Flyktingbarnen kontra de svenska barnen/erviluca

När det Händer Något Hemskt i Sverige för ett, eller flera barn, sätts det igång en massa System för att hjälpa barnet/barnen att förstå och reagera och leva ut sina känslor och tankar kring Händelsen.

Det kan vara ett par barn som dött i en bilolycka i en klass tex. Det sätts in en massa experter som ska prata med klasskamraterna, och med alla andra som kände barnen som dog. Kyrkan öppnar upp och prästen blir tillgänglig (även om hen var det innan också) och alla vuxna värnar otroligt mycket om att Dom Svenska Barnen ska få agera och reagera på ett sätt som gör att dom inte blir skadade eller psykiskt störda för livet.

Men vi (näe, jag skriver ”man” istället, för jag känner mej inte delaktig i dom här besluten) tänker Helt Annorlunda kring våra Flyktingbarn. Det är som om dom är Annorlunda inuti, på något sätt…eller så förstår jag inte hur man tänker kring vilken hjälp och vilket stöd dom behöver.

Våra svenska flyktingbarn kommer flyende från krig och elände. Kanske har dom gått genom land efter land, med eller utan sina föräldrar. Kanske har deras flykt präglats av svält och torka, bråk och utsatthet. Kanske har dom bevittnat dödandet av släktingar och vänner, kanske har dom varit skräckslagna, livrädda och otroligt ledsna. Kanske har dom blivit våldtagna och slagna och hotade till livet själva.

Kanske har dom i flera år bott i något tält i ett flyktingläger, där varje dag varit en kamp för överlevnad. Kanske har dom gått i flera år genom land efter land, ensamma och livrädda, utan att kunna språken i dom länder dom passerat – helt utlämnade till Den Okända Världen. Vi kan bara gissa vad vuxna gör med rädda och utsatta barn som inte har någon i världen att luta sej emot eller fråga.

Dom barnen tycker vi inte behöver någon hjälp alls. Kanske för att man inte vet vad dom gått igenom, eller så är det för att man tror att dom är Annorlunda, inuti….

Det jag vet är att barnen sätts i skolan så fort dom fått en kommunplacering och sen ska dom funka. Punkt. Dom ska lära sej svenska fort som tusan och ta igen alla dom år dom inte pluggat fort, fort. Svenska och matte och no och so och allehanda ämnen ska dom lära sej, på svenska. Och så ska dom fungera.

Någon hjälp för att få ur sej minnena, frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan och skräcken, dom går och bär på finns inte. ”Dom får väl söka sej till BUP om dom behöver….”, blir svaret när jag har frågat.

Då kan man ju alltså undra: Är flyktingbarn på något sätt Annorlunda mot våra svenskfödda barn?

För våra svenska barn blir ju överösta med hjälp vid ”kriser”….och flyktingbarnen behöver ingenting.