RSS Flöde

Dagsarkiv: 19 juli, 2013

Ger man lillfingret…. /erviluca

Postat den

Ja, ni vet!

När jag kom hem efter att ha handlat hade jag två JÄTTETUNGA kassar, och två lite lättare, att bära in. Slit och släp. Då dök min granne på bottenvåningen upp! Han skulle bära ALLA kassar åt mej. Oj oj oj, vad jag blev glad och TACKSAM.

”Men jag kan bära några själv”, sa jag.

Han skakade bestämt på huvudet. Han skulle bära ALLA. Sen fick jag inte hålla upp dörren heller, utan JAG skulle gå först in, och sen han, med alla kassar. Nej, han är inte svensk. Svenska män gör inte så.

Hissen var trasig. Shit pommes frites! Fyra trappor utan hiss. Grann-mannen kämpade så att jag trodde han skulle få hjärtinfarkt! ”Låt mej bära några kassar”, sa jag och tog ifrån honom dom två lättare. Han gav med sej – insåg väl själv att han var i någon slags ”nära-döden-upplevelse”….

Jag TUSEN-TACKADE vid min dörr, varefter han gick ner.

När jag packat upp allt, gick jag ner för att köra undan bilen, som stod på gångvägen utanför. Dom är snabba med p-böter där annars. Grann-mannen dök upp och ville visa mej sina kanariefåglar….Jodå, dom var jättefina. Sen ville han absolut bjuda in mej en liiiten stund. Jag sa ”nej, jag måste köra undan bilen”, men han tjatade och trugade och ville så gääärna, så att jag till slut gav med mej och gick in i köket och satte mej en stund.

 

Han dukade upp med nötter, dadlar, vattenmelon, saft och ett glas vin. ”Jag ska köra undan bilen…”, sa jag. Han bara trugade och bjöd. På väldigt knagglig svenska lyckades han sedan berätta att han kom från Afghanistan, att han kunde fyra språk, att han hade fru och hade haft fyra barn, men två hade dött i kriget, att han var general och pilot, men nu var pensionerad. Han struttade iväg och hämtade bilder och jag fick se hur han såg ut när han var 22 år och nybliven pilot.

Jag förstod också att han såååå gärna ville lära känna grannarna och att han ville att ALLA grannar skulle komma till varandra och vara vänner.

Efter en stund sa jag att jag MÅSTE gå, för jag skulle parkera om bilen OCH göra mat till hungriga söner.

Han tyckte att jag skulle komma ner till honom senare….

Jag sa inte riktigt ”nej”….utan lite halvt ”ja”, fast jag visste själv att det var ett oerhört tydligt nej….

”Jag väntar på dej”, sa han.

När jag ätit osv skulle jag gå ut med hundarna. ”Hur ska jag komma ut utan att behöva förklara för Honom att jag inte vill komma på besök?!” tänkte jag, som värsta fegis-svensken. Jag smööög ut, och lyckades förbli osedd….

Men så skulle jag ju hem också.

 

Där gick han. Runt i cirklar, utanför sin altandörr. Väntandes. På Moi!

”Kom! Kom! Jag väntar!” ropade han.

”Nej, jag kan inte”, sa jag.

”Jo! Kom!” sa han.

Han sa, på OERHÖRT knagglig svenska, att han dukat upp på hela bordet och väntade på mej.

”Nej, inte ikväll. Inte idag. Jag kan inte”, sa jag och kände mej som en SKURK.

Och nu sitter jag här och undrar hur jag någonsin ska kunna gå ut genom porten utan att möta Honom, som vill att vi ska vara Bästa Vänner och sitta och dricka vin och prata om Livet osv. Usch, vad jag känner mej dum och skyldig nu.

Han vet ju inte att jag är Värsta Svensken, som vill vara ”lite ifred”, och kanske bara ta en kopp kaffe ibland.

Och som vill att ”nej” ska betyda ”nej”.

Och som varken kan pruta (skitdålig på det!) eller klarar av att någon säger att han ”dukat upp hela bordet” och sånt, och som tycker synd om alla ensamma människor och vill vara snäll emot alla. Nästan. Och sånt.

Jag skulle inte ha givit bort lillfingret.

Puh!

 

Han liksom draaaas ut på längden…/erviluca

Postat den

12 juli 2013 Hectors Hus 083

EN dag lyckades jag locka honom till poolen vi lånar…Så här står han och växer.

 

Det känns numera nästan löjligt att kalla Minsting för Minsting här: Han blir längre och längre. Om man står och tittar på honom oavbrutet i ett dygn är jag säker på att man seeeer hur han växer!

I början av sommaren var han lite småknubbig och ungefär 180 cm lång, eller något sånt. Nu har han draaaagits ut på längden, blir smalare och smalare och är snart ikapp Mellan, som är den längsta av mina söner numera. Det kommer liksom att bli tvärtom:

Äldste Sonen kortast (fast lång, dvs ca 183 cm)

Storing nästkortast (fast lång, dvs ca 184 cm)

Mellan näst längst (lång, dvs ca 186 cm)

Minsting längst (vetejhurlånghanblirän….).

Minsting ska börja i åttan till hösten. Alltså kommer han troligen att vara längst i klassen.

När man växer så mycket blir man trött. OJ, vad trött man blir!

Man orkar liksom knappt gå från sängen till skrivbordet. Ej heller öppna munnen när man pratar.

Vid förslag från den ömme modren: ”Hänger du med och badar/handlar/cyklar/går ut med hundarna?” etc blir svaret ALLTID:

”Imorgon…”.

Och det finns ALLTID ett ”imorgon”.

Han behöver större säng. Idag ska vi åka och hämta en säng som vi får ”nästangratis” (via blocket) långt utåt Tjottahejti. Minsting har LOVAT att följa med och hjälpa till att bära ”imorgon” (igår sa han det).

Jag ska hota med inställt fredagsmys om han inte följer med, och det är nog det värsta hotet jag kan komma med nuförtiden….