Förlåt, mamma! /erviluca

Jag kom att tänka på när jag bjöd hem Anders, Janne, Karin och några till….eller ”bjöd hem” och ”bjöd hem”….Jag sa väl sådär lite med en axelryckning att dom väl kunde komma, om dom ville….liksom. Och hjärtat slog säkert i 180 och jag var livrädd att verka löjlig eller töntig och att dom skulle säga nej….

….och jag tror inte dom sa ”ja”, men dom sa iallafall inte nej.

Säkert var dom lika nervösa och oroliga och tyckte att det var lika läskigt som jag….men så tänkte jag inte då. Då var det mest bara fjärilar och kolsyrepirr i hela mej.

Jag var kär i Anders, kanske var jag ihop med honom – jag minns faktiskt inte – men i vilket fall som helst så sa jag till mamma att några av mina kompisar skulle komma över. Jag sa att vi skulle äta lite chips och dricka lite läsk innan vi gick vidare till….Parken? Minns inte. Någonstans skulle vi. Troligen Parken (Folkets Park). Vi hade alkohol. Någon hade fixat det. Kan det ha varit jag? Kan jag ha fått mamma att fixa alkohol? Näe, jag minns inte, men vi skulle iallafall dricka. Hos mej.

Fast det sa jag inte till mamma, förstås. Jag kanske sa att vi skulle dricka läsk. Troligen gjorde jag det.

Mamma tyckte nog det var lite spännande och roligt att vi skulle samlas hemma hos oss. Mamma och pappa skulle iväg, på fest.

Mamma ställde sej och gjorde såna där små små ”smörgåsar” med en tandpetare nedstucken i. Massor av såna! Av olika sorter. Det var ju superjättesnällt av henne, men jag förstod inte hur jag skulle kunna bjuda på det. Det var ju pinsamt.

Janne och Anders och Karin och ett par till kom, och vi satt i mitt rum, drack någon slags alkohol (minns inte om det var sprit eller vin eller vad), snackade och lyssnade på musik. Jag tog inte fram dom där små snittarna som mamma gjort. Jag vågade inte. Jag tyckte det var såååå pinsamt!

Jag minns känslan, men jag kan inte riktigt förstå varför och hur det var pinsamt – minns bara att det var det. Of course, liksom.

Vi blev rätt fulla och vinglade iväg till Parken såsmåningom, men innan vi vinglade iväg tog jag alla små snittar och stoppade i en stor plastpåse och knöt till. Sen slängde jag alltihop i  en papperskorg på vägen till Parken. Jag hade superdåligt samvete när jag gjorde det, minns jag, men hellre det än att ta fram dom och uppleva Pinsamheten i att bjuda på snittar, som mamma gjort.

Dagen efter frågade mamma om vi haft kul och om alla snittar gått åt. Jag ljög och sa att killarna hade tryckt i sej allihop och att dom älskat dom!

Förlåt mamma ( 40 år senare) !