RSS Flöde

V i F älskade älskade Flisa! /erviluca

Postat den

V i F = Vila i Frid

RIP funkar inte, för Flisa kunde inte engelska. Hon försökte, men näe….

"Viff!" sa hon.

Flisa föddes den sista mars 2005. Strax därefter ringde jag till Eskilstuna, där hon bodde, och ”beställde” henne. Ska jag vara riktigt ärlig beställde jag inte just henne, utan en annan liten valp, som var vit och brun….

….men så åkte vi dit  några veckor senare, jag och Storing, och då valde liksom Flisa ut oss! Hon var då bara 4 veckor, men då vi lyfte upp henne så tittade hon på oss och sa ”viff!” (sitt första VOV!). Då var vi sålda. Eller, rättare sagt, HON!

När vi hämtade henne 4 veckor senare, var Grabbarna Grus med. Flisa var den enda valpen som var kvar. När hon fick syn på oss kröp hon under en stol och gömde sej. Det skulle senare visa sej vara hennes Personlighet: ”Inga främlingar, tack!”. Jag brukade säga att hon var blyg.

Flisa var helt ljuvlig! Hon fick följa med mej på jobbet dom två första veckorna hos oss, eftersom det inte riktigt klaffade med semester och valp-inköp. Jag jobbade då som 1:e socialsekreterare, och vid alla möten låg hon alldeles still under min stol och sa inte ett ljud. En del märkte inte ens att hon var i rummet!

Om jag lämnade henne ensam, eller med en FRÄMLING, tjööööt hon, som om hon var döende. Att lämna henne ensam i bilen gick dock bra, så hon vistades mycket i den det första året, när jag inte kunde ha med henne.

Flisa var en Personlighet.

Hon var en sån liten hund som ”pratar” och som ”tycker till” om saker. Såna hundar är så kul! Hon hade också Egna Ideer om saker och ting, tex att ”hugga” i vatten. Det älskade hon! Det började på så sätt att jag hade fyllt en plastpool med vatten varvid Flisa hoppade i glatt! Den var ju till barnen, men det kunde väl inte hon veta!? Så ramlade det i allehanda småkryp och hon HÖGG efter dom och svalde dom (och vatten). Efter detta var en av hennes bästa lekar att stå i vatten upp till knäna och HUGGA efter, för det mesta inbillade, flugor.

Vid ett tillfälle en sommar var vi vid en sjö och alla badade – även Flisa. Hon HÖGG efter ”flugor” i flera timmar, så hennes mage blev som en jättestor ballong och skvalpade när hon gick. Jag trodde hon skulle drunkna – inifrån! Men hon kräktes och kissade ut vattnet istället. Puh!

En annan rolig lek var att bära på en sten. Helst skulle jag först kasta den. Då kraffsade hon i marken uppfodrande och tittade på mej: ”KASTA STENEN DÅ!!!” sa hon då. Det gjorde jag, och sen kunde hon bära den hur länge som helst. ”Skitkul!”.

Vid något tillfälle, kom hon på att hon kunde äta smågrus för att få uppmärksamhet. Det var när jag stod och pratade med ett gäng andra hundägare och alla hundar lekte och hade kul, utom Flisa, som från ca 2 års ålder inte lekte med hundar alls! Hon hade väl tråkigt och började knapra på småstenar. Jag försökte stoppa henne, vilket ju innebar UPPMÄRKSAMHET (precis som hon ville!) och efter det knaprade hon på småstenar så fort hon ville ha uppmärksamhet, ute.

Vid ett tillfälle, när jag ignorerade henne, åt hon så mycket småsten att hela magen kändes som ett gruslager (utifrån)! Även denna gång blev jag orolig, men Flisa bajsade då helt sonika ut alla stenar igen! Puh!

Flisa tyckte också om att hämta pinne, men BARA om jag kastade den i vattnet och hon fick simma efter den. Att springa efter pinnar i skogen var rätt ointressant för Flisa.

Flisa hade så mycket ansiktsuttryck och olika roliga sätt att ”tycka till” om saker att vi satte en röst till henne. Jag började med att ”prata med Flisas röst” när hon var liten, men sen tog Storing över. Hans röst var så ROLIG och verkade STÄMMA så väl överens med Flisas kroppsspråk och sätt att vara att det var REN OCH SKÄR UNDERHÅLLNING när Flisa och Storing ”samarbetade”. Jag fick en känsla av att Flisa tyckte om sin ”storing-röst”.

För 4-5 år sedan upptäckte jag en hård knöl på Flisas huvud. Jag insåg rätt snabbt att det måste vara  någon slags ”växt” därinuti, men den var STENHÅRD vilket innebar att den troligen växte på insidan av skallbenet och att skallbenet liksom tänjdes av det. Eftersom hon mådde bra och inte påverkades av den, tänkte jag att den var ofarlig. Och jag insåg också att den troligen var inoperabel (vilket jag fick bekräftat av veterinären idag).

Flisa levde med den här hårda knölen/bulan på sitt huvud ända tills idag.

Hon var en otroligt rolig och tokig hund, och väldigt snäll och klok! Det var som om hon förstod det man sa till henne. Vissa ord förstod hon precis (då la hon huvudet på sned), och vissa meningar.

Om jag tex sa ”Ska vi klippa klorna på dig?!” så gick hon och gömde sej….”Nu ska du bada!” så sprang hon direkt till badkaret och hoppade i. När jag gick vilse med henne i skogen sa jag: ”Näe, nu får du visa vägen HEM!” så gjorde hon det. Hon hade världens bästa lokalsinne!

Nu finns inte Flisa mer, och det är otroligt ofattbart! Det är som om det är en bit av hjärtat som slitits bort och det gapar tomt där. Vi är inte en HEL familj längre.

Hon fattas oss!

Igår kväll ville Flisa inte ha sin mat, och hon gick och la sej i badrummet när vi varit ute på kvällspromenaden. Det var ett udda beteende. Hon brukade aldrig ligga i badrummet. Sen gick hon och la sej i sin korg och började skaka i hela kroppen. Det fortsatte troligen hela natten och i morse.

När jag kom hem på lunchen låg hon i sin korg fortfarande, ville inte äta och inte gå ut (och det äääälskade hon ju!) och inte dricka. Hon bara skakade och flämtade. Jag ringde veterinären och fick en tid några timmar senare.

Hon ville GÅ till bilen, men jag såg hur svårt hon hade det. Hon kunde inte hoppa in (min lilla cirkushund, som kunde hoppa rakt upp i luften och göra en volt!) i bilen så jag fick lyfta henne.

På vägen till veterinären fick jag en stark känsla av att det var min sista bilresa med Flisa. Det kändes verkligen Ödesmättat.

Väl hos veterinären  gick Flisa med på alla undersökningar utan att ”böka” alls, trots att det var Främlingar som petade och kände på henne. Röntgen gick jättebra. Hon var sååå duktig!

Veterinären kom sedan in och berättade att Flisa var full av cancer och att hon troligen hade mycket ont. Jag förstod inte: ”IGÅR mådde hon ju bra!” Veterinären förklarade att det ofta är så med hundar och cancer – att det går väldigt fort när dom väl visar symtom. Veterinären sa att det ENDA som fanns att göra var att avsluta hennes liv.

När vi pratade om detta, jag och veterinären, låg Flisa i mitt knä.  När jag hade bestämt att det var lika bra att hon fick somna in genast, slutade Flisa skaka och la sej tillrätta i mitt knä och blev lugn. Jag tror hon på något sätt förstod. Och jag VET att hon litade på mej i alla lägen: ”Matte fixar det här!”

Sen fick hon en lugnande spruta och somnade i mitt knä. Jag fick sedan lägga henne på en mjuk filt på en brits och hon fortsatte sova. Därefter fick hon sin livsavslutande spruta.

Världens Finaste Hund finns inte mer!

Det är ofattbart och det är ett hål i hjärtat.

Ett tomrum.

Vila i Frid – VIF! – kära älskade Flisa!

Jag älskar dej ända upp i himlen, och kommer alltid att göra det!

”Vinka till mej från molnen!” viskade jag till henne innan hon somnade in, och det tror jag att hon kommer att göra….

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Vad sorgligt!O så jobbigt för er,att inte hinna förbereda sig utan ta ett sånt beslut på en gång 😦 .Minns när vi fick avliva vår pudel, i början hörde jag hennes tassar mot golvet..Så tomt det blir! Så ledsen för er skull..Vill ge er alla en stor kram..O hon kommer säkert både vinka och viffa åt er från himlen!

    Gilla

    Svara
  2. Det var bara jag som ville visa mitt medlidande..men blev anonym.
    Kram kram!

    Gilla

    Svara
  3. oj, vad ledsamt, det var så roligt att läsa om Flisa, och hur hon betedde sig, Speciellt ”strumpkriget” med minsting. Sen längre fram borde du skriva en bok om Flisa, en illustrerad barnbok med Flisas öden och äventyr. Så finns hon liksom kvar på något sätt. Tur att Fiona finns, fast hon kan såklart inte ersätta en sådan personlighet som Flisa, men ändå var ett ljus i tillvaron. Kram från vslip

    Gilla

    Svara
    • Tack snälla du för dina fina ord! Ja, jag kanske ska rota bland alla bilder och se om jag kan hitta på något… Jag hoppas Fiona också visar sej vara en så tokig hund som Flisa var, med en massa personlighet osv. Jag pratar mycket med henne, iallafall, och hon lyssnar intresserat… Kram tillbaka!

      Gilla

      Svara
  4. Jag har följt din blogg så länge så jag tycker att jag känner Flisa. Fick tårar i ögonen nu när jag läser om hennes död. Du skriver så bra!

    Gilla

    Svara
  5. I am new on here and i liked your site.
    Balanced

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: