Tredje sonen utflyttad/erviluca

Man får barn, ger dom mat, kärlek, omtanke, gränser, regler, upplevelser, närhet, följer dom nära genom livet……

….peppar, fyller med ännu mer kärlek, bråkar med, uppmuntrar, tjatar på, ifrågasätter, kämpar för, gråter över och med, tröstar, förundras över, förskräcks över, funderar över, är stolt över, grämer sej över…..

…..så plötsligt en dag säger dom: Nu är jag klar att flyga. Nu flyger jag!

Så lämnar dom boet. Och man har gjort sitt jobb. Det är färdigt. Nu ska dom flyga runt själva där ute i stora världen. Krocka med livet, ramla omkull, trösta sej själva eller tröstas av andra…..

…..helt enkelt STÅ PÅ HELT EGNA BEN.

Och man hoppas att man givit dom ALLT man kan för att dom ska klara av Livet Någorlunda helskinnade. Man VILL att dom ska dansa fram på gröna ängar ständigt glada och lyckliga…..

….men man VET att det inte kommer att bli så.

Jag har gjort ALLT JAG KAN för att dom ska bli vettiga vuxna och för att dom ska klara av livet. Jag kunde inte bättre.

Och igår lämnade Mellan hemmet för att Klara Sej Själv Resten av Livet.

STORT!

FANTASTISKT.

Och det var dags. Så jag är nöjd.

Och han är nöjd. Än så länge.

Tror jag.

Och jag säger som alla andra säger: Det gick sååååå fort: Baby – tonåring – vuxen – hejdå!