Två män kommer gåendes emot mej när jag är ute med mina tre hundar på morgonpromenaden. Två hundar är kopplade. En är lös.
Båda männen har röda jackor och jag hinner tänka ”Undrar om dom är tvillingar...?” innan jag ser att jackorna är olika, och att männen inte är ett dugg lika.
Den ena mannen har sitt fokus riktat mot mej, ser jag. Han stirrar och går rakt emot mej.
Jag hinner tänka: ”Nej-nu-blir-jag-utskälld-för-att-Flisa-är-lös-jävla-skit-hon-gick-ju-inte-i-närheten-av-honom-orkar-inte!” och så klistrar jag på mitt stela leende, och bestämmer mej för att inte säga något tillbaka. Inte ens ”förlåt!”. Eller ”jag-vet-att-det-är-kopplingstvång!”…..
När mannen kommit riktigt nära, spricker hans ansikte upp i ett leende och han säger:
”GOD MORGON!”
Jag andas ut och mitt stela leende blir äkta, och jag känner en enorm lättnad, samtidigt som jag svarar:
”God morgon!”
Puh!
Vilken trevlig överraskning!
erviluca #mammatillfyrakillar 
wonderful points altogether, you just won emblem new|a new} reader. What would you suggest in regards to your post that you made some days in the past? Any certain?|
GillaGilla
I believe this is one of the most vital information for me. And i’m happy reading your article. However want to statement on some normal issues, The website taste is perfect, the articles is truly great : D. Just right activity, cheers
GillaGilla