Vi är ute och går – jag och hundarna – då vi möter ett par barn som har en liten hund, som ser glad och pigg ut.
”Får dom hälsa?” frågar jag flickorna, och dom nickar.
Deras lilla vita, glada hund viftar på svansen och hälsar för fullt på Fiona, men hon står blickstilla och rör sej inte ur fläcken. Jag undrar vad hon sysslar med. Hon brukar hälsa ”ordentligt” på andra hundar, men icke! Fiona stirrar på den ena flickan.
”Du kanske luktar gott?” säger jag. Hon ser bara generad ut. Hon känner sej nog uttittad.
När deras lilla hund har hälsat färdigt, säger vi hejdå och går. Jag funderar på vad som hände och varför Fiona inte hälsade utan bara stod blickstilla…..
Vi går och går…..
…och DÅ kommer jag på det!
Lilla, stora ljuvliga Fiona: Hon trodde flickorna skulle hälsa, förstås! Så fort vi träffar barn så brukar dom vilja klappa och gosa med Fiona och då ställer hon sej alldeles blickstilla och rör sej inte ur fläcken och låter barnen klappa och gosa hur mycket som helst. Det var DET hon ställde in sej på! Det var ju två BARN som hade den lilla hunden. Hon var Barn-inställd.
Ha ha ha!
Underbara hund!
erviluca #mammatillfyrakillar 