RSS Flöde

Dagsarkiv: 7 februari, 2015

”Jävla araber!” ….eller nåt /erviluca

Postat den

 

 

Han anklagar mej för att vara rasist för att jag sa ifrån när han kallade mej ”Fitthora!” när jag gick förbi. Det kokar i mej. Jag är ingen jävla rasist! Skulle jag – moi – vara rasist?! Faan, vad arg jag blir! Sedan säger han att jag är emot hans religion. HerreGud! Jag vet ju inte ens vad han har för religion! Han står och blåljuger och hittar på! Tyyypiskt såna där.  Jävla araber!.

Hon tränger sej före mej i kön till kassan på ICA – låtsas liksom att hon inte gör det, fast hon gör det, och jag låter henne göra det, för jag har ingen lust att bråka….men fifaan! Hon har väl hela dagarna på sej att handla och stå i kö! Varför ska hon nödvändigtvis handla när alla andra handlar, och dessutom ha mage att tränga sej före! Tyyypiskt såna där. Jävla Pensionärer!

Hon har inte tagit bort luddet på filtret i torktumlaren i tvättstugan, trots att det står en stooor skylt på väggen att man måste göra det efter VARJE användning. Ska det vara så jävla svårt?! Hon kommer säkert ifrån….äh! Tyyypiskt såna där. Jävla invandrare!

Dom väller in i bussen, skrämmer upp en genom att prata högt, svära och vara allmänt röriga. Plötsligt spottar en utav dom på golvet i bussen! Tyyyypiskt såna där. Jävla ungdomar!

Moms with strollers

Dom kommer gående i bredd på trottoaren, som om dom ägde hela trottoaren! Två stycken bredvid varandra, pratande högt och obekymrat med varandra utan att se att jag kommer från andra hållet, och måste kliva ut i snömodden för att ta mej förbi dom. Mina fina och dyra mockastövlar blir alldeles blöta. Tyyyypiskt såna där. Jävla mammor med barnvagn!

furs.jpg

Dom sitter och fikar alldeles bredvid oss, och det verkar som om dom tror att dom äger hela caféet. Dom pratar högt och gestikulerar och jag hör hur dom pratar om fiiina märken och dyyyra resor. Deras frisyrer är perfekta och deras pälsar hänger fiiint över stolsryggarna. Det är sååå irriterande att dom sitter där och är så rika och fiiina och tror att dom är bättre än alla andra. Säkert har dom aldrig varit med om ett enda problem i hela sina liv och säkert skänker dom inte en spänn till dom fattiga. Det är så tyyyypiskt såna där. Jävla miljonärer!

Programmet visar kvinnor i 50-årsåldern som åker till Gambia och raggar upp unga vackra killar, som dom använder för sin egen lust och för att få lite kärlek. Jag kan först inte bestämma mej för om jag tycker det är okey eller om det är för jävligt….sen förstår jag att mannen är som en lyxhora och försörjer sin familj på att ligga med äldre kvinnor från Norden (som inbillar sej att mannen är kär i dom på riktigt…eller nåt). Näe, me don’ t like. Det är ju tyyypiskt såna där. Jävla medelålders vita kvinnor från Norden!

….eh, va?!

 

 

Den sjuka arbetsgruppen /erviluca

Postat den

 

Nearly half of people felt their job had a negative impact on their health, with 20 per cent fearing their stress levels could trigger a heart attack

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

how to lead change without the high cost of confusion

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Confused

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

The violence of the attack on the bus was beyond shocking. Do men in Delhi not fear anyone?

 

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Confused

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Hear Not, See Not, Speak Not by nickmoore911

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!