Etikettarkiv: minns

Alltför många vuxna har glömt hur det är att vara barn /erviluca

ALLTFÖR många vuxna har HELT GLÖMT hur det är/känns att vara barn.

Jag vet inte VILKEN DAG det händer i Dom Vuxnas liv, men plötsligt har alla känslor och tankar från att dom var barn, försvunnit. Kanske det sker när dom själva blir föräldrar – jag vet inte, för jag har inte hamnat där själv än, och troligen kommer jag aldrig att hamna där, eftersom jag är så pass gammal – anses SUPERVUXEN i år sett – men kan LÄTT förstå en liten människas tankar och känslor….

…och MINNS tydligt hur det kändes, och var, att vara en lite mindre människa.

Det är som om många vuxna tror att barn är ett annat folk! Och ändå har dom tillhört det ”folket” själva!

Idag sa en Vuxen pappa till mej: ”Det ingår i barns personligheter att JÄVLAS med dom vuxna!”.

”Eeeeeh….VA?!?” sa jag.

”Ingår det i Vuxnas personligheter att jävlas med barn också??” tänkte jag sedan.

Men jag sa det inte.

Jag sa istället: ”Vilket otroligt tråkig inställning till barn. Som om dom vore en annan ART. Dom är faktiskt människor – inte helt färdigutvecklade, och dom behöver lära sej MER och vi behöver undervisa dom på olika sätt…

……men att det skulle ingå i dom att JÄVLAS med oss – näe!!”

Usch, vilken tråkig inställning.

Barn som behandlas gott; med kärlek, omtanke och ömhet, omvårdnad, lagoma gränser och värme…. jävlas inte!

Barn är nyfikna, vill lära mer (om livet), vill undersöka livet, vill upptäcka, vill VIDARE, vill PRÖVA PÅ! Och i detta måste vi ibland stoppa och hindra, för att dom inte ska skada sej, eller andra, hjälpa till och/eller ”undervisa”. Är det då dom anses ”jävlas” med oss??

Jag tycker man ska visa samma respekt för en liten människa som för en stor. Man ska som vuxen förstå att den lilla människan inte kan lika mycket, är inte färdigutvecklad och behöver lära sej, och utifrån den kunskapen (som den vuxne har) ska man bemöta den lilla människan med samma respekt som man bemöter alla andra människor.

För jag utgår ifrån att man möter sina medmänniskor med respekt.

Ibland blir jag så beklämd när jag hör hur människor är mot varandra, och speciellt hur vuxna kan vara mot barn.

Det var bara det jag ville säga.

För nu.

 

Hade hellre varit utan ”livsinsikten”, sa hon /erviluca

Jag kan ju bara se på Ettan på TV numera, eftersom kanalväljaren fått fnatt. Det går inte att byta kanal. Så fort jag försöker, stänger den av ljudet på TV:n – inget mer.

JA, jag har bytt batterier!

JA, jag har satt batterierna åt rätt håll!

JA, jag har stängt av TV:n och Boxen och dragit ut sladden i minst 10 minuter och börjat om. Två gånger. NEJ, det hjälper inte.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle heller inte skriva om att ettan har otrooooligt trååååkiga program för det mesta, och dom flesta går så lååååååååååångsamt, men det är väl på den kanalen jag ska se när jag blir 75 kanske….

….. men det händer att det är något Någorlunda Sevärt.

Tex ”Sommarpratarna”. Som KAN vara bra. Ibland. När det är ”rätt människor”.

Förra gången var det det.

Jag som är Suuuuperdålig på att komma ihåg namn, minns inte vad dom hette, men det var en cancerläkare/professor/författare….Vad är det han heter? Den där läkaren vars föräldrar bodde i Koncentrationsläger….Äh! Hans pappa  hette….Jerzy Einhorn! Då heter han väl Stefan Einhorn. Eller nåt. HAN var med iallafall.

Och så var det….han den där roliga, som slår kullerbyttor och gör volter och är skådespelare, och numera också författare….Morgan Alling!

Och en journalist som också är bloggare, som skrivit om sin cancersjukdom…en tjej.

Och den där jättekända advokaten…..Eeeeeh…ADVOKATEN. Den ALLA känner till! Han har också haft cancer….

Nåja. Var och en hade liksom gått igenom svåra kriser, såsom cancersjukdom, och överlevt och ”lärt sej en massa” och blivit ”mer tacksamma över livet” och ”mer ödmjuka” osv.

Advokaten sa att han önskade att hans cancer kommit tidigare i hans liv så att han kunnat bli ödmjuk tidigare….Men tjejen/bloggerskan sa att hon hade velat ”slippa skiten” och ”hellre varit som förut”, för ”det var mycket enklare att vara en ytlig noll-åtta”.

Hon skrattade och sa att det var jobbigt att vara djup och att alltid Tänka Efter. Att inse att livet är kort och få såna ”livsinsikter” var jobbigare än att vara ytlig, sa hon. 

Det var lite befriande, tycker jag.

Att vara Tänkande och Klok är inte alltid så enkelt.

 

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!

 

 

 

Jag undrar vad som hände…/erviluca

För några år sedan bloggade jag på Aftonbladet. Det var KUL! Jag fick kontakt med ett gäng andra bloggare, och vi följde varandra på olika sätt, kommenterade varandras inlägg, blev liksom ett litet gäng, som grenade ut sej hit och dit, och man följde ”främlingars liv och leverne” via bloggarna, på ett sätt som var…trevligt och spännande och kul, och ibland kanske lite sorgligt.

Vi stöttade varandra, peppade varandra och hade det mysigt och bra i vår lilla blogg-värld. Efter några år sa Aftonbladet plötsligt en dag: ”Nu får det vara SLUT! Nu får ni inte blogga hos oss längre! Vi ska bara ha proffsbloggare fr o m nu!” Och vi ”fotfolksbloggare” blev upprörda och ledsna och förtvivlade i olika varianter, och med olika styrka, men Aftonbladet slängde ut oss allihop, ändå! UT I KYLAN, bah!

Vi hamnade lite här och där i bloggvärlden, och jag tappade kontakten med dom flesta, eftersom jag inte var tillräckligt ihärdig med att leta upp dom. Jag letade knappt alls. Faktiskt. Men grejen var ju att det var så enkelt och lättsamt där på Aftonbladet.blogg och det var liksom själva Grejen och Vitsen med att blogga: Att få skriva av sej OCH ha det trevligt med andra.

Att LETA och stöka och greja hade jag inte tid med. Några gamla Aftonbladet-bloggare kom hit (till wordpress), och vi har fortfarande kontakt, via bloggen, men dom flesta försvann ur min värld.

Ibland undrar jag hur det gick, för vissa….

I morse, när jag stod i duschen, tex, började jag tänka på ”C4” (eller kallade hon sej C3?), som hade en relation med någon ”Mr X” (eller vad det var), och hon skrev fantastiska texter om deras möten. Han var gift, men dom var liksom ändå ”Själsfränder” – och jag minns att jag hade svårt att acceptera att han faktiskt vänstrade och att hon var ”älskarinnan” – men jag älskade hennes texter! Så vackra. Så fina.

Vad jag förstod SKULLE han skiljas (som ”alla andra” som vänstrar) men det gick inte ”för barnen”, och vad allt det är som ”dom” säger.

Han kanske inte insåg att det är 2000-talet och man KAN skilja sej, och barn ÖVERLEVER skilsmässor, och det kan t o m bli bättre, beroende på hur äktenskapet är….men BRA kan det ju INTE vara när den ena har en älskarinna år ut och år in…..

Nåja.

Sen fick han cancer, och hela relationen blev satt ur spel, på något sätt, och hon skrev längtansfyllda texter om honom, och han hade också en blogg, där han skrev ”sitt”…..

Men hur gick det sen??

Jag bara undrar…

Är det någon gammal Aftonbladet-bloggare som vet? Som också följde dom?

Hur gick det?

SÅ tänkte jag i duschen i morse.

………………………………………………..

Och ååååh, vad jag längtar tillbaka när jag skriver det här…Tillbaka till Aftonbladet-bloggs-tiden.

Näe, ”vi” längtar efter Aftonbladet-blogg ; Den Gamla Goda Tiden!