dom där sagt att han då varit upptagen. Därefter har jag glömt det hela och istället mailat. Det har inte gått att SMSa honom.

På mailen har jag inte fått svar. Ej heller via hemsidan.

Så efter att ha konstaterat att vi inte nått varandra utspelade sej följande samtal:

”Eftersom vi inte nått dej har vi inte kunnat göra i ordning uteplatsen…” säger han.

”Eeeeh, va?! Jag är nåbar via mail, sms och brev…”.

”Du har inte svarat i telefonen….Sen har du förstört uteplatsen…. ” Han är stenhård.

”???” Jag förstår ingenting. Har JAG förstört uteplatsen? Jag har ju inte ens kunnat vistas där eftersom det är en lerhög med ogräs.

”Det kom dit några som skulle åtgärda uteplatsen men dom kunde inte för det låg hundbajs där.”

Jag tror först att han skämtar, men ser sedan att han menar allvar.

”Så dom gubbar (förlåt fördomen – det kanske var kvinnor också) som kom för att gräva och fixa och dona med jorden kunde inte det för att det låg 3-4 bajshögar (max!!) där?” frågar jag.

”Ja, ingen vill väl plocka upp andras hundbajs…”.

”Men varför kunde du/någon inte bara maila eller smsa det till mej? Eller ringa på dörren och säga det till min son som varit hemma hela tiden? Dessutom tar jag upp dom eventuella bajshögar som ligger där någon gång i veckan så det kan inte ha varit så många….”.

”Men eftersom du förstört den, var man ju orolig för att du skulle förstöra uteplatsen igen…efter att den gjorts i ordning.”

”??? Förstört?? Menar du att ni var oroliga för att hundarna skulle bajsa på den nya gräsmattan?”

”Ja.”

”Ja, det hade dom faktiskt fått göra, men jag plockar ju upp bajset (!) och för det mesta bajsar dom på promenaderna vi går varje dag. Det är rätt sällan dom faktiskt bajsar där… men menar du att förstöra är att låta hundarna bajsa på gräsmattan?”

”Ja.”

Jag kände att jag inte orkade diskutera mer. Bara för att jag har hundar som får bajsa på uteplatsen är jag en som ”förstör” uteplatsen. Den var fin innan dom renoverade…och bajs kan man väl se som gödsel.

Jag har ingen talan och ingen röst. Besiktningsmannens ord är rätt och mina ord är bara försvar (=fel).

Jag sjunker och blir ett litet knytt.

I kampen mot den stora jätten – hyresvärden – är jag en liten skit.

Och jag är kränkt.

Så. Jävla. Kränkt.

Tankar om det som var (dikt) /erviluca

Postat den

                 

Vart ska jag ta vägen i livet?

Vart ska livet ta vägen med mig?

Närmar mig pensionen

Känner mig nästan färdig

och precis i början

Gjorde jag det jag ville

eller drog jag bara iväg?

Hoppade på tågen i farten

utan att veta vart de var på väg

Stannade jag någonsin upp

och funderade på nästa steg

eller lät jag bara känslan styra

utan att reflektera över konsekvenser

Skulle jag stannat upp och planerat mer?

Skulle jag väntat kvar och låtit känslan lägga sig?

Skulle jag inte hoppat på tågen i farten?

Borde jag stannat kvar där jag var?

Tänk inte bakåt säger den rättrådige

Den som tänker efter före

och aldrig ångrar sig

Den vars känslor är paketerade

och endast tas fram i kontrollerad form

Eller de som inte har djupet,

höjden eller styrkan i sina känslor

De som kan kontrollera, planera och

tänka efter före

Jag tänker och tänkte mycket

men oftast snabbt och effektivt

Vågade och satsade igen och igen

Sprang rätt in i väggar

Fixade en stege och

klättrade över murar

Vadade genom strida floder

Sparkade undan irriterande stenar

Rev mig på snår

Gick envist framåt

Grät floder, torkade tårar, hårdnade

Lät tårarna rinna, hårdnade än mer

Ett hårt skal

Ingen släpps igenom

Ingen

Så blir man ensam

När det enda jag ville från början

var att vara Tillsammans

forever and ever

De sa att jag var naiv

blåögd och romantisk

De sa det som om det var fel

töntigt, fånigt och lame

Sån ville jag inte vara

Jag ville vara stark och modig

Klara allt

Så jag byggde mitt skal

tår för tår

Kamp efter kamp

Jag kan själv

Nu är jag Ensam

och ensam är stark

i alla fall utåt

och det är ändå viktigast

Att alla andra tror

att jag kan

och vill

och är

stark modig

Jag kan själv

Prata klarspråk – att vara tydlig/erviluca

Postat den

Eller att våga prata om döden.

Vågar du?

Hur rädd är du för döden på en skala?

Eller är inte döden något som skrämmer dej?

ETT är säkert och det är att vi alla ska dö. Det är bara frågan om NÄR.

Och givetvis HUR.

Vi vill alla dö i sömnen (utan att vi ens märker det) när vi är typ 100 år.

När jag tänker ett varv till så är det inte så enkelt det heller, för OM vi vill leva ”i 100 år” så är vi antingen rädda för att dö och/eller så har vi ett så fantastiskt liv så att vi bara vill fortsätta leva och leva så länge det går.

Det finns ju många som faktiskt har ett så jobbigt och eländigt liv – fysiskt eller psykiskt – så att dom VILL dö, helst ”igår” och helst utan ansträngning.

————————————————————————————————-

Jag tittar på en dokumentär på Netflix som handlar om barn som har cancer på ett sjukhus i USA och som dör. Man kan ju undra varför jag ens tittar på en sån dokumentär, för det är den frågan nästan alla ställer sej när ni läser det här. Jo, anledningen är att 1. Döden fascinerar mej (för jag tror inte det är slut där) och 2. Människor, relationer och psykologi fascinerar mej (och har alltid gjort) och därför är det intressant – och givetvis otroligt sorgligt – att titta på denna dokumentär. Självklart gråter jag när jag ser den. Jag är inte gjord av sten.

I dokumentärens första avsnitt får man bland annat följa en 16-årig kille som behandlats i flera omgångar med allt som går, men där tumören fortsätter växa och ta över hans kropp. Läkarna har dock väldigt svårt för att prata klarspråk och därför pratar dom i cirklar och runt och bäddar in klarspråket (”du kommer att dö”) i så luddiga förklaringar att varken han eller hans mamma förstår att det nu handlar om ”livsuppehållande medicin” tills hand dör.

Läkarna frågar Honom OM han vill ha någon mer behandling och i så fall vilken (han får välja mellan två behandlingar). Samtidigt förstår jag (tittaren) att ingen (behandling) kommer att hjälpa, men det får han inte veta i klarspråk, så han väljer den ena (värsta = cytostatika). Han läggs in på sjukhuset och genomgår denna jobbiga behandling medan mamman är hemma med lillebror och ”har ingen barnvakt” så pojken är oändligt ensam på sjukhuset och personalen lider med honom.

Vid ett möte pratar personalen om frustrationen av att pojken ligger där och dör alldeles ensam. Han är dessutom livrädd för döden. Jag har lust att ropa till rutan: ”Hallå! Prata med pojken om döden! Ta dit en präst eller en kurator som han kan ställa frågor till och få ur sej sin oro och ångest!” och ”Hallå! Ring mamman och säg att hennes son kommer att dö – att behandlingen inte hjälper!”

Sen är det en läkare som säger att ”Jag tror ni alla lindar in era ord så mycket att varken mamman eller pojken förstår att han faktiskt ska dö och att vi förlorat kampen mot tumören. Jag tror vi behöver säga det till mamman, för att hon ska förstå allvaret och komma hit.”

Så gör dom. När samtalet ska hållas sitter det SEX stycken från personalen tillsammans med mamman i rummet och jag undrar stöttar dom varandra eller mamman i detta svåra samtal? Kanske både ock. Det måste vara ett helvetes svårt samtal. Men när hon får VETA hur det ligger till, bryter hon ihop och gråter (givetvis!) och sen stannar hon vid pojkens sida tills han dör.

Jag vet inte om någon pratar med pojken och låter honom lufta sin oro och ångest.


Jag har tidigare också tänkt att vi är för rädda och luddiga kring döden och vi gör den extra svår när vi inte vågar/orkar/kan prata om den. Den kommer för oss alla. I vissa länder/kulturer är den en del av livet och man hanterar den på annat sätt utan att blunda för den eller låtsas att den inte finns. Vi säger ju inte heller att någon dött utan vi säger att någon ”gått bort”. Hur ska ett barn kunna förstå det? ”Vart gick han?” tänker dom (kanske, beroende på ålder).

Självklart vill vi inte att NÅGON vi älskar ska dö. Absolut inte! Det är det värsta som kan hända.

Men tyvärr händer det och när någon blir sjuk eller dör och vi finns där omkring dom behöver vi hantera det och sätta ord på det. Kanske speciellt i sammanhang där barn är involverade. Barn behöver förstå PÅ RIKTIGT. Dom behöver få reagera och agera på det sätt dom gör OCH få ställa både knäppa och tokiga frågor och få raka svar.

När jag gjorde min första praktik som blivande socionom var jag stationerad på Danderyds sjukhus som sjukhuskurator. Vid ett tillfälle satt jag utanför ett rum där min handledare gått in för att prata med en pojke på ca 11 år höll på att dö. Mamman och pappan var i rummet och jag satt utanför med pojkens 6-årige bror. Jag frågade honom hur det var för honom nu när hans bror var så sjuk. Han sa att han tyckte det var jobbigt att han alltid måste vara hos farmor och farfar och att mamma och pappa aldrig var med honom. ”Kommer Markus att dö?” frågade pojken. ”Ja, han kommer att dö”, svarade jag sanningsenligt. ”Får jag hans indiangubbar då?” sa pojken. ”Det vet jag inte. Det får du nog fråga mamma och pappa”, sa jag. ”…men jag kan gissa att du får dom eftersom Markus inte kommer att leva längre och behöver dom inte…”, sa jag sen. ”Yes!” sa pojken och jag såg hur hans ögon glittrade över att få leka med indiangubbarna. Så kan en 6-åring reagera i stunden.

Jag kommer att skriva mer om döden framöver känner jag. Det är ett stort och intressant ämne.

Hur/vad tänker du?

——————————————————————————————————

#prataomdet #prataomdöden #döden #barnsomdör #pratamedbarnomdöden #död #netflix #prataklarspråk #varatydlig #luddig #prataicirklar #varaotydlig #otydlighet #reaktioner #barnsreaktioner

Bensinstationer flyttar sej och ersätts av skogar/erviluca

Postat den

Hundarna och jag ska ta skogspromenaden idag har jag bestämt, men den lilla stigen som går ner i första etappen är hal så jag bestämmer att ta den andra stigen, en bit bort, in i skogen istället.

Jag har gått den här skogsvägen genom skogen hundratals gånger. Den första delen brukar vara lite hit och dit eftersom det inte är en tydlig stig igenom där jag brukar gå, MEN när jag tar den här andra vägen vet jag att den stigen är tydlig och går som ett upp-och-ner-vänt L in i den delen dit jag ska (med foten/taket till vänster, om ni förstår).

Så det är nema problema. Jag glömmer alltid att jag är en vilsepanna som kan gå vilse i en hiss och just den här dagen är den rätt mycket snö på marken och ingen har gått på stigen innan mej så jag får chansa lite…

Jag och ”chansa lite” när det gäller att hitta = TILT, men det har jag liksom glömt idag. Eller inte.

Plötsligt står jag där, en bit in i skogen, och förbannar mej själv: ”Var faan är jag?!” Jag känner inte igen mej alls!

Ska jag chansa (ha ha ha igen!) och fortsätta rakt fram och komma fram i Länna (troligen) eller ska jag gå tillbaka, funderar jag. Jag bestämmer mej för att fortsätta rakt fram och se vart jag kommer. Idiotiskt beslut när det är jag som gör det, eftersom jag då kommer att gå vilse. Så säger den lilla Kloka rösten inuti, men den lyssnar jag inte alltid på….

Jag fortsätter alltså rakt fram och plötsligt känner jag igen mej: ”Meh, där är ju stora stenen med mossa på…? Och där är det stora ikullfallna trädet…?”

Plötsligt går jag på den stigen jag tänkte från början!

Jag blir så förvånad att jag nästan tappar andan. Jag har alltså gått på Den Lilla Stigen RAKT FRAM men kommit fram rakt till vänster dit jag tänkte gå från början! Jag har alltså gått rakt fram, men hamnat rakt åt sidan!

Asså, fattar ni!?

Tänk er att ni ska åka till Centrum, som ligger söderut, men inser att ni kört fel så ni tänker att ”Äh, jag kör vidare till min moster, som bor norrut”, och så plötsligt är ni i Centrum!

Det här har hänt mej massor av gånger och jag blir lika ställd varje gång. Det är som om hjärnan måste flytta runt sej ett varv där inne varje gång. Ibland har bensinstationer flyttats och hus ersatts av skogar i min (förvirrade) hjärna när jag liksom hamnar där jag hamnar.

Spännande liv man lever va?!

Tummen i arslet /erviluca

Postat den

Jag har tummen i arslet – instoppad och hårt sittande.

Jag får faniemej inte ut den! Det är såååå irriterande.

Jag är en kreativ människa, som behöver få utlopp för den sidan – annars blir jag…knäpp! Eller deprimerad. Kanske både ock. Och när tummen sitter inmurad i arslet…

Det är många gånger i mitt liv jag önskat att jag var en man som levde med min lilla fru och eventuellt några barn någon gång i början, eller mitten av, 1900-talet. För då skulle jag kunna ställa krav på Alla Andra och säga ”Jag behöver vara ifred och hitta min Inspiration för att kunna Skriva!” och så skulle min lilla fru slå knut på sej för att inte störa, laga mat, serva mej på alla möjliga sätt och låta mej få helt ägna mej åt mitt kreativa skrivande.

Det finns fortfarande sådana förhållanden har jag förstått. Men jag lever inte i ett sådant. OCH jag är kvinna.

Faan, nu kom ögonmigränen tillbaka. Den hälsade på igår också. Vad handlar det om? Är det Levaxinet som inte funkar eller vad??

Så här går ögonmigrän till: Plötsligt, från ingenstans, finns det en, eller flera, lysande bollar i mitt synfält. Jag ser alltså inte där utan det är bollar som lyser istället. Det är sååååå frustrerande! Ibland leder ögonmigränen till ett hejdundrande migränanfall, ibland inte. Ibland hjälper det att äta något sött, ibland inte. Ibland hjälper migränmedicin.

Nu måste jag sluta skriva för bollarna blir fler och jag ser inte vad jag skriver…

Piss och helvete!