Ensamheten och Tillsammansheten /erviluca

NÄR jag var ung tyckte jag om TILLSAMMANS – nästan alltid tillsammans.  Jag ville vara där det var MÄNNISKOR omkring mej, jämt. Dom val jag gjorde var väldigt självständiga, och jag behövde inte ha någon med mej för att starta något, men jag ville VARA MED MÄNNISKOR. Jag trivdes i ”röran”. Jag såg framför mej att jag skulle leva i ett kollektiv, där det fanns människor överallt, jämt.

När jag var ung hade jag inget behov av ensamhet. Jag var nästan rädd för ensamheten. Alla människor är ensamma ibland, men jag hade inte BEHOVET, av vad jag minns. Kanske jag minns fel….Jag vet inte.

Men jag minns KROCKARNA det blev mellan min första make (som jag gifte mej med när jag var 20 år), när han hade ett starkt BEHOV av MYCKET ensamhet, och mitt behov av detta var NOLL.

Fast jag vet inte….kanske vi båda ”ljög”, för oss själva, och varandra. För när jag tänker efter, var min exmake ute och festade, och/eller träffade FOLK jämt, medan jag var hemma, ensam – ofta. För jag PLUGGADE först, var GRAVID sen och hade BABY sen. Han jobbade och pluggade. Så när han kom hem (efter att ha träffat en massa människor) behövde han Ensamhet, medan jag hade varit ensam och behövde Vara Tillsammans = KROCK!!

Å andra sidan var vi ju så UNGA….

NUMERA är ensamheten ett behov. Jag njuter av att bara vara med mej själv, av och till. Men Ensamheten ska vara Självvald.

Icke självvald ensamhet gör mest bara ont. Och ensamhet, utan hopp om tillsammanshet, gör också ont.

Att ens make/maka/sambo åker på semester i 2 veckor/1 månad/6 månader ”gills inte”, för den ensamheten har ett MÅL och det målet är att man ska vara TILLSAMMANS igen. Och i den ensamheten ingår (ofta) längtan efter Någon som Finns.

Ensamhet utan ”Mål” är bara…ensamhet.

Dom som säger att dom VET hur det är att vara ensam för att dom tillbringade 4 veckor på sommaren i en stuga ensam på fjället, men sedan kommer hem till sin make/maka/barnen och vet i bakhuvudet att TILLSAMMANSHETEN finns där, vet inte hur det är att vara Ensam UTAN bakhuvudet så att säga.

Att Ha Någon är att ha en Ryggrad av Trygghet/Kärlek och gör att man kan kasta sej ut i Ovisshet, utan att vara rädd för att bli…ensam och övergiven.

Att kasta sej ut UTAN en Ryggrad av Trygghet/Kärlek gör att man riskerar att famla runt i Tomma Intet for ever and ever….

…med ett isande hjärta som skriker av tomhet.

Oj, vad dramatisk jag blev!

Men det är för att Ni Andra ska fatta! Ni som har Tryggheten i Ryggraden.

Jag vet inte varför det är viktigt att ni förstår, men det är det.

Fatta hur det är att vara Utan….

….eller förstå det inte alls.

Vem bryr sej?

Å andra sidan förstår inte jag alla dom som lever i Tillsammansheten och bara gör varandra illa, och mår dåligt tillsammans….utan ryggrader (eller med sjukliga ryggradar).

Då är jag hellre ensam.