Månadsarkiv: november 2022

Jag lär mej ständigt nya saker om människor trots att, eller på grund av, att jag jobbat med människor och relationer hela mitt liv.

Jag är själv en obotlig optimist som ser positivt på det mesta (men inte allt). Jag är också ganska naiv, fast på ett bra sätt (inte alltid), men ibland tänker jag att jag borde vara lite mer…misstänksam.

Människor – speciellt föräldrar – pratar ofta om att man ska vara så ärlig. Det är viktigt med ärlighet. Och sen ljuger dom. Hej och hå vad alla människor ljuger jämt och ständigt. Men inte sådär rakt och ärligt ljug, utan väldigt intrasslat och komplicerat. Det är så komplicerat så att dom inte fattar det själva.

Jag, som brukar säga att ”alla människor ljuger” just för att så få säger som det verkligen är och att det knappt går att säga som det är, för vi är ju sociala varelser och säger man rakt ut allt man tycker och tänker (som barn kan göra) så anses man helt dum i huvet och det vill man ju inte vara.

Du/vi ljuger lite grann jämt.

Du vågar inte säga till någon när du är kär, för du är rädd. Först när hen säger att hen är kär i dej (för att hen är kanske modigare, eller mer kär) så vågar du – kanske – trots att du är störtkär. Man vågar inte blotta sej. Man vågar inte vara den som känner mest. Man vågar inte vara sårbar.

Alla har blivit sårade. I princip alla. Och när man blivit sårad i kärlek blir man (olika) rädd att våga igen. Men man måste våga för att få vara/bli kär. Måste. Annars blir man ensam och oälskad. Det är inte kul. Heller.

Du ljuger för dina barn. Ibland är det småljug, ibland undanflykter, ibland avleder du och ibland är det rena skära lögner, som när jag sa till min första son, som vägrade äta sånt han aldrig ätit förut – var livrädd för att ens smaka – ”det är Heman-biffar, såna biffar äter Heman jämt!”. Så åt han. Och jag var nöjd med min lögn och sonen blev mätt.

Men vad som gör mej förbluffad och lite ledsen är alla dessa beräknande människor, som säger ”A” fast dom egentligen menar ”B” för att dom vill att personen dom pratar med ska känna ”X” så att dom kan gå vidare till ”P” och till slut hamna där dom vill ha personen – nämligen på ”B” eller om det var ”K”. Alltså dom tänker ut en snirklig plan för att nå dit dom vill, och dom luras i både ord och handling hela vägen och ibland kan denna väg ta dagar och veckor och till och med månader! Och under denna bearbetning av (flertalet?) människor (ibland i maskopi med andra) som ska leda dom till rätt ställe, så ljuger dom om känslor, tankar och allt allt! Utan att skämmas eller må dåligt (tror jag).

Jag, som alltid säger att ”alla ljuger”, kan inte ljuga ”ärligt” (om ni förstår) för att nå mitt mål. Jag har för stort samvete eller vad det är. Jag kan småljuga, lite grann, men får jag en rak fråga så svarar jag ofta rakt tillbaka. Jag kan ljuga om ”Vad snygg klänning/frisyr/skjorta” fast jag inte tycker det, för att göra personen glad, men inte ”Tycker du om mig?” och svara ”Ja”, om jag verkligen inte gör det.

Dom flesta är inte som jag. Det har jag räknat ut för länge sedan, även om jag från början trodde att nästan alla var som jag, precis som man ofta tror när man är barn: ”Allt som jag har och är, är normalt”.

Jag är en positiv optimist som nästan tycker det gör fysiskt ont när jag korta stunder blir en negativ pessimist. Jag kan verkligen inte leva så. En del är såna av naturen och hittar fel i det mesta, ifrågasätter och oroar sig och hittar faror och ”saker-som-kan-hända/gå-fel” överallt med inställningen ”det-kommer-inte-att-gå”. ”Den som söker han finner”. Letar man efter skiten och ondskan så hittar man den. Och tvärtom.

Att oroligt fundera ut var det kan finnas fallgropar ligger inte för mej och när jag träffar såna människor, stänger jag öronen eller håller mej ifrån dom. Jag vill inte ta ut negativa känslor i förskott. Tänk om det inte händer? Då har du slösat negativ energi i onödan. Det är bättre att vara positivt inställd tills det onda inträffar, typ. Tycker jag. Men det är för att jag är sån. Född sån.

Enligt forskning finns fler av den sorten som letar faror, och oroar sej, än tvärtom för utan er skulle vi inte ha överlevt som ras. Troligen.

Utan ”oss” naiva optimister hade vi inte heller överlevt, för vi vågade ta oss vidare, klättra högre, flyga längre, uppfinna mer….

Så…vem är du?

Det första barnet gör dej till förälder. För alltid. Innan dessa är du endast DU/Johanna/Arvid/Kalle/Lisa med allt som är du. Javisst, du är kanske syster/bror också och möjligen moster/farbror, barn till några, kusin, arbetskamrat, elev, dansare, chef, arbetslös….eller vad du nu är.

Du kanske tycker om att dansa/sjunga, gå ut och dricka öl, laga mat, spela paddel, spela boule, spela dataspel/tv-spel, umgås med vänner, lyssna på musik, plugga, slappa, gå på SPA, sjunga i kör, spela spel, gå på fotbollsmatcher, jogga, spela fiol…

….och kanske gör du en massa aktiviteter, eller nästan inga alls, men fokus är på dej själv och hur du mår, vad du vill och känner. Eller så är fokus på din flickvän/pojkvän och på vad ni tycker om att göra tillsammans: ”Ska vi åka till fjällen?” eller ”Ska vi kanske sticka iväg till Thailand över jul?” eller ”Jag har lust att gå ut och äta ikväll, vill du?” etc.

Sen kommer det ett litet barn, och fokus skiftar. Det ändras direkt, och då absolut tydligast för mamman. Det är både fysiskt, psykiskt och hormonellt. Hela kroppen skriker: ”Jag måste se till att min baby överlever!” och brösten rinner till och plötsligt spelar det ingen roll vad du (som nu blivit mamma) känner, tycker, tänker, vill, utan det är först och främst babyn (den alldeles nya lilla människan) som måste bli nöjd och tillfredsställd.

Om barnet kommit ur mammans kropp så är det hon som i första hand kan ge barnet mat, dygnet runt, närsomhelst. ”Uääääää!” så står hon där med droppande bröst och ont i själ och hjärta och försöker lista ut vad babyn behöver och vill. Mammans liv är plötsligt upp-och-ner-vänt, men hon har i alla fall tuttarna att slänga fram som en slags ”Första-Hjälpen-kit” i början, Pappan är mest förvirrad och måste fundera på vilken som är hans roll i det hela, och inser snart att det inte går att ”leva på som vanligt”, för nu måste man i första hand se till att babyn är nöjd, och sen kan man fundera på andra saker. Om han är en aktiv pappa alltså.

Det finns ju faktiskt också pappor som inte ens märker att dom blivit pappor. Mamman kanske hör av sej, långt senare, eller nära i tid och säger: ”Du har blivit pappa.” Det finns också pappor som ”loggar ut mentalt” ganska snart efter att barnet fötts, för dom vet inte hur dom ska agera eller vad som ska göra, utan står först helt handfallna och försvinner sen ut till jobb/plugg/annat-viktigt…

…och mamman lämnas ”ensam” med barnet (och där startar början till en separation som sker 2-3-4 år senare) varvid hon känner sej besviken och övergiven och tycker att han är en svikare.

För den aktiva pappan blir det att fokusera på mamman, för mamman måste komma först (har maten) för babyn, och hon behöver stöd och hjälp för att orka.

Om pappan är negativ och gnällig och kommenterar att kvinnan/mamman ”förändrats” och klagar på att hon hela tiden bara bryr sej om babyn så har han inte förstått någonting och kan han gå och dra något gammalt över sej, för mamman kämpar. Hon kämpar för att hitta sin roll i röran kring sej och babyn och hon är inställd på att få babyn att överleva både fysiskt och psykiskt.

Hon har dessutom tusen frågor dygnet runt: ”Ska jag amma nu? Byta blöja? Gosa? Vad betyder skriket? Varför gör det så ont i brösten? Magen värker. Aj. Det rinner från underlivet, ska det vara så? Sover hen nu? Lever hen över huvud taget? Andas hen? Ska bajset vara gult/svart/kornigt? Varför är blöjan torr/blöt/gul? Vad har hen för prickar på magen/i ansiktet?” etc.

Det rinner ur underlivet, brösten håller på att explodera och/eller rinner och det gör kanske ont. Hon får sår på bröstvårtorna och varje amning är en plåga (i början). Hon är aldrig, aldrig ledig och fri, utan lyssnar hela tiden på om barnet piper/gnyr/skriker/andas även när hon duschar. Allt hon försöker göra blir avbrutet och hon får aldrig duscha/laga mat/städa/tvätta/vadsomhelst färdigt och stressen kommer som ett brev på posten.

Pappan kommer hem från jobbet efter en lång arbetsdag och är trött och vill/behöver vila och förstår inte hennes stress och undrar: ”Vad göööör du hela dagarna? Hur svårt kan det vara att amma och byta blöja? Babyn sover ju bara mest” och mamman har därmed lust att döda pappan.

Om hon är ensam förstår hon inte hur hon ska orka och oroar sej över att bli tokig av utmattning. Plus att hon känner sej väldigt ensam och isolerad (om hon inte bor med någon förälder/kompis/någon annan viktig person).

Att bli förälder är stort. Förändrar livet. Förändrar vad man tycker är viktigt.

Om man låter det ske.

Det är jättenoga att det blir rätt.

Rätt ställe, rätt doft, rätt vindar, rätt ljud omkring – helt enkelt RÄTT.

Och det är inte helt enkelt att välja ut denna Rätta Platsen.

Hon nosar, skrapar med tassen, nosar igen, förbereder sej…MEN så händer något: Någon går förbi, vinden vänder, ett ljud hörs, doften är fel….

…och försöket måste avbrytas. Så måste allt börja om med att dofta, titta, känna, lyssna….

TILL SLUTt har hon hittat Rätt Plats och kan Kissa eller bajsa.

Svåra beslut.

Puh!

Vi vill veta varifrån vi kommer och vad vi ärvt ifrån vem. Vi vill pussla ihop vem JAG är – iallafall när vi blir äldre. Kanske inte alla vill det, men många.

Jag tittar på Genjägarna på SVT och fascineras.

Människor vill ju veta varifrån dom kommer, vad dom har ärvt från vem och vem dom ÄR. Det är som om HALVA ens personlighet inte finns när man inte vet vem som är ens pappa (som ju är det vanligaste, förstås).

Därför blir det en stor krock i min hjärna när kvinnor vill bli mammor via okända donatorer. ”Det gör inget för mitt barn kommer att ha sin mormor och morfar, sin morbror och en massa kusiner att känna igen sej i…” säger en obekymrad (blivande) mamma.

Och jag förstår den blivande mamman, för OM jag inte haft möjlighet att bli mamma så hade jag slagit knut på mej för att få bli mamma ändå och trots allt. Jag hade skitit i ALLA varningar och försök till att stoppa mej och jag hade gjort mej gravid, eller adopterat. Punkt! Ett liv utan barn hade inte varit ett liv för mej. Barn är och har alltid varit det viktigaste i mitt liv.

MEN nu har jag barn och kan lugnt tycka till om diverse saker.

Människor måste få ha rätt att få veta sitt ursprung. Iallafall så gott det går. Är man hittad på gatan i Brasilien och sedan adopterad till Sverige så är man och det är rätt svårt att ta reda på vem man är och vad man ärvt rent biologiskt. MIN egen lilla statistiska undersökning säger att adopterade barn oftare än andra får barn tidigt i livet (och då är min andra analys att människor vill ha biologiska band och få älska, och bli älskade, ”biologiskt” och känna ”blod är tjockare än vatten”.

Att av rent egoistiska skäl skaffa barn genom att inseminera sej med okänd sperma är alltså rätt fel, när man tänker ett varv till, för sannolikheten att den blivande människan vill veta vad den ärvt från sin ”andra halva” är rätt stor.

Människor som växer upp och tror att den dom bor med är ”pappa”, men får sedan veta att det var han inte alls, känner det ofta som att marken försvinner under deras fötter och att dom vuxit upp i/med en lögn. Trots att mamman kanske inte heller vetat säkert, utan hoppats och trott att hon valde den som faktiskt är biologisk pappa.

Det kan ju vara svårt att säga till sitt barn: ”Jag hade samlag med TVÅ olika män när jag blev gravid med dej så den pappa du lever med kan vara din biologiska pappa ELLER så är det den andre mannen jag låg med….”.

Men nog om det.

Jag tänker ändå att alla borde få ha RÄTT att få veta vem som är deras biologiska pappa. No matter what. Sen kan ju inte det genomföras till 100 % förstås, men i dom fall det går så borde man se till att den möjligheten finns.

Och om jag blir/är farmor vill jag veta det.

Tack för mej.

Det här är Lisa.

Hon är ca 1 år och kom till oss för 4 veckor sedan då jag hämtade henne i Nynäshamn. Hon hade åkt bil från Sibirien till Sverige och skuttade ur bilen, glad som en liten lärka, kissade och bajsade och åt den kycklingkorv jag hade med. Därefter ville hon hälsa på ALLA!

Väl hemma sa hon ”Heeeej!” till både Matilda och Theo och Bella och viftade glatt på svansen. Alla accepterade henne direkt och så var hon medlem i vår familj. Klart.

Sedan dess har hon blivit bästis med Theo (som är en katt – en cornish rex) och dom leker och leker och leker. Dom både leker en lek där Lisa jagar Theo runt runt i lägenheten, men också en lek där båda halvligger någonstans och småputtar och småbiter i varandra. Dom har verkligen klickat.

Katten Bella är lite ledsen eftersom Theo övergivit henne. Bella försöker då och då komma in i Lisas och Theos lek, men dom ser henne inte ens, rusar bara förbi och kvar står Bella och ser både förundrad och förvånad ut.

Lisa tycker att Matilda är rätt cool också och får då och då igång Matilda i en stunds lek. Det är otroligt bra gjort eftersom Matilda har EN princip: ”Jag leker helst aldrig”.

Lisa sprider kärlek och lycka omkring sej och människor som velat klappa henne känner av hennes fantastiska energi.

Lycka är att ha fått bli matte till Lisa. Hon är pricken över i i vår familj.

…………………………………………………………………………………………………………………………………

#jagvilllevahund #ryskgatuhund #sibirien #adopteraenhund #gatuhund #blandras

Arga människor som söker konflikter kommer alltid att finnas.

Det är dom som antingen inte har fått/kunnat bli arga på det som dom verkligen är arga på, och har kanske samlat på sej en massa ilska (genom åren/under veckan) och så går dom ut i stora världen – In Real Life eller digitalt – och exploderar. Hit och dit och överallt.

Många som söker konflikter finns i sportvärlden. Dom kanske inte sportar direkt, men dom hejar på Något Speciellt Lag och hatar allt och alla som inte tycker som dom eller hejar på fel lag. Så går dom till en match och letar efter någon att ”råka” knuffa till och/eller bråka/slåss med och så kör dom!

Många andra som söker konflikter tycker om katter, hundar eller djur över huvud taget. Oj oj oj, om man skriver ”fel” saker på nätet om katter/hundar/djur när dom finns i närheten. Då får man verkligen hålla i hatten.

Antingen har konfliktsökarna (som alltid har RÄTT) vuxit upp i hem där det funnits någon sådan förälder, som ÄR konfliktsökare och som ALLTID HAR RÄTT – no matter what – och så gör dom som dom ”lärt sej” ELLER så har dom utsatts för konflikter och mentala (eller fysiska) övergrepp och behöver få utlopp för all ilska och frustration som samlats inuti.

Konfliktsökares största handikapp är att dom har SVÅRT ATT LYSSNA och ta till sej information. Fast egentligen behöver dom inte ta till sej någon information, kan man säga, för dom har ju alltid rätt redan från början. Det är så fantastiskt med dessa personer för dom kan ALLT om ALLT. OCH dom hittar något att bråka om i minsta lilla kommatecken.

Dom är som såna här tonårstjejer som jag träffade när jag jobbade som skolkurator och frågade den vaaaansinnigt förbannade eleven varför hon var så ARG på den andra tjejen….jo, för ”hon bitch-blickade mej!!”. Snacka om att man kan TOLKA in bitch-blickar i allt!

OCH kommatecken.

Det jag blir irriterad på är att jag låter mej påverkas av dessa KONFLIKTSÖKARE. Om jag tex vill ge ett råd till en hundägare sådär lite privat på Facebook så vågar jag inte det. Kanske lika bra, men det stör mej att det som hindrar mej är dessa jävla KONFLIKTSÖKARE – ibland även kallade troll (på nätet). Fast ibland är dom faktiskt bara arga ”besserwissers”.

”Ta bara bort dom/inläggen/kommentaren” sa jag förut, innan jag själv drabbades. Eller ”blocka dom”. Men det var innan jag lät mej själv påverkas av någon kommentar av en ilsken kvinna som tyckte att jag var ”världens sämsta hundägare” och ”inte borde få ha hund” och allt vad det var, för att jag gav råd om att ”knixa med kopplet” för att få hunden att reagera/lyda.

Man får heller inte skriva någonstans över huvud taget att barn ”uppfostras” eller ”behöver uppfostran”. Livsfarligt! Eller att skriva att ”Män och kvinnor är olika”. Oj oj oj! Jag tror heller inte man får skriva ”trotsålder” nuförtiden.

Vi som levt ett tag vet att allt går runt runt och dessutom utvecklas allt från ena sidan till den andra och så svänger det tillbaka igen. Samtidigt går det lite framåt också hela tiden. Utvecklingen alltså.

Vilket utveckling? ALLTS utveckling.

Vi som är lite äldre har gått igenom att låta hundar äta choklad och vindruvor (och överleva), till att hundar dör på fläcken av att nästan bara TITTA på både choklad och vindruvor.

Vi har gått igenom att chips är livsfarligt till att det finns chips av ALLA sorter.

Vi har gått igenom att ALLA äter kött till att nästan ingen längre äter kött.

Vi har gått igenom att några få är allergiska mot hö till att alla är allergiska eller intoleranta mot något.

Vi har gått igenom att ingen har några diagnoser till att ALLA av diagnoser.

Vi har gått igenom att säga ”nej” till hunden när den gör fel, till vänta in att hunden ska förstååååå vad den gör för fel (nästan som med barn) och därefter förklaaara för hunden vad den gjorde för fel så att den gör rätt nästa gång…. (typ!).

Vi har gått ifrån att ”barn ska ammas var fjärde timme” till ”amma babyn närsomhelst, gärna hela tiden om den vill” och från ”låt inte barnet bestämma något” till ”följ barnet sov-och matklocka, om den har någon och har den ingen; följ den.”

Vi har gått igenom både det ena och det andra, och tar kanske därför många (”nya”) idéer nuförtiden med en nypa salt.

Och vi vet att det blir bra ändå i slutänden….

….eller så dör man.

Det är ungefär dom alternativen som finns.

Sammanfattning: Ta Arga Människor med En Nypa Salt.

….och är du en arg människa; Ta livet med Nypa Salt.

Eller varför inte med En Klackspark? 🙂

Man kan ju ha ett favoritdjur förstås, men vi som älskar djur har något speciellt ihop. Vi har liksom ett annat djup, ett annat sätt att se på livet och naturen och allt än dom som inte gillar djur. Dom som inte gillar djur är lite mer fyrkantiga och kalla. Dom fattar inte. Vi som älskar djur är liiiite bättre än dom andra.

Dom andra har inte haft den där nära relationen till ett djur. Dom har aldrig ens givit djuren ett försök. Kanske tycker dom djuren är ”bara djur” eller ”smutsiga” eller ”äckliga” eller som om dom vore möbler. Existerande levande varelser utan känslor och tankar. Stackars dom. Dom missar en hel….dimension (!) av livet. Den relation man får till ett djur är på ett djupare plan eftersom man måste kommunicera utan ord med dessa varelser. Plus att djur bara är i nuet och många av dom älskar reservationslöst. Speciellt hundar.

Jag sitter i soffan i ”köket” på min nya arbetsplats och jag har på ett ungefär förstått vilka som är ”djur-människor” på min nya arbetsplats, och vilka som inte är det. Vi som #älskardjur har en massa berättelser om djur vi älskat, och/eller älskar, som vi vill dela med oss av till varandra.

Idag berättar en kvinna om hunden Totte, som försvann, och som dom 6 dagar senare hittade intrasslad och hängande i ett fiskenät på landet, avmagrad och nära döden. Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Totte och hon hade en själslig kontakt, säger hon. Jag vet precis vad hon menar. Flera år senare dog Totte då han blev biten av en stor Veimaraner (stor hund). Han var då 8 år. Hon saknar honom fortfarande. Dom fick 25 000 kr i skadestånd och hunden som bet avlivades.

Jag har historier i min hjärna som vill berättas, men det får bli vid annat tillfälle. Jag hinner snabbt berätta om Bosse (min lilla ”omplacerings-kines”) som blev påhoppad av två schäfrar och fyra greyhounds. Det var mitt fel, eftersom jag inte hann koppla honom och han gick rätt in i högen av hundar, som alla var kopplade. Han både överlevde och blev inte ens skadad, av någon underlig anledning, så vi hade tur den gången.

Senare flyttade han till ett äldre par som var barnlösa eftersom Bosse inte var säker med barn (och jag hade då ständigt barn hemma hos mej – både egna och andras). Han fick ett bra liv.

Men jag har ju också haft hundarna Netta, Cilla, Flisa, Sally, Milton, Beppe, Fiona, Cecilia och har Matilda och Elsa. Samt katterna: Minus, Mimmi, Smulan, Morgan, Bagheera och har Theodore och Bella.

…samt undulater, marsvin, hamstrar, fiskar, sköldpadda, grodor, orm och en jättetråkig kräfta (som bara låg i en snäcka), för att inte tala om alla sniglar och andra småkryp som Äldste sonen tog hem när han var barn.

Jag älskar djur! Jag skulle egentligen vilja bo på landet och bli vän med djur som lever i naturen också. Och jag vill rädda en fågelunge eller en ekorre som blir tam.

Varför hittar jag aldrig ett övergivet litet djur som behöver mej?

Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:

Man vill liksom VETA från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan och oroa sej: ”Kommer det att hålla? Kommer det att Bli Något? Är hen Den Rätta?”

…. för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det. Och sen om det INTE gick så tappar man orken och lusten och viljan att försöka igen, ”slösa tid och energi och hjärta igen”…

….för hur ska man veta om personen kommer att ”hålla” och vara okey och passa ihop med en? Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Och hur ska man våga tro att det är just den personen man kommer att satsa på, som är rätt okey som människa och som känslorna kommer att väckas för?

Hur ska man våga tro och hoppas att man kommer att bli kär och vilja dela livet med just den personen och att den personen vill ha en igen och igen? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka. Och hur många gånger orkar man satsa/våga – HOPPA!?

Och hur många gånger kan man låta hjärtat brista?

Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är RÄTT”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”?

Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. Många var kanske inte ens kära…”det bara blev så”.

När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…

Jag funderade aldrig på om han var SI eller SÅ – jag var nog mest bara kär. Och han BLEV ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.  

Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop. Och man kanske inte ens kan älska någon hela livet? Dom flesta kanske lever sida vid sida bara för att det blivit en vana…

Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé att engagera sej, kämpa på, våga?”

Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..

…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….

…..så får man något –  ett slags utbyte/givande och tagande, som ger en något som gör en till en liiiite bättre människa….och man lär sig liiiite mer om sej själv….och om Livet.

I så fall är jag JÄTTEBRA.

För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever.

 Typ.