RSS Flöde

Dagsarkiv: 29 december, 2010

Bajs på golvet! /erviluca

Postat den

 

Mellan ringer mej på jobbet:

-”Mamma, hundarna har bajsat en stor hög i mitt rum, och sen har dom klivit i det och gått omkring och gjort bajsmärken!”

Han låter som om jag borde ringa både brandkåren och polisen, och kanske också ambulansen!

-”Jaha. Då får du väl torka upp det då!” svarar jag lugnt.

-”Äruinteklok! Jag KRÄKS! Jag kan inte vara i mitt rum!!! VAD SKA JAG GÖRA RESTEN AV DAGEN???”

-”Men vad menar du då? Menar du att jag ska komma hem och torka upp bajset?”

-”Ja.” Han låter som om han tycker det är självklart.

-”Neheedu! Inte kommer jag hem bara för att torka upp en bajshög.”

Jag veeeet att Mellan är otroooligt äckelmagad och jag veeet att han nästan nu är döende av äckel över bajshögen. Han är den som aldrig gillat att kladda, och alltid slitit av sej tröjan om den varit minsta lilla fläck på den och den som också har otroligt luktsinne och äcklas oerhört av konstiga lukter/dofter.

Jag tänker att han flyttar hellre än torkar upp en bajshög! Så jag ber att få prata med Minsting, som också är hemma.

-”Nä, han börjar väl bara böla….” säger Mellan när jag säger att jag vill prata med Minsting.

-”Nejdå! Får jag prata med Minsting NU!” låter bestämd.

-”Hej, det är Minsting!”

-”Hej, skulle du kunna torka upp bajshögen i Mellans rum?” frågar jag.

-”Ja, hur gör man då?”

Jag förklarar och förklarar….Sen lägger jag till att han väl kan torka av hundarnas tassar också…

-”Okey, men hur ska jag göra med golvet i MITT rum….Det är bajsmärken av tassar där….”

Jag förklarar var allt finns och hur han kan göra….

-”Okey!” säger Minsting glatt och vi lägger på luren. Han känner sej säkert som Räddaren i Nöden, och det är han ju faktiskt också…Kanske vi kan anmäla honom till Årets Hjältar….*tänker*

 

Jag undrar såååå hur det ser ut när jag kommer hem….

Det är tur att man har en ”Riktig Karl” till son där hemma som kan torka upp lite skit!

 

 

Han tände eld på huset! /erviluca

Postat den

 

 

Förtvivlad kommer Minsting och sätter sej bredvid mej:

-”Mamma, Mellan brände ner vårt hus!” Några ilskna tårar rinner ner för hans kinder.

-”Va?!?” Förvirrat vaknar jag upp från LOST avsnitt 2,  6:e delen (som jag fick i julklapp av Storebror).

-”Mellan tände på vårt hus, och det brann upp!” säger han och fäller en tår till…

-”Vilket hus?”

-”Det som vi byggde – jag och Sebbe!”

-”Det kanske inte var med flit?” Man kan ju alltid hoppas….

-”Jo, det var det! Han tände eld på huset med flit! Jag såg det! Och sen skrattade han! Vi som har jobbat så hårt med att bygga huset!!”

Mellan går förbi. Flinande.

-”Tände du eld på deras hus med FLIT?!?” frågar jag.

-”Jamen, det var ju skitfult! Inte som ett riktigt hus…typ, bara några brädor! Det såg knappt ens ut som ett hus, juh!” försvarar sej Mellan och flinar osäkert, och går emot köket.

-”Det var INTE snällt! Det spelar ingen roll vad du tyckte om huset! Man ska inte tända eld på andras hus! Sebbe och Minsting hade jobbat hårt med huset.” Jag är mycket bestämd i min röst. Lite arg faktiskt.

-”Äh!?” Mellan tycker inte det är ”så viktigt”….Han öppnar kylskåpet och häller upp lite mjölk…

-”Jag tycker faktiskt att du ska säga förlåt!!” ropar Minsting uppfodrande, mot köket.

-”Meh!! Ååååååå!” klagar Mellan högljutt.

-”Jo, men du får INTE tända eld på andras hus!” säger jag igen och låter arg och bestämd.

-”Säg förlåt då!” säger Minsting igen.

-”Meh! Förlåt då!”

 

Slutet gott – allting gott.

Dagens lärdom: Tänd inte eld på andras hus!

 

 

 

PS. Det var ett hus i dataspelens värld. DS

Dag 2. Min första kärlek /erviluca

Postat den

 

Det är svårt att bestämma vem som är Min Första Kärlek, för jag blev kär tidigt första gången, och jag har varit kär många gånger sedan dess. Men jag bestämmer mej för att det var Per.

 Jag var väl 5-6  år och bodde i Örnsköldsvik. Han hette alltså Per och var lika gammal som jag, men jag minns inte om jag var sådär riktigt kär, eller om jag bara tyckte väldigt mycket om honom och trivdes med honom, men vi bestämde oss iallfall för att vi skulle gifta oss när vi blev stora. Det kändes tryggt att veta att det skulle bli han.

 

Vi förlovade oss liggande på mage bredvid varandra under en säng, minns jag. Det var nog lite hemligt…Han gav mej en silverring med en elefant på. Jag tror att han hade snott den av sin mamma….Den var så stor så den passade inte ens på tummen, men det var inte det som var ”grejen” – grejen var ju att man ger en ring när man förlovar sej, och det gjorde han. Ringen hade jag kvar lääääänge, i mitt smyckeskrin, och varje gång jag såg den tänkte jag på Per. Men en dag, när jag var ca 17 år, bet vår hund sönder den, och sen slängdes den.

Jag minns inte vad Per hette i efternamn, men jag har för mej att familjen sedan flyttade till Gävle, för vi var och hälsade på dom där någon gång. Hans föräldrar var  nämligen mina föräldrars vänner. Han hade en syster som hette Pernilla och en pappa som hetter Per-Lennart. Vad mamman hette minns jag inte – kanske Margot…

Våra föräldrar tappade såsmåningom kontakten med varandra och jag träffade aldrig Per igen. Vi bröt alltså vårat löfte om att gifta oss…

Nåja. Jag förlovade mej iallafall första gången när jag var 5-6 år. Hur många slår det?