RSS Flöde

Dagsarkiv: 11 oktober, 2015

Ha ha ha! /erviluca

Postat den

 

Jag sitter och läser i en blogg som är helt otroligt rolig, klok och fantastisk!

Jag skrattar högt!

Vilken människa!

Hon måste ju bara vara helt underbar och fantastisk! Inkännande, empatisk, humoristisk och med en helt underbar självdistans!

Meh!

Det är ju MIN blogg!

Det är MOI!

erica-pc3a5-jobbet-2012.jpg

www.erviluca.com

 

Tänk att JAG är så fantastisk! Och rolig!

Vad härligt!

Nu ska jag njuta lite av att jag är så HÄRLIG.

Och lite knäpp.

 

Erica skrattar

 

 

Annonser

”Fuck you, din jävla idiot!” /erviluca

Postat den

 image

Nästan varje gång vi möter en annan hund, nuförtiden, morrar Milton. Tyvärr drar han då nästan alltid igång Fiona också, som beter sej som en ”jävla idiot” och skäller och drar i kopplet.

 Ja, jag jobbar med att få bort det beteendet!

Detta hände, som vanligt, idag – både en och två gånger. Jag var beredd med kort koppel och hålla emot och ”fy:a”. Varje gång.

Vid ett möte, vänder sej mannen i sällskapet om efteråt, går emot mej och säger ILSKET att jag SKA ha min hund till VÄNSTER om mej. Han säger det varken vänligt, eller som ett förslag, utan han nästan ryter det åt mej – som en order.

Det brinner till inuti: INGEN ska fanimej ge mej order om hur jag ska ta hand om min hund! Så jag säger det, på ungefär samma hårda sätt som han gav sin order till mej: ”Jag har min hund på precis vilken sida jag vill!” Och så lägger jag till att jag både hade koll och kort koppel. Dessutom, lägger jag till, så är inte Fiona farlig eller bits – hon bara ”låter”.

Mannens ilska stegras, och han tar några hotfulla steg emot mej, ställer sej nära-tättintill, spänner ögonen i mej, och fortsätter med sin ”ge-order-stil” och säger: ”PASSA DEJ JÄVLIGT NOGA!!!”

Nu är jag förbannad så det KOKAR i mej : Karljäveln HOTAR mej!

”Hotar du med att slå mej?! Hotar du med att slå en KVINNA?!?” fräser jag.

 ”Det spelar ingen roll att du är kvinna – du ska passa dej jäääävligt noga!!” morrar han.

Jag tar ett millimetersteg närmare honom, spänner ögonen hårdare i honom än han gör i mej (ha!) och säger någonting i stil med:

”Du hotar inte mej, din jävla fegis! Jag är inte det ett dugg rädd för dej!”

Han fortsätter med sina hot och jag (som kokar inombords) är inte ett dugg rädd, bara heligt förbannad! Jag säger till honom att jag borde polisanmäla hans hot, och jag nästan känner att jag önskar att han slog till mej så att jag fick något riktigt att anmäla.

Jag tror han inser att han inte kan skrämma mej, så han börjar gå iväg men fortsätter säga idiotiska saker, vilket gör att jag säger bråkets mest intelligenta kommentar:

”Dessutom är din hund tjock!!” …och på något sätt ”vinner” jag, eftersom han svarar att den inte alls är tjock – den har bara mycket hår! Det sista är ju så dumt (både det jag säger och han) så jag blir alldeles full i skratt när jag skriver det.

Förresten skriker jag ”Fuck you din jävla idiot!” också.

Som Avslut. Liksom.

Galet va?!

_________________________________

Fotnot

Svar på ofrågade frågor: 

Mannen var i 45-50 års åldern. Svensk. Mörkhårig. Glasögon. Ganska ”stor” (kraftfull), ca 184 cm lång. Mörk klädsel.

Med i sällskapet var en kvinna med röd jacka i samma ålder ungefär (kanske äldre – tittade inte så noga) samt en pojke med Downs Syndrom i 14-15 års åldern (som oroligt stod och drog/höll i mannens arm).

Kvinnan fortsatte gå en bit så hon stod ca 8 meter bort hela tiden. Tyst.

Ovillkorlig kärlek?? /erviluca

Postat den

En djupare kärlek än man någonsin kan förstå.

Jag kände det idag. Att den faktiskt finns. Och att jag har tillgång till den.

Att den finns för mej, fast jag många dagar faktiskt inte förtjänat den. Att den Bara Finns där. För att DOM är så vackra och fina människor.

 Och att jag insåg idag hur OÄNDLIGT TACKSAM jag är – eller borde vara – över att jag fötts in i den.

Tänkte på att vi känt varandra hela livet, delat stora delar av det och både hatat och älskat varandra. Vi har tyckt saker om varandra, avskytt varandra, klippt varandras hår, retats, blivit kära i samma kille (iallafall jag i deras…), tyckt att deras åsikter varit helknäppa, suckat åt varandras kläder och tankar, tyckt att dom gjort fel, tänkt fel, varit knäppa och jobbiga.

Vi har sett och  upplevt varandra genom livets ALLA skeenden. Stått där bredvid varandra i regn, rusk och alla skitväder som finns. Delat högt och lågt.

Sagt upp kontakten, tillfälligt, i frustration och ilska, men sedan mer eller mindre (mot-) villigt sökt upp varandra igen.

Dom finns där.

Trots allt finns dom kvar.

Jag blir rörd när jag tänker på det, och hur jag liksom ofta ibland bara tar dom för givet – uppskattar dom inte tillräckligt.

Det finns dom som inte har några, medan jag har begåvats med två!

Dom står där och hejar på och pushar och försöker att stötta igen och igen – även när jag kryper under en sten och fräser ”GÅ! STICK! FÖRSVINN! LÅT MEJ VARA!!”.  Då ställer dom sej där utanför och säger lugnt: ”Vi är här. Vi går inte.”

Och kanske ger dom mej korkade råd ibland, och kommer med idiotiska lösningar, men fanimej: Dom ger mej råd, dom försöker hitta lösningar och dom står kvar!

Dom står kvar och finns för mej – genom eld och vatten – och framför allt finns dom för mej fast jag ibland verkligen inte förtjänar det!

TACK, GODE GUD för MINA SYSTRAR!!