Månadsarkiv: december 2010

30 dagar

Jag vet inte varifrån det kommer, eller vitsen med det, men jag tänker ändå plöja igenom följande rubriker framöver, som jag sett några andra gjort förut (bl a Trollan: ”Hej Trollan!”):

Dag 1. Det här är jag

Dag 2. Min första kärlek

Dag 3. Mina föräldrar

Dag 4. Vad jag har ätit idag

Dag 5. Vad är Kärlek?

Dag 6. Min dag

Dag 7. Min bästa vän

Dag 8. A moment

Dag 9. Min tro

Dag 10. Vad jag har på mig idag.

Dag 11. Mina syskon

Dag 12. Vad jag har i min väska

Dag 13. Denna vecka

Dag 14. Någon jag saknar (tar bort Dagens Outfit, som jag tycker är ointressant, själv, och sätter dit Någon jag saknar…)

Dag 15. Mina drömmar

Dag 16. Min första kyss

Dag 17. Mitt favoritminne

Dag 18. Min allra bästa födelsedag

Dag 19. Något jag ångrar

Dag 20. En hel månad

Dag 21. A Moment

Dag 22. Jag blir ledsen

Dag 23. För att må bättre

Dag 24. Att gråta

Dag 25. En första gång

Dag 26. Mina rädslor

Dag 27. Min favoritplats

Dag 28. Saknad.

Dag 29. Att drömma och nå mål.

Dag 30. A moment.

Are you ready!?! Då kör jag!

När man är barn/ung har man ideer om hur det ska bli sen, när man blir stor, och att man ”aldrig” ska göra en massa saker, som man sedan gör…iallafall….

När jag var barn/ung hade jag en massa ”Jag ska aldrig”-tankar.

”Jag ska aldrig”….:

– springa sådär fult som vuxna gör

– använda bh (detta var på det glada 70-talet då kvinnorna slängde bh:n….)

– stöna till när jag sätter mej i en soffa

– stöna till när jag sätter mej i en bil

– bli fattig

– bli tjock

– sluta dansa

– bli galen av ilska

– skilja mej

– supa mej full

Sen fanns det ju en massa ”Jag ska alltid…” också.

”Jag ska alltid…”:

– springa snyggt

– vara vältränad

– vara snäll

– vara älskad

– älska den man som jag gift mej med

– säga ifrån på ett bra sätt

– ha kvar mina kompisar

– ha pengar

Med åldern och Livet kommer färre och färre ”jag ska aldrig/alltid”….och till slut hamnar tänker man:

”Man ska aldrig säga aldrig”….och en ödmjukhet inför Livet växer fram…och att man gör så gott man kan, och att man har sina fel och brister, springer in på fel vägar, kör fel, väjer så gott man kan…och att man är Helt Mänsklig!

(Vår loftsäng ser inte riktigt ut så här,  men jag hittade ingen bild på exakt våran när jag googlade, så det får bli en liknande säng som illustrerar mitt inlägg…)

Dagen bara försvinner…..Vakna – kväll! Liksom.

Men nu ska fas två i om-möbleringen startas: Den jättestora loftsängen i Minstings rum ska skruvas ner. Jag måste ”ladda” inför detta projekt. Jag hatar att skruva! Sängen består av en ovansäng, en soffa under som kan vecklas ut till en dubbelsäng och ett litet skrivbord på sidan, med två lådor under. Detta ska bli en hög med plankor. Helst idag.

Sen ska Minsting få en ”riktig säng”: ”Helst så hääääär stor!” säger han och måttar med händerna…Tyvärr har vi ingen ”stooooor” – bara en vanlig 90 cm:s….

Wish me luck!

När man ska starta ett nytt liv tillsammans med någon handlar det om att kompromissa i tid och otid, och däremellan också. Han har gjort på ”sitt sätt” i hela sitt liv och jag har gjort på ”mitt sätt” i hela mitt liv. Nu gäller det att få ihop det till ”vårt sätt” och att anpassa sej. Ibland är det enkelt, ibland svårt. Det handlar om att lyssna och ta hänsyn och vara ödmjuk.

Vad jag inte tänkte på när jag träffade mina barns pappa, var att man ska även kompromissas med ”resten av släkten” – och då framförallt Hans Föräldrar, eller för att vara mer exakt: Hans Mamma/min svärmor.

När barnen var små var det viktigt med Tider och Rutiner, för att inte allt skulle falla ihop som ett korthus och barnen skulle bli griniga och gnälliga. Med tre små söner är det liksom A och O. Dagarna handlar i mångt och mycket om att ”överleva”, och med rutiner blir det enklare.

Det var jul och vi hade bjudit hem mina svärföräldrar och hans syster på julfirande. Så långt allt gott och väl. Vi hade kommit fram till att det bästa var att äta julbordet mitt på dagen, därefter se Kalle Anka och sen julklappsutdelning. Till kvällen skulle vi äta tomtegröt, och därefter var julen slut för barnen, och vi skulle stoppa dom i säng.

Inte visste jag att Katastroflarm skulle utfärdas pga detta! Men svärmor såg rött: ”Man kan väl inte äta julbord mitt på dagen!” Det hade hon aldrig gjort och tänkte inte göra. Hon startade därmed 3:e Världskriget.

LÄRDOM: När svärmor inte får som hon vill blir hon arg och LEDSEN , varvid jorden slutar snurra och tredje Världskriget utbryter. Det blev lååånga telefonsamtal, mellan min svärmor och hennes son, där hon i Värsta Martyrstil talade om att han inte ääälskade henne, att han förstört hennes liv (men med en parentes kring att hon förstod att det var JAG som förstört honom….).

(Martyr. Googlad bild)

Jag stod på sidan – helt förundrad – och undrade ”Vad hände? Vi ville ju bara äta julmaten tidigare!”….

Min man/hennes son, vädjade till mej: ”KAAAN vi inte göra som vår familj alltid gjort?” och jag vägrade: ”JAG tänker INTE låta Barnens julafton bli grinig och gnällig och tråkigt för att deras farmor inte kan kompromissa! Dom är bjudna till OSS – vi bestämmer hur julafton ska se ut!”

Min man bet ihop och tog hela ”kampen”….Hans mamma ringde om och om igen, vädjade, grät, hotade, grääääääääääät…varefter hans pappa ringde och undrade ”Huuuur kan du göra så här mot din mamma? Vaaaad har vi gjort dej för ont???” osv…

Och jag stod Förundrad på sidan om och förstod Ingenting.

Hur blev det då?

Svärföräldrarna och hans syster kom ca 1,5 timme för sent, och då hade vi redan tryckt i hungriga småkillar diverse köttbullar och korv….så jullunchen blev senare än vi tänkt,  och killarna studsade mest runt…men var glada och förväntansfulla….Kalle Anka sågs med halvt intresse från alla….eftersom killarna var för små för att uppskatta traditionen, och väntade bara på julklapparna, och svärmor inte kunde sitta framför TV:n utan att konstant prata prata prata….Men ändå!

Julklapparna delades ut och det funkade ”rätt bra”, med diverse kompromisser även där. Jag tyckte man skulle dela ut en julklapp i taget, medan svärmor tyckte att alla julklappar skulle delas ut direkt så att alla öppnade samtidigt…Det blev något slags rörigt mellanting…

(Risgrynsgröt! Mums! Googlad bild)

Någon julgröt ville varken svärmor eller svärfar ha. Om det var för att dom inte tyckte om det, eller om det var ”Principen” (”man äter Middag på kvällen -inte gröt!”), vet jag inte, men vi andra åt gröt (och barnen älskar det!).

Jag tror min ex svärmor är väldigt nöjd och glad över att jag till slut gav upp relationen till hennes son, och ”släppte honom fri”…för jag tror hon tyckte att jag förändrade för mycket i deras liv. Nu har hon en dotter, som inte har någon man (och har aldrig haft), och en son som också är singel….Så hon kan fortsätta bestämma….

Och jag slipper en Dominant och Elak Svärmor.

Slutet gott. Allting Gott. ?

(-”Var ska vi vara??”)

Att möblera om på juldagen är väl ett otroooligt bra val av dag?! Eller?

Jag struntade i att städa, för det stod en nedmonterad bäddsoffa i den lilla hallen, som vi klättrade över när vi skulle in och ut…Det verkar som om killarna är vana vid att saker ändras då och då, för dom säger inget när det tex står delar av en soffa i hallen – dom klättrar bara. Ett par utav dom frågar inte ens vad det är som står i hallen; dom bara klättrar över det. Att möblera om är liksom lite min grej…

Igår var vi hos min äldsta son, och hans nya flickvän, men Kalle Anka missade vi. Då hade vi fullt upp med att köra vilse….Istället fick vi fixa julbordet när vi kom…och Grabbarna Grus provade alla TV- och dataspel som var nya hos storebror (han är ju tv-spels- och data-spels-recenscent/journalist, gu´be´vars).

 Vi firade jul på ett nytt sätt, med ett julbord som blev lite ”hipp som happ”. Jag gillar hipp-som-happ-julbord. Har ni ätit kalkong-julskinka tex? Det är skitgott – kan varmt rekommendera det.

Julklappsutdelningen sköttes av Äldste sonen och gick bra. Kanske tyckte Grabbarna Grus att det var ovanligt få paket, men har man en mamma med ont om pengar så har man…

Grabbarna och nya flickvännen (som var jättesöt och jättemysig!) spelade kort en stund, och jag la mej i soffan och slappade – sköööööööööönt! – med två hundar på magen…och slötittade på TV…Minns inte ens vad det var…

Vi åkte hem när kvällen vände mot natt…..Hem hittar jag (nästan) alltid.. Värre är det med ditresan…vilse…men vi kom ju fram!

Hemma vid 23-tiden, med Speedy Gonzales & comp (kändes det som….): ”Vad ska vi hitta på nu??” Vi tittade på film.Inköpt av mej till Mellan: ” Farsan” av Josef Fares. En varm och härlig film…

 Sen var det lite ”bök och stök”…..och jag kom inte i säng förrän vid 3-tiden…och då låg jag och läste i en halvtimme…

Idag har jag möblerat om! Hela vardagsrummet är vänt upp och ner….Nu ska jag sova i bäddsoffa där är det meningen, och Minsting ska få ha eget rum, eftersom jag flyttar ut därifrån. I morgon ska loftsängen monteras ner, för det orkar jag inte idag….

Jag har skruvat ihop bäddsoffan (som stod i hallen), och insett (igen!) att jag hatar att skruva och sätta ihop saker! Fyyy faan! Och sen när jag möblerade om klämde jag vänster långfinger i en byrå…ONT!

Nu ska jag tvätta väggarna av all svett som stänkt där när jag lyft, skjutit och dragit runt möbler hit och dit, dammsugit i varje vrå och plockat undan och lagt grejer lite här och där, och dragit ut sladdar och satt i dom igen (säkert lite fel…TV:n har numera en grön ton….).

Men vad ska jag göra av undulaterna/undulatburen? Den blev liksom över?!?

Pust!

”Julefrid”? Näe, inte här!

Jag vill alltid ge mina barn Den Bästa Julaftonen/Påskaftonen/Midsommaraftonen/Födelsedagen EVER! Men mina Härliga Barndomsminnen spökar, och jag kan aldrig uppnå det som jag  har i mitt minne. Det första är ju en ”hel familj”, som jag ”sabbade” när jag skilde mej från deras pappa….

Här är mitt bästa julminne:

Jag är 8 år. Vi har åkt tlll farmor och farfar, som bor strax utanför Stockholm i en jättestor villa. Självklart är marken täckt av snö. Det var den varje vinter, i barndomsminnet. När jag vaknar i det STORA, lite småläskiga, huset, väcker jag mina systrar direkt. Vi smyger upp. Farmor är redan vaken och stökar i köket. Det luktar JULAFTON i hela huset.

Vi går ner för trappan och det första vi ser är den Strålande Julgranen som står mitt i vardagsrummet. När vi går närmare ser vi att Farmor gjort en pepparkaka till varje barn i huset – vi tre systrar och våra fyra kusiner. Pepparkakorna föreställer oss, och det typiska med varje barn (en fotbollskille, en dansande tjej, en tjej med hund osv) och våra namn står på dom. Under granen ligger massor av paket! Vi går runt och kikar på vad det står för namn på dom, men vi vågar inte klämma – inte röra. Vi funderar på vad som kan finnas inuti…”Tänk om jag får…..”

Vi smyger vidare runt för att kika på vad farmor hittat på. I öppna spisen har hon gjort ett vinterlandskap med bomull, speglar, små tomtar och troll och ett fint pepparkakshus….Jesusbarnet ligger också där i en krubba med Maria, Josef och Herdarna…Det är så vackert så att vi nästan tappar andan.

Hela dagen går i en enda lång längtan, och Förväntan….Farmor, mamma, Faster och allehanda äldre kvinnor stökar och bökar i köket hela dagen….Vad männen gör, minns jag inte riktigt…men jag gissar att pappa satt i någon fåtölj, bredvid farfar och läste tidningen och rökte pipa…Vi barn leker troligen.

På kvällen får vi alla ställa oss i åldersordning i led framför den stängda köksdörren. Den yngsta först. Sen släcks alla ljus så att det är alldeles svart.  Dörren till köket öppnas, och där inne är det nästan som att kliva in i Himmelen! Tända stearinljus i hela köket, juldekorerat med små tomtar överallt, och där ska man nu ta en tallrik och går runt bland julmaten, som är uppdukad, och ta för sej. Därefter ska man gå in i vardagsrummet och sätta sej vid det Fantastiska långbordet, som också är så otroligt vackert!

Det är så Underbart: Många släktingar, värme, Jul-likt, kärlek, närhet, god mat i mängder och Förväntan….

Sen tittar alla på Kalle Anka på TV. Svartvitt, givetvis. Det är stort, för det är Den Enda gången på året man får se tecknad film. Efter Kalle Anka skulle farfar gå och köpa tidningen…och då visste man….

Pirrig Förväntan…. och så kom Tomten! Julklappsutdelning: Verser på många julklappar, och en i taget öppnade och alla kommenterade… Den här biten minns jag inte lika bra….för det var Allt Det Andra som fastnade i mitt minne och blev Den Bästa Julaftonen Ever.

Tack Farmor i Himlen, för att du gjorde min barndomsjulafton till den Absolut Bästa!

Nej, nu blir jag ARG!!!!

Jag har nu vid två tillfällen skrivit om kvinnor. Första gången ville jag ge en medalj till Alla Kämpande Ensamstående Mammor i Världen som sliter och kämpar med X antal barn – speciellt dom som inte har någon engagerad pappa till sina barn.

Jag vet inte hur ofta män är ensamstående pappor, där mamman inte bryr sej alls, och jag vet inte hur ofta pappor är ensamstående och drar hela lasset  i andra länder, men jag har då inte hört talas om det ens! Men dom finns kanske. Men mammor som sliter och släpar och försöker få det att gå ihop, ensamma, kryllar det av i Världen! Och dom ville jag hylla!

Då blir jag påhoppad för att jag inte skriver om dom ”stackars papporna”! Suck!

Sen skriver jag på Facebook i gruppen ”Prata om det” att jag vet massor av unga tjejer som har haft sex för att dom inte vågat säga nej eller för att dom inte ”orkat” säga nej nej nej  nej….eller för att dom ”givit upp”, eller varit för fulla, och jag tycker det är sorgligt, och att man måste ”prata om det”….

Då blir jag påhoppad för att jag inte skriver om ”dom stackars pojkarna”! Suck igen.

Jag vet inte hur ofta killar har sex fast dom inte vill, och hur ofta dom har sex fast dom egentligen vill säga nej, eller blir tjatade till att ha sex, men det är inget problem som jag har hanterat i mitt jobb och jag har knappt ens hört talas om det. Men ÄR det ett problem tycker jag verkligen att dom som upplevt det eller känner till det ska skriva om det, men jag har inte mött det .Däremot är det ett problem hos var och varannan tonårstjej jag mött i mitt jobb!

Javisst är det synd om pappor, män och pojkar också – fast nu skrev jag inte om dom! Jag skrev om Kvinnor och flickor!

Skriv om män och pojkar själv, du som vill tycka synd om dom eller ge dom medalj! Det kan jag också göra, men i ett annat inlägg.

MEN NU SKREV JAG OM BARA KVINNOR, OCH BARA TJEJER – är det förbjudet?

Och gissa vilka det är som protesterar/reagerar? Tjejer.

Jag är trött på att:

– undra

– ha migrän

– ha huvudvärk

– vara trött pga värken…

– vara förkyld

– ha mens (vill slippa det för all framtid fr o m NU!)

– ta ansvar för allt

– inte få några kommentarer på bloggen… 😦

– inte våga öppna fönsterkuvert

– vara orolig för ekonomin

– vara den som måste gör allt i slutänden

– inte våga be om hjälp

– inte be om hjälp

– vara feg

– känna mej oälskad

– vara jag

– komma långt ner i prioriteringslistan

– undra

…så nu kryper jag under en sten…

Minsting har haft en ofantlig tur. Han har hamnat i Världens Finaste och Trevligaste klass. Det är ett gäng otroooligt härliga, utåtriktade, glada ungar i hans klass. Och han är en utav dom.

Mellan har INTE haft samma tur. I hans klass är det gruppbildningar, olika ”typer” av människor och nästan alla killar (bara 6 stycken i klassen) har någon diagnos….Det är bara Mellan och en till som inte har det.

Storing går också i en bra klass. Ett stabilt gäng som tragglat sej igenom skolan på ett vettigt sätt. Det är dock ett par ”halvt urspårade” ungdomar i klassen (som i en annan skola skulle anses rätt normala, men det här är en friskola med engagerade föräldrar och ”duktiga barn”) som sonen har retat sej på en del genom skolgången och som strört ”friden” i klassen.

Men Minstings klass är Outstanding! Nästan alla gillar att stå på scen och flera är mycket duktiga på teater och att sjunga. Alla är sååå trevliga, och på alla fester och kalas blir ALLA bjudna! Ingen är utanför och så fort någon varit i närheten av att känna sej lite ledsen eller utanför, blir det akut-utryckning både från föräldrar och barn, och man reder upp det direkt och ser till att ungen i fråga kommer tillbaka in i gruppen och känner sej delaktig igen.

Hela klassen är som en stor omfamning!

Vid terminsavslutningen igår höll Mellans femma i nästan hela showen. En tjej och en kille från klassen var konfranciers och dom skötte det med glans! Fantastiskt duktiga! Det var t o m så att jag tittade mej omkring och undrade om lärarna över huvud taget var där (det var dom – dom satt i publiken). Flera tjejer ur femman sjöng solosång och i duos – fantastiska talanger. En kille gjorde ett trumsolo! Waow! Det viskades i publiken att ”Femman stal  hela showen! Vilka talanger! Vilken klass!” och ju mer dom gör såna här saker tillsammans, desto mer stärks det som redan är så bra!

Lycka är när ens barn går i Rätt Klass!

Snökojor jag minns:

Snökojan på landet (Lindris) som farbror Sten byggde när vi var barn. Han tryckte ner snö i en balja, plattade till och skapade stora ”tegelstenar” av snö, och byggde ”Värsta Proffsiga Igloon”, med bänkar inuti att sitta på.

Farmor fixade ljus där inne, så satt vi där inne, vi barn, och drack varm choklad och åt korvmackor i Vintermörkret. Utanför brann givetvis en snölykta, som vi barn byggt. En underbart minne!

Snökojan vi barn byggde själva, utanför huset….Den blev minst lika lyckad som den farbror Sten byggde, och nu visste vi ju också hur man gjorde. Det var jag, kanske min lillasyster, möjligen min storasyster (om hon inte blivit för stor då/än….minns inte) och en massa grannar. Igloon blev lite mer fantasifull den här gången med en lååååång tunnel man skulle krypa igenom för att komma till själva Igloon. Även denna gång blev det varm choklad och mackor i Iglon när den var färdig. Ett härligt minne!

 (Vad bidde det då? Det bidde ingenting….Det bidde faktiskt en snömur….men någon sådan hittade jag inte när jag Googlade…Jag hittade bara en snöhög med en skugga på….)

Sen var det ”snökojan som aldrig blev”….Då när jag skulle ”återskapa barndomen” – och ville att mina söner skulle få uppleva det jag upplevt – och slet som en idiot på tomten, med tre frysande grabbar som hade snöbollskrig och brottades runt omkring mej, och som inte alls förstod vitsen av det jag sysslade med…och ”bara sabbade” hela tiden….

Jag blev sur och grinig och fullkomligt opedagogisk och opsykologisk: -”Flytta på dej! Nej, akta! Inte så!”… .och det blev aldrig någon ”återskapad barndomsupplevelse”, utan när hälften var byggd hade så många slagsmål brutit ut, och overallerna blivit genomsura och ingen tyckte det var kul längre…så killarna gick in och kröp upp i soffan och tittade på någon tecknad film, medan jag fortsatte slita där ute med Igloon, i mörket…. Till slut gav jag upp…och det blev aldrig någon Igloo. Bara en halv. Ett lite patetiskt minne.