Kvinnornas dag idag.

Jag vill sända varma och kärleksfulla styrketankar till alla kvinnor i hela världen som kämpar, bara på grund av att dom fötts just som kvinnor.

Det är så många kvinnor som kämpar och sliter out there. Det är så många kvinnor som plågas och som har det svårt, bara på grund av att dom är just kvinnor.

Kvinnor dör, kvinnor blir slagna, kvinnor blir brända och råkar ut för syraattacker, våldtas och omskärs. Kvinnor stängs in, blir ensamma, övergivna, föder barn och dör vid svåra förlossningar. Kvinnor får inte gå utanför sina hem utan någon man som följer dom, kvinnor utsätts för övergrepp, kvinnor kränks och är i många länder andra klassens medborgare.

Ändå är det vi kvinnor som ger liv, som både väntar, föder och ammar nästa generation.

Kvinnor BORDE höjas till skyarna, dyrkas och älskas omåttligt – överallt!

Ofta tänker jag på att jag, när jag föddes som kvinna, hade sagolik tur att jag föddes just i detta land!

Man kan säga att jag, när jag föddes, vann högsta vinsten på födelselotteriet: Jag föddes i Sverige av en kärleksfull och god mamma, som hade en klok och man vid sin sida, som försörjde oss alla. Kan man ha det bättre?

Grattis till mej, men framförallt är det Alla Kvinnors Dag idag, och speciellt vill jag skicka ut kärlek till alla som har det svårt, runtom i världen:

I veckan fick jag ett SMS ifrån Minstings lärare: ”Var är Minsting?”.

Jag är på jobbet så jag ringer till Minstings mobil. Inget svar.

Flera av mina söner är (tyvärr) precis som jag, dvs svarar inte alltid i telefonen. Jag kan inte klaga på det eftersom jag är likadan själv. Jag låter aldrig mobilen komma före andra aktivieter så att säga, och ibland har jag helt enkelt inte lust att svara.

Jag SMS:ar Minsting en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger:

”Minsting! Ho ho!”

”Ho hooooooo!!!”

”Miiiinstiiiiing! HO HOOOOO!”

Till slut svarar han. Jag ringer upp och frågar var han är.

”Hemma….jag somnade i fåtöljen” (han har en fåtölj framför skrivbordet).

Jag vet inte om jag tror honom, så jag säger det. Jag får lite svävande svar, och jag får en känsla av att han ljuger men, vet ändå inte om han faktiskt somnade till i fåtöljen eller inte. I vilket fall som helst är han inte i skolan och klockan är så mycket att det inte är någon idé att gå dit nu.

Jag bestämmer mej för att straffa honom:

”Som straff måste du följa med mej på min långpromenad med hundarna i eftermiddag!” säger jag.

”Okey!” säger han  och det låter som om han tycker att ett straff gör hela alltihopet ”legalt”, liksom, så jag ångrar nästan straffet. Jag kanske borde ha skrikit och skällt lite….

….fast jag känner mej inte speciellt arg – bara lite ”suckig” (det som man känner sej innan man blir uppgiven).

När jag kommer hem efter jobbet går jag in till Minsting och säger:

”Kom nu! Långpromenad!”

”Inte jättejättelång, va?!” säger han och börjar klä på sej. Ja, han måste klä på sej, för han har alltid kortbyxor hemma.

”Jo, jättejättelång!” säger jag, för nu ska här STRAFFAS, så det KÄNNS!

Sen går vi min långpromenadväg x 2, och trots att det regnar och slaskar och är lite halvmörkt och eländigt, så märker vi inte det, för det är såååååååååååå trevligt! Vi snackar från första steget till sista, om allt allt!

Vi snackar om allt ifrån atomer till Universum, till hundar, skolan, kompisar….allt! Vi snackar så att jag nästan känner mej hes när vi kommer hem igen.

Nej, det är inte bara jag som snackar – det är vi båda! Han är otroligt duktig på att snacka också! Han har så mycket tankar i sitt huvud. Om allt! Precis som jag. Sådan mor – sådan son.

Fiona är överlycklig! Hon älskar Minsting och det är sååååå sällan någon mer är med på vår promenad, så hon skuttar runt fram och tillbaka hela promenaden och liksom säger med hela sin kropp: ”Vad KUL att Minsting är med!!”

Jag tror jag måste straffa Minsting oftare…..

Jag blev vuxen under det avslappnade ”Flower-power-sjuttiotalet” där vi klädde oss i blommor och en massa färger och tänkte på FRED och såg demonstrationer där ung-vuxna gick med plakat som skrek ut ord som ”PEACE” och ”MAKE LOVE – NOT WAR”. Människor levde i kollektiv, där allt skulle vara naturligt och självklart. Män skulle inte vara män och kvinnor inte kvinnor, utan alla skulle vara LIKA. Jämställda.

Små babytjejer skulle absolut inte ha rosa på sej, och små babypojkar skulle inte ha ljusblått. Alla skulle vara jämlika från början. Alla skulle älska alla och överallt. P-pillret hade kommit och tjejer kunde börja älska med vem som helst, närsomhelst, och frågan var om tjejer ens ”fick” säga nej, för det fanns ju ingen anledning, egentligen. Sex var Naturligt och nyttigt, och INTE längre syndigt. HIV fanns inte.

I skolan hade vi betyg, från första året i skolan till sista (1-5), men det kändes inte så livsviktigt. Jag fick mina 3:or och 4:or och kanske någon 5:a i alla år, men ”vem bryr sej?”, liksom…. Jag minns inte att jag kände någon press eller stress, och att komma in på gymnasiet var bara SJÄLVKLART.

Alla som hade 1:or i betyg gick också vidare, från år till år. Dom som hade streck i betygen kanske hamnade i OBS-klassen – vet inte. Men vidare gick dom, till nästa årskurs, för det mesta. Tror jag. En del gick om, men inte många (som jag visste iallafall).

Jag fortsatte få mina 3:or även i gymnasiet, som jag tyckte var otrooooligt tråkigt och segt. Det var som att gå i 9:an två år till. Vilken TUR att det fanns två-åriga linjer (numera heter det program) då! Annars hade jag dött av tristess!

När jag gick på Socialhögskolan började skolsystemet ”stramas åt” lite lite grann. Det berättades om att man inte haft skriftliga tentor på Socialhögskolan på flera år, utan studenterna hade diskuterat och diskuterat i grupptentor TILLSAMMANS, iförda näbbstövlar och palestinasjalar och med ett glas rött i handen. Kanske en cigarett också… Så gick iallafall ryktena, och jag kan tänka mej att en del av det stämde, för det var under ”det glada 70-talet”.

Jag gick Socialhögskolan på 80-talet och det var då alla kostymnissar började dyka upp överallt. På Socialhögskolan var näbbstövlarna nästan helt borta, och endast några få palestinasjalar fanns kvar. Tentorna var skriftliga och vi satt en och en i bänkarna och SKREV svaren. Grupparbetena fanns, men var inte så många. Vi skulle nu BEVISA att vi kunde och man kunde få Godkänt eller Icke Godkänt. Fick man Icke Godkänt skulle man göra om.

Därefter tycker jag att det fortsatt så i skolan, och överallt, faktiskt. Det ska BEVISAS och UNDERSÖKAS och SÄTTAS BETYG och RAMAS IN.

Överallt och hela tiden.

Varenda samtal man har ska numera skrivas ner och bevisas att det gjorts och lite vad som sades och vad som BESLUTADES. Att skriva ner och BEVISA har blivit viktigare än vad man verkligen gör.

Och jag undrar; Är det 70-talisternas barn som vuxit upp och som under uppväxten blev allergiska mot allt som handlar om Frihet, och Oinramade och Obevisade saker. They really don´t like ”let go”.

För nu ska allt bevisas och skrivas ner och ramas in i små fina paket med fina ord och fina rubriker. Allt allt ska bevisas och dokumenteras och puttas in i datorer så att man sedan kan gå tillbaka och titta på exakt vad man gjorde. Och sa. Och bestämde. Inget ska göras utan att det dokumenteras, och allt ska följas upp.

Det finns dessutom mallar som man kan följa vid olika problem, plus att man kan sätta en diagnos på människan som man anser har problem. Och sedan kanske ge medicin. Praktiskt.

Men är inte det viktigaste att man ger rätt hjälp, så att människan man hjälper förändras eller gör rätt eller saken man lagar fungerar, kan man undra ibland? Nej, faktiskt inte. Det viktiga är att man har bevis på att man gjort rätt sak vid rätt tillfälle. Sen om man verkligen gjort det eller inte, och hur, tycks inte spela lika stor roll. Det viktiga är att man dokumenterat det snyggt och med dom rätta orden, utefter dom rätta mallarna och inlagt i det rätta systemet.

Man kan vara en dålig psykolog/lärare/terapeut/läkare men har man skrivit ner det man gjort, snyggt och perfekt i rätt dokument, så ÄR man bra. TIO poäng.

Man kan vara en skitbra psykolog/lärare/terapeut/läkare, men har man inte dokumenterat det man gjort på rätt sätt, lagt in det i rätt system och följt rätt mall, så är man dålig. Punkt. Noll poäng.

SÅ har det blivit.

Ibland önskar jag att det var ”lite mer 70-taligt”….

Ondskan skrämmer mej. Jag har alltid trott på Godhet och Medmänsklighet och Kärlek. Alltid. När jag någon gång vacklat har det gjort ont inuti, och sådana känslor skrämmer skiten ur mej.

Jag är född optimist – en något naiv sådan (tycker en del) – men jag måste få vara sådan. Jag passar inte som pessimist och jag klarar inte av att vara negativ. That´s not me! Många ÄR sådana, och det behövs sådana också, har jag insett, för om alla var som jag skulle det inte fungera. Dom pessimistiska och misstänksamma behövs. Realisterna behövs. Om alla var som jag skulle vi ”köra rätt in i väggen”, troligen. Men såna som jag behövs också! Givetvis.

”Sånasomjag” är såna som genomgående och in i benmärgen tror på Godhet och Kärlek. ”Sånasomjag” tror att alla föds goda, men barndomen och uppfostran skapar elakhet i vissa människor. Jag trodde länge att den elakheten går att behandla bort, men med åren har jag förstått att det kanske inte alltid går – det finns människor som aldrig blir goda i slutänden, utan dom fortsätter vara onda – no matter what. Jag tror dock inte dom är så många.

Sen finns det psykopater, men dom har ju förändringar i hjärnan, så ”det onda” är fysisk – i hjärnan – och dom tror jag inte man kan ”bota”. Det bästa vore ju om dom låstes in, troligen, för att inte göra för stor skada i världen och med medmänniskorna.

Men alla andra! Alla andra vill i själ och hjärta väl! Tror jag.

Det är därför jag älskar barn så mycket – dom har fortfarande kvar det där ÄKTA och GODA i sina själar och hjärtan. Dom är liksom ”rena” inuti (om vuxenvärlden inte lyckats skada dom alltför tidigt)….

Nåja.

Jag skulle egentligen skriva om min rädsla, som dyker upp titt som tätt nuförtiden. En rädsla för Galningarna ”där-borta” – och till viss del här också, för den delen. Dom där som är med i IS, samt alla deras anhängare. Alla som dom lurar med, och alla som vuxit upp i hat och därför hittar någon slags Gemensamhet med IS, samt alla som blir hjärntvättade. Jag inkluderar dom ignoranta och dom korkade, vilka är alla dom som tror att vissa ”människoraser” är bättre än andra – dom som tror att hudfärg, religion och kön har olika värden.

Ibland blir jag rädd för att ondskan ska ta över. Och jag gillar inte den känslan – den rädslan. Jag vill inte att mina framtida barn och barnbarn ska växa upp i ett tredje världskrig där Ondskan slåss mot Godheten.

För tänk om Ondskan vinner! Ondskan använder vilka vapen som helst, har inga gränser eller stopp, har inget samvete och detta gör dom så starka.

Ondskan har ”svarta ögon” (och då menar jag inte färgen utan att ondska och ilska ger ”svarta ögon”) och inga begränsningar. Ondskan torterar och slår ihjäl. Ondskan har inget samvete.

EN gång i mitt liv som terapeut har jag träffat en människa utan samvete. Han var född utan samvete. Det var en hjärnskada som han fått när han föddes. Det var otroligt fascinerande att prata med denna kille, för när samvetet saknas är det såååå mycket som blir Annorlunda. Jag tänkte att han skulle kunna bli livsfarlig, men just då älskade han sin mamma så mycket att han avstod från att göra för mycket dumheter för att mamma sagt att han inte skulle göra det. Men mammor kan inte stoppa allt, och mammor kan inte räkna ut (innan) vad en son kan hitta på, och stoppa i tid.

Men nu ska jag inte spåra ur igen.

Jag är rädd för ondskan.

Ondskan provocerar Världen. Nu slår dom sönder värdefulla statyer, och vi blir upprörda. Det räckte inte med att dom slog ihjäl en massa oskyldiga kvinnor, män och barn – att dom våldtog och torterade – nu förstör dom materiella värden också….vilket inte borde vara värre….men….

Jag förstår inte varför Resten av Världen inte kan stoppa dom, och jag förstår det samtidigt. För OM man skulle ”sätta in allt” kanske det skulle bli ett tredje världskrig, och det är det som skrämmer mej just nu.

Idag.

Vad tänker du?

För att fånga en dag

tar jag en håv

slår ett slag

frågar inte om lov

Fångar en stund

den flyger bort

gör den rund

håller den kort

Fångar en timme

av dygnets tjugofyra

förvaras i ett minne

litet som en myra

Fångar en minut

rätt upp i min knopp

slår en knut

trycker till med en propp

Fångar i ett kort

säger mer än många ord

tiden går fort

obarmhärtigt snurrar vår jord

…och hur blir det för galningarnas fruar, döttrar och systrar, när dom springer ut och ska döda folk hit och dit i Allahs namn? TROR dom verkligen på riktigt att det finns en slags Gud som faktiskt VILL att dom ska DÖDA i hens namn? På riktigt? Eller skyller dom bara på någon för att få utlopp för sin frustration och ilska (över något helt annat)?

Hur kan ett helt gäng män springa runt och skrika att dom dödar i ”Allahs namn” som riktiga fegisar? Stå för vad du gör, säger jag bara. Stå upp för dina gärningar och ta ditt straff. Sedan. Eller nu. Skyll inte ifrån dig. Det är INTE Guds vilja, att folk ska ta död på varandra. Helt säkert.

Jag undrar var dom hamnar, sen när dom dör, dom där som dödat andra….På riktigt alltså.

Det är så patetiskt att dom tror att dom ska flyga in i något slags Paradis och att ”72 oskulder” väntar där på dom. Vad ska dom göra med oskulderna, undrar jag? Och vad faan är det för Gud som skulle låta 72 oskulder sitta och vänta på en jävla idiot som dödat en massa människor – både barn och vuxna?

Ska han sen ha sex med dom 72 oskulderna? HerreGud! Han kommer att bli helt slut!

Får tjejer som dödat i Allahs namn också 72 oskulder, eller vad det nu heter när det är killar? Jag skulle lätt avstå ifrån det. Vem vill ha en oskuld, liksom? Då måste man ju ”lära upp” den. Och att lära upp 72 stycken….HerreGud! Nä tack!

Men ”Adam”, som ska iväg och skjuta ihjäl Västerlänningar säger i Uppdrag Granskning att han ska få 72 oskulder när han kommer till Paradiset. Han springer väl runt och är stenkåt när han skjuter till höger och vänster och skriker ”SHKchöksdjlkjsöfdjköa Allah!” och hoppas att han blir skjuten och därmed flyger iväg till Paradiset där dom 72 oskulderna rastlöst vandrar fram och tillbaka i väntan på just Honom. Tänk om dom är fula! Tänk om det inte klickar!

Fast det spelar kanske ingen roll, för dom kanske har….sån där ….eh…burka! För det vill dom väl att alla kvinnor ska ha, sen när dom tagit över hela världen?

Vad jag vet består halva världen av kvinnor. Varför skulle vi vilja stängas in och få hela vår värld begränsad för att IS vill det?

Vad vill kvinnorna??

Eller dom kanske inte ”får” vilja något?

Men en sak är säker: JAG vill inte!

Det finns ju ibland galningar här i Sverige också, som springer runt och skriker att dom ska döda folk för att ”Gud vill det”, men dom brukar vi låsa in på psyket, med hjälp av Lagen om Psykiatrisk Slutenvård (LPT). Så dom hinner aldrig organisera sej….om dom inte gör det på psyket, förstås.

Kanske det behövs ett STORT psykiatriskt sjukhus där borta, där IS håller till.

Jag vet! Vi ställer in 72 (x antal IS-anhängare) oskulder på Psyksjukhuset där borta, som lockbete, och sen lockas männen in dit….Kanske några ”västerlänningar” kan springa före, som ”morötter” (framför åsnor) och så springer alla IS-män in där, och sen låser vi!

Oskulderna får givetvis gå ut sen, efter att dom varit lockbeten.…och västerlänningarna också.

Klart!

Man kan tänka Positivt (vilket man ”ska” nuförtiden) och tänka på alla man älskar, och kanske till och med ringa upp dom, eller åtminstone SMS:a dom….eller bara säga det. Man KAN ju också besöka folk. Har jag hört. 😉

En liten blommar är ju inte fel heller. Men här köps inga blommor! En liten chokladbit kanske. Till mej själv. JAG behöver lite uppmärksamhet. Lite kärlek.

Hundarna vet inte ens om att det är Alla Hjärtans Dag. Dom ger och får ta emot kärlek hela dagarna, så det blir ingen skillnad.

Men mina söner:

Kära Äldsta Sonen, Storing, Mellan och Minsting: Jag älskar er till månen och tillbaka! Jag älskar er runt hela jordklotet – flera varv! Oändligt många varv, faktiskt. Jag älskar er så mycket så att ni inte förstår det själva, för barn förstår inte hur älskade dom är, förrän dom själva blir föräldrar. DÅ går det upp ett ljus: ”Jahaaaaaa! Är det SÅ HÄR man kan älska någon!”

Fullkomligt reservationslöst och hur ni än beter er och ser ut:

 I LOVE YOU four!

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Simon ritar en kuk på bänken. En stor kuk. Som för att stryka under vad han ritat, skriver han ”KUK” bredvid. Han tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver han ”SUG” innan ordet kuk.

Alex tittar på när Simon ritar och skriver kuk, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”KUK” i bänken.

Peter har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Simons tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Simon och kastar över en röd tuschpenna till Peter. Han är inspirerad av dom andra och skriver ”kuk kuk kuk kuk” över hela ryggen på bänken. Sen ritar han en stor snopp som det sprutar ur.

Kuk kuk 

Precis när han avslutar sin sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Killarna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

……………………………………………………………………………………………………………….

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Sara ritar en fitta på bänken. En stor fitta. Som för att stryka under vad hon ritat, skriver hon ”FITTA” bredvid. Hon tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver hon ”SLICKA” innan ordet fitta.

Anna tittar på när Sara ritar och skriver fitta, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”FITTA” i bänken.

FiTTa fitta

Pirjo har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Saras tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Sara och kastar över en röd tuschpenna till Pirjo. Hon är inspirerad av dom andra och skriver ”fitta fitta fitta fitta” över hela ryggen på bänken. Sen ritar hon en stor fitta som det rinner ur.

Precis när hon avslutar sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Tjejerna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

Jag satt nyss på mitt sista utvecklingssamtal med Minsting, hans pappa och Minstings lärare. Jag tänkte inte på det förrän Minstings pappa sa det (att det var det sista, alltså) och då kom jag på att jag varit på utvecklingssamtal minst två gånger varje år sedan 1990 och två gånger x 3 varje år sedan 2001. Plus alla utvecklingssamtal jag gått på på dagis.

Det har inte alltid hetat utvecklingssamtal. Det har hetat kvartssamtal (och dom tog aldrig en kvart!), föräldrasamtal och bara samtal, samt en massa annat som jag inte minns nu. Med åren har dom blivit mer och mer strukturerade, precis som allt annat i samhället, och mer fokuserade.

Jag minns dom första ”kvartssamtalen” som jag hade i skolan, då Äldste Sonen var i fokus. INGEN kunde vara stoltare än jag, över min son, och jag tyckte inte riktigt skolan såg och uppfattade sonens storhet. Jag tyckte inte heller skolan riktigt tog tillvara hans kreativitet och nyfikenhet. Jag struntade väl i om han var duktig i matte och svenska och naturkunskap – jag ville mest bara veta hur han hade det på rasterna och om han var en bra kompis och om han hade många att leka med! Läsa kunde han när han var 3 år, så det var ju ingen nyhet, och inte så viktigt. Det sociala tyckte jag var viktigast, och att han var en bra kompis och hade bra kompisar (!). Det tog flera år innan jag förstod att det inte var viktigast för läraren.

Läsa och skriva kan väl alla, och har man någorlunda smart hjärna kan man lära sej allt i skolan, fast kanske i olika takt och mängder – och jag har alltid tyckt att EQ är viktigare än IQ – så jag brydde mej inte så mycket om om sönerna låg i fas eller inte, faktiskt, men tyckte det var bra att dom gjorde det när dom gjorde det, men ”har han många kompisar?” och ”verkar han trivas?” och ”har han kul på rasterna?” frågade jag, och fröknarna rynkade på sina små näsor och fortsatte peka på sina fina utvecklings-kartor att sonen låg i fas och hade nått målen.

Nu kan jag äntligen koppla av. Minsting har fått ett vettigt betyg som han kan söka till gymnasiet på. Då kan jag släppa taget. Gymnasiet ska dom fixa själva, tycker jag. Det är ju liksom deras val, och en kort bit in på gymnasiet är dom myndiga och anses vuxna. När jag fyllde 18 år själv, flyttade jag hemifrån, så jag utgår ifrån att dom kan sköta sej själva ifrån den åldern.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är försörjningsskyldig och jag lovar på heder och samvete att jag ska försörja alla söner tills dom gått ut gymnasiet. Men inte sen. Sen får dom klara sej själva. Jag vill inte ha någon slöande vuxen hemma, försörjd av mej. Never ever!

Från och med studenten ska dom klara sej själva.

Hör ni det, Mellan och Minsting!?

När man är 19 år och går ut gymnasiet ska man klara sej själv. That´s my philosophy!

Själv var jag 18 år när mamma och pappa flyttade till Botswana, Afrika. Och sen började det knepiga vuxenlivet. Utan stöd. Typ. Och det gick väl det med…..

Sen sa det SWISCH och så hade jag plötsligt fyra söner varav den minsta går ut 9:an i juni och den näst minsta går ut gymnasiet!

Wohoooo!

I´m free!

Då.

Typ.

Nästan.