Jag är trött på att:
– undra
– ha migrän
– ha huvudvärk
– vara trött pga värken…
– vara förkyld
– ha mens (vill slippa det för all framtid fr o m NU!)
– ta ansvar för allt
– inte få några kommentarer på bloggen… 😦
– inte våga öppna fönsterkuvert
– vara orolig för ekonomin
– vara den som måste gör allt i slutänden
– inte våga be om hjälp
– inte be om hjälp
– vara feg
– känna mej oälskad
– vara jag
– komma långt ner i prioriteringslistan
– undra
…så nu kryper jag under en sten…
Minsting har haft en ofantlig tur. Han har hamnat i Världens Finaste och Trevligaste klass. Det är ett gäng otroooligt härliga, utåtriktade, glada ungar i hans klass. Och han är en utav dom.
Mellan har INTE haft samma tur. I hans klass är det gruppbildningar, olika ”typer” av människor och nästan alla killar (bara 6 stycken i klassen) har någon diagnos….Det är bara Mellan och en till som inte har det.
Storing går också i en bra klass. Ett stabilt gäng som tragglat sej igenom skolan på ett vettigt sätt. Det är dock ett par ”halvt urspårade” ungdomar i klassen (som i en annan skola skulle anses rätt normala, men det här är en friskola med engagerade föräldrar och ”duktiga barn”) som sonen har retat sej på en del genom skolgången och som strört ”friden” i klassen.
Men Minstings klass är Outstanding! Nästan alla gillar att stå på scen och flera är mycket duktiga på teater och att sjunga. Alla är sååå trevliga, och på alla fester och kalas blir ALLA bjudna! Ingen är utanför och så fort någon varit i närheten av att känna sej lite ledsen eller utanför, blir det akut-utryckning både från föräldrar och barn, och man reder upp det direkt och ser till att ungen i fråga kommer tillbaka in i gruppen och känner sej delaktig igen.
Hela klassen är som en stor omfamning!
Vid terminsavslutningen igår höll Mellans femma i nästan hela showen. En tjej och en kille från klassen var konfranciers och dom skötte det med glans! Fantastiskt duktiga! Det var t o m så att jag tittade mej omkring och undrade om lärarna över huvud taget var där (det var dom – dom satt i publiken). Flera tjejer ur femman sjöng solosång och i duos – fantastiska talanger. En kille gjorde ett trumsolo! Waow! Det viskades i publiken att ”Femman stal hela showen! Vilka talanger! Vilken klass!” och ju mer dom gör såna här saker tillsammans, desto mer stärks det som redan är så bra!
Lycka är när ens barn går i Rätt Klass!
Snökojor jag minns:
Snökojan på landet (Lindris) som farbror Sten byggde när vi var barn. Han tryckte ner snö i en balja, plattade till och skapade stora ”tegelstenar” av snö, och byggde ”Värsta Proffsiga Igloon”, med bänkar inuti att sitta på.
Farmor fixade ljus där inne, så satt vi där inne, vi barn, och drack varm choklad och åt korvmackor i Vintermörkret. Utanför brann givetvis en snölykta, som vi barn byggt. En underbart minne!
Snökojan vi barn byggde själva, utanför huset….Den blev minst lika lyckad som den farbror Sten byggde, och nu visste vi ju också hur man gjorde. Det var jag, kanske min lillasyster, möjligen min storasyster (om hon inte blivit för stor då/än….minns inte) och en massa grannar. Igloon blev lite mer fantasifull den här gången med en lååååång tunnel man skulle krypa igenom för att komma till själva Igloon. Även denna gång blev det varm choklad och mackor i Iglon när den var färdig. Ett härligt minne!
(Vad bidde det då? Det bidde ingenting….Det bidde faktiskt en snömur….men någon sådan hittade jag inte när jag Googlade…Jag hittade bara en snöhög med en skugga på….)
Sen var det ”snökojan som aldrig blev”….Då när jag skulle ”återskapa barndomen” – och ville att mina söner skulle få uppleva det jag upplevt – och slet som en idiot på tomten, med tre frysande grabbar som hade snöbollskrig och brottades runt omkring mej, och som inte alls förstod vitsen av det jag sysslade med…och ”bara sabbade” hela tiden….
Jag blev sur och grinig och fullkomligt opedagogisk och opsykologisk: -”Flytta på dej! Nej, akta! Inte så!”… .och det blev aldrig någon ”återskapad barndomsupplevelse”, utan när hälften var byggd hade så många slagsmål brutit ut, och overallerna blivit genomsura och ingen tyckte det var kul längre…så killarna gick in och kröp upp i soffan och tittade på någon tecknad film, medan jag fortsatte slita där ute med Igloon, i mörket…. Till slut gav jag upp…och det blev aldrig någon Igloo. Bara en halv. Ett lite patetiskt minne.
