Dom är som oss – killarna som flytt. I alla fall dom jag träffat.
Jag träffar ett par varje vecka, eftersom dom kommer åkande med tåg från någon flyktingmottagning i Sverige, kliver av på någon station i Dalarna, varvid jag hämtar dom, och sedan åker vi vidare till deras nya hem.
Det är fina killar.
Första gången trodde jag att jag skulle hämta en trasig och ledsen själ, men icke! En pojke med strålande ögon satt på en bänk på stationen och väntade på att bli upphämtad. Jag frågade med kroppspråket hur länge han varit på flykt och om han förstod vad jag frågade, och om jag förstod hans svar rätt så var det ett par månader….
När vi kom fram till familjehemmet tog vi fram mobilen och använde oss av en telefontolk, och vi fick veta att hans pappa var död och att han tappat bort sin mamma och sina två yngre syskon ”någonstans i Iran”….Han fick tårar i ögonen och ville inte prata mer om det.
14 år och fylld av både förvirring och hopp, och med en massa minnen från krig och flykt, som han just då bara ville glömma.
Han blev informerad om familjen, Sverige, God Man, Socialtjänsten och en massa andra saker som säkert bara blev ett sammelsurium i hans huvud. Han hade nog fullt upp med att bara ”landa” och inse att han var i Sverige.
Eller visste han ens det?
Nåja, killarna jag träffar varje vecka är jättefina mysiga killar med Hopp i ögonen!
Bara så du vet!
erviluca #mammatillfyrakillar 