I veckan fick jag ett SMS ifrån Minstings lärare: ”Var är Minsting?”.
Jag är på jobbet så jag ringer till Minstings mobil. Inget svar.
Flera av mina söner är (tyvärr) precis som jag, dvs svarar inte alltid i telefonen. Jag kan inte klaga på det eftersom jag är likadan själv. Jag låter aldrig mobilen komma före andra aktivieter så att säga, och ibland har jag helt enkelt inte lust att svara.
Jag SMS:ar Minsting en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger:
”Minsting! Ho ho!”
”Ho hooooooo!!!”
”Miiiinstiiiiing! HO HOOOOO!”
Till slut svarar han. Jag ringer upp och frågar var han är.
”Hemma….jag somnade i fåtöljen” (han har en fåtölj framför skrivbordet).
Jag vet inte om jag tror honom, så jag säger det. Jag får lite svävande svar, och jag får en känsla av att han ljuger men, vet ändå inte om han faktiskt somnade till i fåtöljen eller inte. I vilket fall som helst är han inte i skolan och klockan är så mycket att det inte är någon idé att gå dit nu.
Jag bestämmer mej för att straffa honom:
”Som straff måste du följa med mej på min långpromenad med hundarna i eftermiddag!” säger jag.
”Okey!” säger han och det låter som om han tycker att ett straff gör hela alltihopet ”legalt”, liksom, så jag ångrar nästan straffet. Jag kanske borde ha skrikit och skällt lite….
….fast jag känner mej inte speciellt arg – bara lite ”suckig” (det som man känner sej innan man blir uppgiven).
När jag kommer hem efter jobbet går jag in till Minsting och säger:
”Kom nu! Långpromenad!”
”Inte jättejättelång, va?!” säger han och börjar klä på sej. Ja, han måste klä på sej, för han har alltid kortbyxor hemma.
”Jo, jättejättelång!” säger jag, för nu ska här STRAFFAS, så det KÄNNS!
Sen går vi min långpromenadväg x 2, och trots att det regnar och slaskar och är lite halvmörkt och eländigt, så märker vi inte det, för det är såååååååååååå trevligt! Vi snackar från första steget till sista, om allt allt!
Vi snackar om allt ifrån atomer till Universum, till hundar, skolan, kompisar….allt! Vi snackar så att jag nästan känner mej hes när vi kommer hem igen.
Nej, det är inte bara jag som snackar – det är vi båda! Han är otroligt duktig på att snacka också! Han har så mycket tankar i sitt huvud. Om allt! Precis som jag. Sådan mor – sådan son.
Fiona är överlycklig! Hon älskar Minsting och det är sååååå sällan någon mer är med på vår promenad, så hon skuttar runt fram och tillbaka hela promenaden och liksom säger med hela sin kropp: ”Vad KUL att Minsting är med!!”
Jag tror jag måste straffa Minsting oftare…..
erviluca #mammatillfyrakillar 