Jag är rädd för mörker. Jag får panik om jag är ensam och det är mörkt. Så svart så att jag inte ser något, är skitläskigt!
MEN!
När jag är med mina hundar är jag inte rädd.
Det är skitkonstigt, för dom är ju inte Värsta Bestarna precis. Och OM någon skulle dyka upp och kasta sej över mej/oss, så vette-faan vad dom skulle göra…. Slicka skurken kanske? Slicka ihjäl honom?
Näe, dom skulle nog skälla och ”beté sej”. Tror jag.
När jag går min långpromenad på hösten, är det beckmörkt. Och det är inte så kul att gå på asfaltsvägarna hela tiden, även om det finns många jättefina gångvägar häromkring….
….så jag går in i fårhagarna eller i skogen. Där är det MÖRKT! Man ser Ingenting! Och ändå skuttar hundarna runt som om dom såg. Jag tror att dom helt förlitar sej på hörsel och lukt. Själv har jag ficklampa.
Men att jag vågar! Jag är så imponerad av mej själv.
Igår tog jag en snabb funderare innan jag klaffsade in i skogen med hundarna: ”Är det farligt att gå i mörkret? Kan någon Farlig Typ hoppa på mej? Finns det vargar eller andra farliga djur i skogen?” Jag svarade mej själv: ”Nej. Nej. Nej”. Sen klättrade jag över stängslet (nåja – klättra och klättra….man kliver upp på en stege på ena sidan och ner på den andra) och släppte hundarna FRIA på andra sidan! ”Tjohooooooo, free at last!” tjöt dom (inte).
Sen gick vi och gick. Och ovanstående foton togs. Jag gjorde en liten film också, som jag försökte göra till en skräckis….men jag har inte riktigt den rätta touchen, märkte jag efteråt, när jag tittade på den: Sååååååå inte läskig!
…………………………………………………………..
PS. Försökte få över den från mobilen och hit. Misslyckades. DS
erviluca #mammatillfyrakillar 