Ovillkorlig kärlek?? /erviluca

En djupare kärlek än man någonsin kan förstå.

Jag kände det idag. Att den faktiskt finns. Och att jag har tillgång till den.

Att den finns för mej, fast jag många dagar faktiskt inte förtjänat den. Att den Bara Finns där. För att DOM är så vackra och fina människor.

 Och att jag insåg idag hur OÄNDLIGT TACKSAM jag är – eller borde vara – över att jag fötts in i den.

Tänkte på att vi känt varandra hela livet, delat stora delar av det och både hatat och älskat varandra. Vi har tyckt saker om varandra, avskytt varandra, klippt varandras hår, retats, blivit kära i samma kille (iallafall jag i deras…), tyckt att deras åsikter varit helknäppa, suckat åt varandras kläder och tankar, tyckt att dom gjort fel, tänkt fel, varit knäppa och jobbiga.

Vi har sett och  upplevt varandra genom livets ALLA skeenden. Stått där bredvid varandra i regn, rusk och alla skitväder som finns. Delat högt och lågt.

Sagt upp kontakten, tillfälligt, i frustration och ilska, men sedan mer eller mindre (mot-) villigt sökt upp varandra igen.

Dom finns där.

Trots allt finns dom kvar.

Jag blir rörd när jag tänker på det, och hur jag liksom ofta ibland bara tar dom för givet – uppskattar dom inte tillräckligt.

Det finns dom som inte har några, medan jag har begåvats med två!

Dom står där och hejar på och pushar och försöker att stötta igen och igen – även när jag kryper under en sten och fräser ”GÅ! STICK! FÖRSVINN! LÅT MEJ VARA!!”.  Då ställer dom sej där utanför och säger lugnt: ”Vi är här. Vi går inte.”

Och kanske ger dom mej korkade råd ibland, och kommer med idiotiska lösningar, men fanimej: Dom ger mej råd, dom försöker hitta lösningar och dom står kvar!

Dom står kvar och finns för mej – genom eld och vatten – och framför allt finns dom för mej fast jag ibland verkligen inte förtjänar det!

TACK, GODE GUD för MINA SYSTRAR!!