Snökojor jag minns:

Snökojan på landet (Lindris) som farbror Sten byggde när vi var barn. Han tryckte ner snö i en balja, plattade till och skapade stora ”tegelstenar” av snö, och byggde ”Värsta Proffsiga Igloon”, med bänkar inuti att sitta på.
Farmor fixade ljus där inne, så satt vi där inne, vi barn, och drack varm choklad och åt korvmackor i Vintermörkret. Utanför brann givetvis en snölykta, som vi barn byggt. En underbart minne!

Snökojan vi barn byggde själva, utanför huset….Den blev minst lika lyckad som den farbror Sten byggde, och nu visste vi ju också hur man gjorde. Det var jag, kanske min lillasyster, möjligen min storasyster (om hon inte blivit för stor då/än….minns inte) och en massa grannar. Igloon blev lite mer fantasifull den här gången med en lååååång tunnel man skulle krypa igenom för att komma till själva Igloon. Även denna gång blev det varm choklad och mackor i Iglon när den var färdig. Ett härligt minne!
(Vad bidde det då? Det bidde ingenting….Det bidde faktiskt en snömur….men någon sådan hittade jag inte när jag Googlade…Jag hittade bara en snöhög med en skugga på….)
Sen var det ”snökojan som aldrig blev”….Då när jag skulle ”återskapa barndomen” – och ville att mina söner skulle få uppleva det jag upplevt – och slet som en idiot på tomten, med tre frysande grabbar som hade snöbollskrig och brottades runt omkring mej, och som inte alls förstod vitsen av det jag sysslade med…och ”bara sabbade” hela tiden….
Jag blev sur och grinig och fullkomligt opedagogisk och opsykologisk: -”Flytta på dej! Nej, akta! Inte så!”… .och det blev aldrig någon ”återskapad barndomsupplevelse”, utan när hälften var byggd hade så många slagsmål brutit ut, och overallerna blivit genomsura och ingen tyckte det var kul längre…så killarna gick in och kröp upp i soffan och tittade på någon tecknad film, medan jag fortsatte slita där ute med Igloon, i mörket…. Till slut gav jag upp…och det blev aldrig någon Igloo. Bara en halv. Ett lite patetiskt minne.