Månadsarkiv: september 2018

Jag minns hur kroppen kändes när jag hade kontroll på (nästan) varje muskel. Och jag minns lyckokänslan i kroppen när jag dansade runt till härlig musik. Jag minns känslan av att orka och vilja röra mej, hoppa och dansa hur länge som helst utan att bli trött och hur lätt jag kände mej.

Jag vill känna så igen.

Kanske går det inte när man kommit upp i åldern….

…men jag VILL!

Idag har jag varit på mitt andra Yoga-pass (Ashtanga-yoga). Efteråt känns det härligt i kroppen, men under själva passet kändes kroppen otymplig och trög, tjock och stel.

Jag FÖRSTÅR att jag måste träna upp den igen för att, om möjligt, få uppleva ungefär samma känsla av kontroll som jag gjorde när jag var yngre, men vad irriterande det är att ha en kropp som inte lyder – en kropp där lemmarna är stumma och det ”tar emot”.

Eller när hjärnan inte förstår vad kroppen ska utföra och det blir TILT i skallen.

Fifan!

Just nu sitter jag och eftersvettas och ben och armar darrar av chocken över att glömda muskler vaknat igen….

Stackars lilla kroppen. Jag måste börja ta hand om den igen.

Idag.

I morgon kan det vara för sent.

På söndag ska vi välja åt vilket håll Sverige ska gå. Ska allt förändras eller ska vi bibehålla det vi redan byggt upp?

Ilskna röster fräser att ”Sverige är på väg åt fel håll” just nu med våld och alla möjliga hemska saker, och så ska vi förstå att det är flyktingar och invandrare som förstör och härjar, men det stämmer inte. Vi har det bra. Vi är ett av dom länder som har det bäst!

Jag vill att vi ska fortsätta vara bra och fortsätta må bra.

Av hat mår man inte bra.

Med inställningen ”DOM” (…är fel) och ”VI” (…är bäst) kommer man ingenstans. Hat föder hat. Att ”skicka ut dom” gör bara att flytta över problemet till någon annan samtidigt som dom man ”skickar ut” mår sämre.

Att tro att ”dom andra” (icke-vita) är fel är så dumt så att klockorna stannar. Man måste vara oerhört KORKAD för att tro att vi är olika bakom skinnet. Vi har vuxit upp i olika sammanhang, ja, och har därför olika sätt att bete oss, men ALLA är förändringsbara. ALLA. Till och med nazisterna.

Tyvärr har nazisterna fått ett SAMMANHANG där dom trivs tillsammans med andra som hatar. I Sammanhanget/Gruppen är dom ett VI och i det VI:et trivs dom. För INNAN dom blev ett VI hatade dom åt alla möjliga håll – sådär lite spretigt. Troligen för att dom inte fick den kärlek och omtanke dom behövde få som barn. Hat föder hat, som sagt. 

När VI hatar nazisterna är det som att göda dom. Då får dom liksom ”tillåtelse” att slåss, bråka och hata, tillbaka. Då blir vi ett tydligare ”Dom” och dom blir ett tydligare ”VI”. Det är härligt att få Höra Till och ingå i en grupp. Och en grupp bli starkare när dom har motståndare.

Jag vet inte hur vi ska kämpa emot dom onda krafterna. Men det jag vet är att vi måste. Och alla som är emot Ondskan måste höja sina röster.

Egentligen skulle jag vilja ta varje liten nazist i handen och föra henom till ett land där människor lider. Där skulle hen få komma nära familjer, hjälpa utsvultna barn och höra människors olika historier. Han skulle få kärlek. Det är jag övertygad om. Och han skulle vara tvungen att släppa sitt hat, och han skulle förändras.

Men jag hinner och kan inte.

Därför tänker jag att alla vi som INTE hatar andra. Alla vi som är ”godhetsknarkare” som en nazist ilsket fräste åt mej att jag var (”Åh, tack!” sa jag). VI måste höja våra röster och vi måste rösta på söndag.

För Godhet. Emot Hat.

Ingen vill säga att den är pessimist. Alla vill vara optimister.

Ingen vill säga att den är negativ. Alla vill vara positiva.

Dom flesta människor vill vara den som tycker att glaset är halvfullt, och tror att dom är det.

Men ärligt talat KRYLLAR det av negativa pessimister. Överallt! Såna som oroar sej, säger att det ”kommer aldrig att gå”, hittar problem i allt, bekymrar sej, tänker på #vad-som-kan-hända (=faror), funderar, argumenterar, sorterar, planerar – tänker ut alla problem som skulle kunna inträffa innan dom ens vänder huvudet åt det håll dom kanske eventuellt skulle vilja gå.

Många funderar, tar ett steg framåt, ställer sej och tänker igen: ”Vad för NEGATIV sak skulle kunna hända OM jag tar ett steg till? HUR ska jag då bemöta denna NEGATIVA sak som skulle kunna hända?” Och så funderar dom på LÖSNINGAR på det som SKULLE KUNNA hända. Sen, när dom funderat länge på OM det kan hända och VAD dom ska göra då, så tar dom ett steg till, varefter dom stannar upp och gör om hela ”funderar-processen” igen.

Såna människor BEHÖVS! Såna människor gjorde så att vi klarade oss förr – när vi bodde i grottor och aktade oss för björnar och vargar och sånt.

Såna som jag dog när vi sprang ut ur grottan utan att se oss för. Å andra sidan kan såna som ”NI” ha stoppat mej och sagt: ”Vänta tills jag har kollat om det finns björnar utanför!”

Tur att jag lever. Men såna som jag förde också utvecklingen framåt. För såna som jag sprang ut ur grottan UTAN att tänka så mycket, för att vi var så NYFIKNA på vad som fanns bakom nästa berg. Såna som jag blev kanske ibland uppätna, men förhoppningsvis fanns det några till såna som jag, som kanske hittade lösningar på vägen: ”Oj, en varg! Jag klättrar upp i trädet!” Och såna som jag klättrade högt upp i trädet och där fick vi UTSIKT och SÅG långt! Och såg en sjö! 

Såna som jag klättrade ner när vargen tröttnat på att vänta, och såna som jag gick till den där sjön och insåg att där kunde vi hämta vatten…. Såna som jag behövs också! 

Uj uj uj, vad livet är fullt av faror. Det lurar en fara bakom varje hörn, i varje tanke, om man tänker så.

Och ingen vågar ens säga det den EGENTLIGEN tänker för ”tänk-om-dom-tycker-annorlunda-än-jag” och ”tänk-om-dom-tycker-att-jag-är-knäpp”…..

…och ingen vågar #varaprivat.

Att vara Privat är tydligen förenat med livsfara.

Många vågar knappt säga att dom har en familj, på jobbet. För det är ”för-privat”.

Men ”det-privata” är ju det som är LIVET – DET RIKTIGA LIVET.

Jobbet är bara ”på-sidan-om” – ett sätt att försörja sej. Eller hur? Eller är arbetet för dej DITT RIKTIGA LIV, och det privata är ”på-sidan-om”?

Förr, när endast MÄN arbetade, var det som om ARBETET var det viktiga för MÄNNEN, och hemmet och familjen var ”något-på-sidan-om”. Sedan kvinnorna klev in på arbetsmarknaden har det förändrats. Förr pratade aldrig män på jobbet om att dom hade barn, att barnen var sjuka, att dom hade problem med sin fru.

Jag tror dom gör det nu….men är inte säker. För det är fortfarande lite ”för privat” och ”på sidan om”.

Och när någon dör, skrivs det nästan alltid endast (i tidningen) om ARBETET som hen genomfört och UTBILDNINGAR hen gått, men inte om FAMILJEN (som faktiskt är den som finns kvar och sörjer och som har den privata bilden av människan kvar i sitt sinne).

Så varför är det Det Privata Hemligt?

Jag förstår att SM-lekar, och det man gör i sovrummet, är privat. Men Det Vanliga Livet. Det är väl bara….vanligt – ATT man har barn, är singel, har en hund eller en papegoja. DET borde väl vara rätt oprivat?

Eller?

Eftersom det är så lätt att lova saker nu inför valet för alla partier, så tänker jag att jag startar ett eget parti och lovar mycket och jättebra saker.

HUR allt ska genomföras verkar inte alls spela någon roll – ej heller NÄR. 

Det viktiga är att man lovar saker har jag förstått. Och helst ska man lova såna saker som MÅNGA håller med om – lite luddigt sådär. ”ALLT ska bli bättre”, typ.

Så jag lovar:

Skolan

• Alla barn ska ha rätt att gå i skolan.
• Ingen mobbing ska förekomma i skolorna. Alla barn ska må jättebra och alla barn ska ha minst godkänt i skolan.
• Det ska finnas minst en kurator på 600 elever i skolan.
• Rörelse ska införas på schemat i skolan varje dag. Och musik.

Sjukvården

• Det ska finnas sjuksköterskor och undersköterskor och läkare så att det räcker.
• Inga vårdköer.
• Alla ska få bra lön och arbetstiderna ska vara okey.
• Ingen ska arbetar övertid.

Fängelser

• Alla fångar ska rehabiliteras/behandlas/få utbildning/få terapi.
• Det SKA finnas efter-fång-vård för ALLA fångar, som varit i fängelse längre än 2 år,  efter fängelsetiden.

Barnen

• Barnen är vår framtid. Därför ska allt som handlar om barn prioriteras.
• Barn ska bli trodda när de berättar om övergrepp, och bevisningen för övergrepp ska inte behöva bevisas i absurdum.
• Det ska finnas Barnahus i alla större städer och där ska det arbeta människor med olika befattningar som helt fokuserar på barn och KAN barn. I Barnahusen ska det finnas lekrum samt också några rum där föräldrar/barn kan bo tillfälligt, om det behövs för att komma ifrån en svår situation.
• ALLA barn ska kunna ha fritidssysselsättning. Om föräldrar inte har råd med en avgift ska avgiften sänkas alternativt tas bort för den familjen.
• Läxor ska begränsas och eventuellt helt tas bort. Fritid ska vara fritid för barn. Barns fritid är också ett lärande.

Kriminalitet

• Det SKA vara kort tid mellan den kriminella handlingen och straffet.
• Människor som hotar vittnen SKA anhållas och sitta i förvar ca 1 månad och under den tiden SKA de få behandling/terapi för att lära sig hur samhället fungerar OCH komma till insikt i varför de själva hotar/bråkar/har hamnat snett.

Socialtjänsten

• Hela Socialtjänsten ska ses över. ALLT inom Socialtjänsten ska förändras. Inställningen till hjälpbehövande ska förändras. Mindre kontroll – mer hjälp. Samt bättre hjälp till självhjälp.
• Polisen och Socialtjänsten ska ha ett nära samarbete och träffas regelbundet och i många fall följas åt i arbetet.
• Socialtjänsten ska också ha ett nära samarbete med skolan.

Försäkringskassan

• Hela försäkringskassan ska ses över, regler ändras och personalen ska om-utbildas.

Flyktingar/invandrare

• Migrationsverkets regler ska ses över. Främlingsfientliga får inte arbeta på MI.
• Utbilda MI:s personal mer.
• Alla nazister/främlingsfientliga ska skickas till ett u-land i en månad och umgås med/hjälpa människor som har det svårt.

Bostäder

• Det SKA byggas bostäder. Mycket bostäder. Hyresbostäder. Till ALLA.
• Alla ska ha en bostad.
• De som har svårt att bo någonstans ska kunna bo i tillfälligt boende någonstans.

Arbete

• Alla som vill arbeta SKA arbeta.
• Alla ska ha en lön som dom kan leva på. Höj lönerna för vissa – sänk dom för andra.
• Alla arbeten ska vara viktiga.
• Arbeten som innebär ansvar för människor på olika sätt ska ha högre lön.

Kultur

• Ska vara viktigt.
• Alla barn ska bli erbjudna att spela ett instrument tidigt i skolan.
• Alla ska sjunga tillsammans. Varje dag. I skolan.

Nu vill jag inte bestämma mer.

Slut.

Man får barn, ger dom mat, kärlek, omtanke, gränser, regler, upplevelser, närhet, följer dom nära genom livet……

….peppar, fyller med ännu mer kärlek, bråkar med, uppmuntrar, tjatar på, ifrågasätter, kämpar för, gråter över och med, tröstar, förundras över, förskräcks över, funderar över, är stolt över, grämer sej över…..

…..så plötsligt en dag säger dom: Nu är jag klar att flyga. Nu flyger jag!

Så lämnar dom boet. Och man har gjort sitt jobb. Det är färdigt. Nu ska dom flyga runt själva där ute i stora världen. Krocka med livet, ramla omkull, trösta sej själva eller tröstas av andra…..

…..helt enkelt STÅ PÅ HELT EGNA BEN.

Och man hoppas att man givit dom ALLT man kan för att dom ska klara av Livet Någorlunda helskinnade. Man VILL att dom ska dansa fram på gröna ängar ständigt glada och lyckliga…..

….men man VET att det inte kommer att bli så.

Jag har gjort ALLT JAG KAN för att dom ska bli vettiga vuxna och för att dom ska klara av livet. Jag kunde inte bättre.

Och igår lämnade Mellan hemmet för att Klara Sej Själv Resten av Livet.

STORT!

FANTASTISKT.

Och det var dags. Så jag är nöjd.

Och han är nöjd. Än så länge.

Tror jag.

Och jag säger som alla andra säger: Det gick sååååå fort: Baby – tonåring – vuxen – hejdå!

Jag, och några av Äldste sonens kompisar, hade haft kontakt via Messenger och kommit överens om att jag skulle boka att äta middag med sonen ute, och då åka med honom till Odenplan och där skulle han överraskas av sina kompisar som var dom som EGENTLIGEN skulle fira honom på hans 35-årsdag.

Jag mötte Äldste Sonen utanför hans port i Gamla Stan och vi gick upp i hans lägenhet och jag gav honom presenter, bl a en flaska whisky som vi provsmakade lite på. Gott! Sen åkte vi till Odenplan och sonen undrade om vi skulle till ”XXX” (minns inte namnet på restaurangen) och jag bara skrattade och svarade inte…..

Så stod dom där: Sex av sonens bästa kompisar! Det var såååå kul att se hur ”mindfucked” sonen blev! Det var precis så han uttryckte sej: ”Jag känner mej alldeles mindfucked!”.

Han gick iväg med gänget och jag gick och mötte min date, som jag också bokat.

Mina kära date som jag träffat av och till nu i 2 år. Det har blivit mer till i sommar….och jag hoppas det blir ännu mer till framöver.

Vi tog en öl, snackade (of course), gick vidare och åt middag ute. Sen tog jag mej hemåt med t-bana, tåg och buss och var hemma mitt i natten.

Trött fredag med försök till häng framför tv:n blandat med packning av Mellans grejer och försök att lösa ”internet-i-ny-lägenhet = #katastrofläge = #sonvillinteflyttaominteinternetfunkar = #försöklösainternet #kaninte osv #jättetrött.

Flyttlördag, som jag berättar om i nästa blogginlägg.