Månadsarkiv: november 2010

Äntligen fick han gå på disco! ”Tredje gången gillt”.

Första gången försvann modet….och gråtande åkte han hem….

Andra gången var det fullt och han fick inte komma in….trots att han förberett sej och klätt ut sej inför sitt första (Halloween-) disco. Jag hade t o m offrat en kofta (klippt sönder för att han skulle bli…”Jason…..” nånting….).

Men den här gången kom han in!

Förberedelserna började på eftermiddagen då vi åkte till Klädaffären och köpte ny skjorta, ny t-shirt och nya jeans. Helst ville han ha nya skor också, men där gick gränsen. Skor har han!

Oj, vad snygg han (tyckte att han) var! Han blinkade åt sej själv i spegeln och såg så NÖJD ut…trots storebrödernas (retiga) kommentarer…

På vägen till discot, i bilen, tappar han lite modet och börjar yyyla om att det kanske inte finns någonstans man kan hänga jackan (!). Det är väl nervositeten som ”talar”….

Kompisarna, som står i kön och väntar på honom, ropar: ”HEJ MINSTING!!!” så fort han kliver ur bilen och han går glatt iväg till dom, och vinkar hejdå till mej.

Min yngsta son ska gå på sitt första disco. INGEN ANNAN av mina söner har någonsin gått på disco! Själv var jag på hippor och discon och partyn så det stod härliga till från 10 års ålder och uppåt…men sönerna har inte varit ”såna”….Förrän nu då…Minsting…

En LYCKLIG Minsting svarar i mobilen när jag ringer från bilen, för att hämta honom några timmar senare. Han kommer ut till bilen och säger direkt:

-”Det var SKITKUL! Jag ska gå på nästa disco också! Oj vad det surrar i öronen!”

När vi kommer hem säger han:

-”Vad betyder strula?”

-”Tja….det beror på…I vilket sammanhang?”

-”Ja, det var två olika tjejer som sa så till mej på discot: Ska vi strula?”

-”Jag tror det kan betyda att dom liksom ville vara lite halvt ihop med dej på discot….kanske? Näe, jag vet inte säkert….”.

-”Storing sa att det betyder hångla.”

-”Jaha….ja, jag vet inte…”

-”Men i så fall var det TVÅ tjejer som ville vara lite ihop med mej på discot! Jag är Populär!”

Minsting är NÖJD.

Jag har haft Blogg-abstinens, skriv-abstinens och Internetabstinens! Gaaaaaaaaah!

Jag blev sjuk och fick lägga mej i soffan hemma – huttrande under två täcken, UTAN att ha tillgång till internet! I Flera Dagar!

Now I am back!

Yeah!

(”….den kanske ligger i den hääär högen?…..”)

Jag sitter och skriver på min bok, ”Det värsta som kan hända” (se adressen i spalten till höger), när jag kommer till sidan 36….Näe, det gör jag inte, för sidan 36 finns inte! Jag bläddrar igenom hela manuskriptet  för att se om sidan 36 hamnat fel: ”Den sitter kanske mellan 48 och 49? Eller möjligen mellan 119 och 120??” Nope!

Sidan 36 är borta!

Min bok finns inte i datorn. Den försvann i någon flytt någonstans….Den ligger väl och lurar i något data- system någonstans….eller flyger runt i cyberspace och dyker upp år 2099, som ett exotiskt inslag i Framtiden…Ramlar ner i någons framtida data-system, liksom…

Boken finns alltså bara i pappersform, sådär lite charmigt gammaldags… och nu är sidan 36 försvunnen.

Först tänker jag, som jag ofta gör: ”Skitsamma! Jag hoppar bara över den!”….men sen ser jag att det går inte. Handlingen blir väldigt konstigt utan sidan 36. ”Da Shit” händer liksom på sidan 36, tror jag…för sidan 37 fortsätter med en massa Spännande Saker, som påbörjades på sidan 36….

Så nu måste jag hitta på en ny sidan 36….”Fifaan!” – Så känner jag. Men när jag väl kliver in i Skapandet så VET jag att det ”bara kommer”.

För när jag sitter vid datorn och skriver böcker så skriver handlingen sej själv. Fingrarna flyger över tangenterna och jag är lika nyfiken på vad som ska hända, som …..du (?). När jag skrev ”Det värsta….” så grät jag, av och till…för jag kände så starkt med stackars Fredrica….

…och när jag skrev en bok om Otrohet, som jag gjorde för ett par år sedan….så var jag så ARG och förtvivlad över mannens SVEK så att hjärtat slog i 180 och jag fick verkligen lugna ner mej mellan varven för att inte slå…Någon –  vem-som-helst, som gick förbi!

Så det är Väldigt Spännande att skriva böcker! Try it – you´ll like it!

Det är ett BEHOV att skriva! Jag var utan dator EN dag i helgen, och gick till slut i cirklar av frustration! Värsta abstinensen!

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan jag ville bara säga att:

SIDAN 36 är borta!

Om du fick välja ETT av alternativen – vad skulle du välja:

Att vara SKITSNYGG men KÄNNA DEJ ful?

Att vara SKITFUL men KÄNNA DEJ snygg?

 En fråga till som dök upp:

Är det viktigare för en tjej att vara snygg än för en kille? Kan en tjej glatt visa upp sin ”fula kille” utan att skämmas, på ett annat sätt, än en kille som visar upp sin ”fula tjej”?

För en kille/man tycks pengar och makt kompensera fulhet, men hur är det för en tjej/kvinna?

Är du, som jag, sådär liiiite skrockfull?

Inte så att jag inte går under en stege och jag lägger gärna nycklar på bord….men jag brukar tänka i ”OM-tankar”:

”OM jag tvättar håret idag, så kommer jag inte att få träffa Stenis…..”

”OM jag städar hela lägenheten kommer ingen att hälsa på mej, men OM jag inte städar får jag besök….”

Det är alltid såna där grejer att OM jag gör ”det braiga” så blir det inte bra….OM jag gör ”ingenting” och ”låtsas som det regnar”…så blir det bra…

OM jag är för förväntansfull och Förbereder, så blir det Pannkaka….men OM jag ”glömmer bort” och ”det bara kommer” så blir det jättebra!

Att gå på en fest är alltid bäst då man knappt visste om det innan….men att ha förväntningar och se fram emot det ,och förbereda….så blir det inte bra alls!

Och OJ vad jag gick, hoppade och cyklade på K-brunnar när jag var liten (och undvek A-brunnar)!!

Jag ser fram emot dom helger jag ska träffa Stenis….Jag tänker på måndagen att ”snart är det tisdag…” och på tisdagen ”kommer snart onsdag”….och sen blir det onsdag ”och snart kommer helgen” ….och så blir det torsdag….och så är det ”FREEEEDAG!!!!: Jipppiiiii!”

Men inför den här fredagen kändes det både som jag beskrivit ovan, OCH Något Annat….Något Odefinierbart….Något Konstigt….Något….Underligt…En magkänsla som sa: ”Hm….det är något som inte stämmer”….

EN anledning kan ju vara att Stenis inte ringde varje kväll. Det brukar han göra….. och då satte oron och funderingarna igång….

Jävla oro och jävla funderingar! Hate them!

Oro och funderingar ”utan ord” liksom….sån oro som man inte kan förklara:

-”Jag känner mej orolig för att…..??????? …..för att…..bah liksom att…..för att…..????”

Jag visste inte om jag skulle åka till honom eller inte! Han hade ju inte hört av sej! Och jag gick där som en fåne och trodde att jag skulle åka dit.

Så jag SMS:ade: ”Ska jag komma till dej i helgen?” på onsdagen, eller om det var torsdagen….Inget svar.

Så ringde jag på fredagen, med en en klump i magen, och med tankarna: ”Vad har hänt, liksom? Varför får jag inget veta? Jag måste ju också kunna planera mitt liv!”

-”Jag är sjuk!” sa en ynklig röst, ”Jag blev sjuk i tisdags…Hög feber, ont i kroppen…Influensa. Mår skitdåligt!”

-”Jahaaaaa!” sa jag och blev både lättad och besviken, och tänkte bara på att det var synd om MEJ!

Det är synd om mej för att jag inte får träffa Stenis! Så enkelt är det. Och så blir jag lite sur för att jag inte fick veta, i tid…

….och så känns det som ett MAGPLASK, liksom….

Jag hoppade (-s) och ”PLASK!” Och ”AJ!!!”

….och nu svider det på…magen….

Och jag, hemska människa (!), tycker inte synd om Stenis  som är sjuk! Bara om mej själv, som en stor jävla egoist!

Vad är det för fel på mej???

I morse när jag gick till jobbet träffade jag Käte och Bosse, drygt 80 år. Jag gillar dom!

Dom var ute och gick med Zlatan. Zlatan tittade sej omkring och gnällde och voffade till, som om han sa:

-”Var har du mina kompisar?” så jag sa till honom att ”dom är hemma!” och det förstod han direkt och började nosa omkring sej….Klok hund!

Käte visade mej att hon frös om händerna. Hon hade glömt sina vantar hemma. Jag konstaterade att Bosse hade ett par vantar i korgen där bak på sin Permobil:

-”Javisstja!” sa Bosse. ”Jag brukar ju ta med ett par extravantar till Käte eftersom hon så ofta glömmer att ta med vantar!”

Jag tog vantarna och gav dom till Käte som skrattade glatt.

-”På Homeshop sa dom i telefon häromdagen att jag är en väldigt omtänksam man, för jag beställde några bh-ar till Käte, och när dom ringde och frågade om storleken så visste jag inte riktigt, så Käte fick mäta….Men hon behövde verkligen nya bh:ar….”

-”Jaa!” säger Käte och skrattar igen. ”Det känns jätteskönt att ha allt på plats igen!”

Jag verkligen älskar dessa två! Dom är helt underbara och ger Hopp om Framtiden och Ålderdomen!

Hur känns det att vara ”icke godkänd”. Jag har aldrig varit det. Jag fick 1:a eller 2:a eller 3:a osv….men aldrig att jag blev ICKE godkänd!

Dumpad, bortkastad, oduglig – du är ICKE GODKÄND!

Igår stod Storing i hallen och sa:

-”Mamma! Jag blev icke godkänd på sista matteprovet……”.

Han såg ledsen ut.

-”Jag hatar skolan!” utbrast han sedan och dundrade in på sitt rum….

….och jag tänkte att det kan INTE kännas gott för själen att bli ICKE GODKÄND!

Nu skriver jag ut en av mina böcker/manuskript här:

http://blogg.aftonbladet.se/detvarsta

Läs och tyck till, eller skit i det! 😛

Jag får tre helt olika reaktioner på uppmaningen:

-”Idag ska vi städa! Alla får städa sitt rum, så städar jag resten!”:

* 15-åringen plockar undan grejer i sitt rum, drar fram dammsugaren och städar sitt rum: Färdig!

* 14-åringen gör…ingenting!

* 11-åringen börjar planera:

-”Mamma, då kan ju vi städa TILLSAMMANS och HJÄLPAS ÅT. Jag kan städa hyllan i hallen som jag gjorde sist….och så kan jag hjälpa till att plocka in alla gubbar i lådorna….och så kan jag hjälpa dej med allt du säger till om!”

11-åringen är en riktig ”Tillsammans-kille” – han älskar att göra saker TILLSAMMANS!

Summa av kardemumma:

* 15-åringens rum är städat.

* Resten är fortfarande på Planeringsstadiet.

* 14-åringen har fortfarande inte ”tagit in” att vi ska städa….