Ingen vill säga att den är pessimist. Alla vill vara optimister.
Ingen vill säga att den är negativ. Alla vill vara positiva.
Dom flesta människor vill vara den som tycker att glaset är halvfullt, och tror att dom är det.
Men ärligt talat KRYLLAR det av negativa pessimister. Överallt! Såna som oroar sej, säger att det ”kommer aldrig att gå”, hittar problem i allt, bekymrar sej, tänker på #vad-som-kan-hända (=faror), funderar, argumenterar, sorterar, planerar – tänker ut alla problem som skulle kunna inträffa innan dom ens vänder huvudet åt det håll dom kanske eventuellt skulle vilja gå.
Många funderar, tar ett steg framåt, ställer sej och tänker igen: ”Vad för NEGATIV sak skulle kunna hända OM jag tar ett steg till? HUR ska jag då bemöta denna NEGATIVA sak som skulle kunna hända?” Och så funderar dom på LÖSNINGAR på det som SKULLE KUNNA hända. Sen, när dom funderat länge på OM det kan hända och VAD dom ska göra då, så tar dom ett steg till, varefter dom stannar upp och gör om hela ”funderar-processen” igen.
Såna människor BEHÖVS! Såna människor gjorde så att vi klarade oss förr – när vi bodde i grottor och aktade oss för björnar och vargar och sånt.
Såna som jag dog när vi sprang ut ur grottan utan att se oss för. Å andra sidan kan såna som ”NI” ha stoppat mej och sagt: ”Vänta tills jag har kollat om det finns björnar utanför!”
Tur att jag lever. Men såna som jag förde också utvecklingen framåt. För såna som jag sprang ut ur grottan UTAN att tänka så mycket, för att vi var så NYFIKNA på vad som fanns bakom nästa berg. Såna som jag blev kanske ibland uppätna, men förhoppningsvis fanns det några till såna som jag, som kanske hittade lösningar på vägen: ”Oj, en varg! Jag klättrar upp i trädet!” Och såna som jag klättrade högt upp i trädet och där fick vi UTSIKT och SÅG långt! Och såg en sjö!
Såna som jag klättrade ner när vargen tröttnat på att vänta, och såna som jag gick till den där sjön och insåg att där kunde vi hämta vatten…. Såna som jag behövs också!
Uj uj uj, vad livet är fullt av faror. Det lurar en fara bakom varje hörn, i varje tanke, om man tänker så.
Och ingen vågar ens säga det den EGENTLIGEN tänker för ”tänk-om-dom-tycker-annorlunda-än-jag” och ”tänk-om-dom-tycker-att-jag-är-knäpp”…..
…och ingen vågar #varaprivat.
Att vara Privat är tydligen förenat med livsfara.
Många vågar knappt säga att dom har en familj, på jobbet. För det är ”för-privat”.
Men ”det-privata” är ju det som är LIVET – DET RIKTIGA LIVET.
Jobbet är bara ”på-sidan-om” – ett sätt att försörja sej. Eller hur? Eller är arbetet för dej DITT RIKTIGA LIV, och det privata är ”på-sidan-om”?
Förr, när endast MÄN arbetade, var det som om ARBETET var det viktiga för MÄNNEN, och hemmet och familjen var ”något-på-sidan-om”. Sedan kvinnorna klev in på arbetsmarknaden har det förändrats. Förr pratade aldrig män på jobbet om att dom hade barn, att barnen var sjuka, att dom hade problem med sin fru.
Jag tror dom gör det nu….men är inte säker. För det är fortfarande lite ”för privat” och ”på sidan om”.
Och när någon dör, skrivs det nästan alltid endast (i tidningen) om ARBETET som hen genomfört och UTBILDNINGAR hen gått, men inte om FAMILJEN (som faktiskt är den som finns kvar och sörjer och som har den privata bilden av människan kvar i sitt sinne).
Så varför är det Det Privata Hemligt?
Jag förstår att SM-lekar, och det man gör i sovrummet, är privat. Men Det Vanliga Livet. Det är väl bara….vanligt – ATT man har barn, är singel, har en hund eller en papegoja. DET borde väl vara rätt oprivat?
Eller?
erviluca #mammatillfyrakillar 