Jag har alltid velat lär mej mer mer mer – varit Nyfiken, liksom – på människor!

Fast när jag gick i skolan ville jag inte lära mej mer. Det var liksom ett löjligt ”motstånd” mot kunskapen, tror jag. Någon slags ”tjurighet” mot läroböcker och kunskap eller nåt. Jag vet inte, men minns hur tråååkigt det var att sitta på en stol och stirra rakt fram och höra en lärare mala om ”ointressanta saker”….Jag ville ju vara med kompisar, leka och ha kul!

KANSKE hade lärarna kunnat göra kunskapen roligare och mer intressant, och kanske hade dom kunnat få mej att vakna då, men jag var ju inte värre än någon annan, utan lite medelmåttigt ointresserad liksom. Normalt ointresserad.

Och jag minns hur tråååkiga läroböckerna var. Man somnade bara man öppnade dom. Så är det i mångt och mycket fortfarande. Varför gör man böckerna så torra och tråkiga?

Historia är ju egentligen väldigt spännande och roligt, men varför handlar böckerna nästan bara i mångt och mycket om ”kungar och krig”? Det känns ju så….långt bort. Liksom.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle skriva om att jag EFTER att jag gick ut gymnasiet och Folkhögskolan och University of Eau Claire, Wisconsin, USA OCH Fridhemsplans gymnasium (läkarsekreterarutbildningen) – Puh! – EFTER det började jag bli intresserad av MER kunskap.

 När jag gick Socialhögskolan tryckte jag i mej allt så mycket jag kunde. Pluggade som bara den. Jag ville lära mej!Var bäst på prov för första gången i mitt liv, och därefter har jag PLÖJT böcker och SUGIT i mej kunskap om dom ämnen som intresserar mej: Barnuppfostran, barn- och vuxenpsykologi, familjeterapi, relationer, behandlingsteorier etc. Jag har kastat mej över allt som har med det att göra – velat lära mej MER MER MER!

Och lite till.

Men så för ett par år sedan  hörde jag mej själv säga: ”Nej, jag vill inte gå på den kursen/utbildningen…jag har redan gått på liknande, och jag orkar inte…”. Jag nästan vände mej förvånat om och tittade på mej själv och sa: ”VA?!?! Vad säger du?!?”. Och sedan har det varit så. Jättemånga gånger. Jag är liksom….FULL. Till brädden fylld av kunskap och känner mej otroligt säker och trygg i mina samtal med barn och familjer. Vet vad jag ska göra för det mesta och är i princip aldrig orolig för samtal eller för vad som ska hända.

Nu kan jag vända mej ut mot Resten av Världen och lära mej mer om historia, religion och allt annat. Eller inte. Matematik tänkte jag vänta med….tills Intresse uppstår. Eller nåt.

Grejen är dock att jag tänkte häromdagen att jag nu och idag skulle vara rätt trygg med att få mina barn, för jag skulle veta precis hur jag skulle bemöta dom och vad jag skulle göra, utan att vara speciellt orolig för att det ska gå fel. Och kanske jag skulle slippa känslan/oron över att ”göra fel” eller tänka ”vad-har-jag-gjort-för-fel?” så fort barnet gjorde något lite tokigt…

Så varför får man inte sina barn senare i livet? När man kan och vet och förstår lite mer, liksom….

Och ibland när jag tänker på hur jag var och vad jag gjorde som tonåring och ung vuxen i  både kärleksrelationer och andra relationer, så blir jag generad så att jag nästan rodnar, och jag skulle vilja rewind time till då, och göra om och göra rätt, liksom. Eller säga ifrån. Eller nåt.

För NU kan jag och NU vet jag.

NU kan jag börja leva livet!

Fast nu orkar jag inte riktigt….

😉

Liksom.

Alla som växer upp nu – under 2000-talet – kliver in i Internets värld direkt, nästan från vaggan.

Min egen yngste son, satt i knät på sin storebror när han var 1,5 år och spelade enkla spel på datorn redan då.

Många små babysar får låna Ipads av sina föräldrar, och klarar tidigt av att spela spel och ta fram olika saker de vill uppleva via paddan.

Att lägga ut bilder och visa upp sitt liv för ”alla” är vardag numera.

För inte så länge sedan var vi tvungna att ringa den vi ville berätta om vårt liv för, och då var den ensam. Kanske berättade den personen vidare för ett par tre till, men inte fick 200 personer veta om vårt liv på 2 sekunder, med bilder till, förr.

”Hur gjorde ni då?” och ”VAD gjorde ni hela tiden?” frågar de yngre, och man försöker förklara. Men jag vet inte. Jag vet bara att det att det fungerade. Livet. Och att det var bra mycket lugnare. Dock var det så att när man var ensam, var man väldigt ensam. Numera kan man ändå känna sig delaktig i andras liv, trots att man sitter hemma ensam.

Eller så kan man kan göra ett ”Hitte-på-liv”. Den första jag hörde talas om som gjorde det var ”Blondin-Bella” och på det blev hon känd. Och rik. Själv tänkte jag inte ens tanken innan hon gjorde det, men nu har jag förstått att det är många som gör så.

Det är enklare att ha ett ”skit-liv” om ingen vet att man har ett skit-liv, om man samtidigt utåt visar upp en Fantastisk Fasad med resor och middagar och skojiga händelser, som man får många ”gilla” på. Då spelar det kanske ingen roll om man sitter där ensam, framför datorn, och gråter?

Alla har så fantastiska liv på Facebook. Alla power walkar, gymmar, löper, joggar, får rutiga magar och går ner i vikt. De har också fantastiska partners som de har ett härligt liv med. Barnen är gulliga och man åker utomlands ett par gånger om året. Till fjällen åker man också. Däremellan jobbas det lite grann. Sådär lagom. Med ett häftigt arbete.

Alla bakar dessutom och gör fantastiska middagar med levande ljus. Dessa intas i jacuzzin som man har på sin altan, eller möjligen på den underbart härliga grannens altan, dit man alltid är välkommen.

Hur det går ihop med bullbakandet, de fantastiska middagarna samt att gå ner i vikt och all motion, vet jag inte. Men det går. Alla hinner allt. Att jobba heltid och ta hand om barn och hus och hem verkar inte heller vara något som helst problem.

För alla tänker ju så positivt hela tiden.

Och tänker man inte positivt får man skylla sig själv, för man väljer sina känslor, no matter what! Och så är det det där med karma också: ”Som man sår får man skörda”. Mår man dåligt har man väl ”sått” en massa ogräs då! Skyll dig själv, liksom.

Det är nämligen väldigt dumt att tänka på annat sätt. Man väljer ju hur man ska vara och hur man ska känna. Det skrivs det också om hela tiden på Facebook. Man ska tänka och vara som Buddha, Martin Luther King och Einstein.

Jag vet inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös och ha Facebook. När alla lägger ut sina små underbara barn (vilket jag också skulle gjort om jag fått barn nu, så inget negativt med det) på nätet i alla möjliga och omöjliga situationer.

För att inte tala om all denna ensamhet, som fortfarande finns – precis som förr, och precis som den kommer att finnas i morgon.

Är det lättare att vara ensam när man kan ”låtsasleva” via nätet? Och när man kan ha låtsaskompisar på Facebook, som bryr sig om när man fyller år, och om man har lagat god mat. Och ”gillar”.

Detta Fantastiskt Perfekta Liv vi alla har. Där alla mår bra och är lyckliga.

Men å andra sidan kan/vill vi ju inte dela med oss av Skit och Elände, för hur skulle det se ut?

Mitt i skogen stannar Milton och krafsar med tassarna, sådär lite stöddigt som han brukar göra när han försöker vara tuff och markera revir. Samtidigt morrar han. Jag tittar förvånat på honom, varefter jag tittar mej omkring för att se om det kommer någon/några med en hund, som Milton stöddar sig inför. Näe! Tomt! Inte en människa, eller hund, i skogen. Milton morrar igen. Jag förstår att det är Något, men Vad? Fiona undrar också. Hon tittar sej undrande omkring.

Milton stirrar på ett träd och skäller lite på det. Ahaaaa, en ekorre! tänker jag och tittar upp i trädet för att se den.

Där sitter en UGGLA. En riktig verklig UGGLA. STOR. Jättestor! Det känns sådär lite Overkligt och lite – eller väldigt – fantastiskt! En uggla.

Jag har gått i skogen i 237 år och aldrig sett en livs levande uggla. Jo, jag har sett dom på Skansen och hejfadderullan, men här står jag mitt i skogen och ser en livs levande uggla!

Den sitter på en gren ungefär 5 meter upp i en tall och det är ganska avskalad omgivning så jag ser den JÄTTEBRA. Den stirrar på mej – jag stirrar på den.

”Hej ugglan!” säger jag så vänligt jag kan.

Fiona går runt i cirklar och försöker förstå vad det är Milton morrar år, och jag pratar med. Jag försöker peka: ”Där!” men icke. Hon tittar INTE uppåt. Det är det som är grejen. Att titta uppåt. Jag, som trodde hon var klok….

Jag tar fram min idiotiska iPhone och tänker att jag ska filma eller fota den, fast jag VET ju att alla har sett en uggla förut, men ändå! Min idiotiska iPhone säger att den är FULL – ja, alltså inte berusad, utan proppad – och att den inte kan fotografera. Jag måste gå till ”Inställningar” för att reda ut det. Det har jag gjort 327 ggr och det har inte hjälpt. iPhonen är helt enkelt knäpp! Jag förbannar den jävla iPhonen, igen, och sedan pratar jag med ugglan en stund till.

Den vrider sitt huvud 180 grader sådär läckert och ser otrooooligt stolt och cool ut!

Sen går vi.

Vi träffar också några rådjur, men det gör vi nästan jämt, så det har vi blivit så vana vid att vi inte ens lyfter på ögonbrynen när vi ser dom. Fast jag ”hejar” – det gör jag alltid när jag träffar trevliga små, och stora, djur.

Till och med när jag träffar grodor: ”Hej grodan!” säger jag med en sån där fåååånig röst, för jag tror att djuret då förstår att jag är snäll, och så blir det inte så rädd.

Jag tror dock inte att jag skulle heja på en orm – iallafall inte en huggorm! Kopparormar har jag hejat på flera gånger. Och ödlor. Sniglarna är så många, så dom orkar jag inte heja på. När jag ser en spindel ryser jag bara, och sen ryser jag en lång stund efter att jag gått ifrån den.

Min pappa sa alltid att i alla träd sitter det ca 200 spindlar. Så tänk vad jag ryser i skogen….. 🙂  Närå. Tur att jag inte ser alla!

”Det man inte ser….finns inte!” eller nåt.

Men ugglor finns. Jag såg en idag.

En STOR.

🙂

Alla dom där känslorna, som man inte fick känna ”förr-o-tiden” för man skulle ”hålla masken” och vara ”en fin flicka” eller en ”behärskad pojke”….

Man skulle LE och vara snäll, eller vara behärskad och lyda och inte trassla med en massa obehagliga känslor.

Och många tycker att det var dumt och larvigt och fånigt att man inte FICK känna det man kände. Då.

Men NU då?

Vad FÅR man känna NU?

Typ: Ingenting.

För man ska vara så himla Tacksam och Glad, och Fånga Dagen och ha förståelse för varför man utsätts för just DEN prövningen och så ska man tacka för att man blev utsatt för just det, och LÄRA SEJ något utav det. För att sedan GÅ VIDARE i livet. Med en ny kunskap.

Om man blir ARG är det bara dumt, för man ska FÖRSTÅ varför istället. Man ska FÖRSTÅ den andre/dom andra. Eller sej själv.

Om man blir LEDSEN eller känner sej ÖVERGIVEN och GRÅTER, så är det också lite korkat, för egentligen borde man FÖRSTÅ att det är en LÄRDOM och att man ska LÄRA SEJ av svårigheten.

Och man ska GLÖMMA det som hände IGÅR, och TA NYA TAG idag. Allt är värsta KBT-lektionen.

”Du VÄLJER att vara ensam/ledsen/övergiven/utsatt…”, säger dom. ”Du kan VÄLJA att må bra istället”. Och så står man där men svansen mellan benen och skäms, för att man känner alla jobbiga och ledsna och övergivna känslor. Ensam.

Vanmakten, frustrationen, sorgen och ensamheten är självvald.

Så gå och lägg dej och skäms om du känner en massa (negativa) känslor.

För man ska vara POSITIV, GLAD, utåtriktad, vältränad, äta bra (!) och FÅNGA DAGEN.

Man ska helt enkelt vara PERFEKT.

Eller ”lite lagom perfekt”. Men svagheterna ska man ”förstå” och ha ”bearbetat” och ”gått vidare” och ”glömt” (nästan…).

Typ.

Man får inte vara lite överviktig och låta bli att träna. Det räcker inte att vara ”en lagom tjock kvinna i sina bästa år”. Och man får inte äta vadsomhelst heller!

Jag sitter och äter pasta och köttfärssås i en matsal på en skola en dag….när kvinnorna runtomkring mej börjar prata om kolhydrater. ”Nej, JAG äter aldrig kolhydrater! Det kan jag inte unna mej, eftersom jag inte tränar så mycket…”, säger en. ”Inte jag heller! Fast jag tränar visserligen varje dag, men ändå….Jag har tex aldrig ätit nudlar!” Jag ser mej omkring och ser att alla sitter med BARA köttfärs på tallriken, och till detta har dom sallad och gurka och kanske lite keso. Jag är den enda som tagit spagetti till köttfärsen.

Diskussionen kring kolhydrater och träning fortsätter, och jag vet inte om jag ska, som jag ibland gör, säga att ”Jag skiter i allt sånt och jag äter kolhydrater varje dag utan att tänka på det en sekund!”, eller om jag ska kräkas i maten av diskussionen, eller bara skrika rätt ut (som också känns som ett alternativ).

Jag gör inget utav det. Lyssnar bara. Orkar inte kommentera, men känner hur jag fullkomligt FYLLS av frustration över allt man ”får” och ”inte får” och träning och kroppar och ”hälsa”.

Men jag tycker det är otroligt ohälsosamt – allt (!) nu.

Och om inte våra barn GÅR UNDER av press och stress över vad dom ska äta och hur dom ska motionera ständigt och jämt, så är det ett UNDER.

Speciellt tjejer, för det är tjejerna som pressar varandra mest i denna Överhälsosamma tid.

Vad faan FÅR man äta nuförtiden, och FÅR man vila, FÅR man bara slappa eller dricka en öl utan att får SUPERDÅLIGT samvete? Får man överhuvudtaget LEVA???

Jag är sååååååååååååååååååååå trött på träningshets, vad-man-ska-äta-press och fetmafobi.

Ja, det finns feta människor som ätit fel. Men ALLA behöver väl inte banta kroniskt för det?!?

Ja, det finns ohälsosam mat. Men ALLA behöver väl inte leva på rötter och dricka vatten för det??

Ja, det finns dom som inte rör en fena och bara sitter sej igenom livet. Men ALLA behöver väl inte springa en mil om dagen för det???

Vi lever i någon slags Anorexia-tid.

Jag KRÄKS på alla olika bantnings/hälso-metoder, rutiga magar, svullna överarmar och träningsfreeks! Över huvud taget på KROPPSFIXERINGEN som är.

Ni tränar inte för att MÅ BRA och äter inte ”kritebelanger” och ”mytifristeriska prusiluskdruttemolänger” UTAN kolhydrater, för att det är så GOTT och för att ni MÅR BRA av det! Ni äter det för att SE BRA UT, på UTSIDAN!

Sätt er ner och SLAPPNA AV en stund. Gråt ut! Skrik! Var lite Vanlig. Prutta! Rapa. Ät lite choklad. Slappa. Gå ner i varv.

SLAPPNA AV!

Och var lite MÄNSKLIG.

Om jag var din mamma skulle jag ta ett rep och knyta fast dej vid elementet – inte för att du är frusen, för det vet jag inte om du är – utan för att jag skulle tvinga dej att säga att du inte ska åka. Jag skulle kittla dej under fötterna tills du skrek: ”Jag stannar hemma!!”

Om jag var din pappa skulle jag tvinga dej att sätta dej på en stol i ett hörn och så skulle jag sätta på dej en Tänkarmössa. Du skulle behöva tänka igenom ditt beslut ett varv till och sedan skulle jag föreläsa om vad som kan hända i det andra landet, och jag skulle säga att du är precis i början av livet och att det kommer att vara svårt nog utan att du ska utsätta dej för riktigt krig och elände.

Om jag var din sambo/pojkvän, skulle jag lägga mej på mina bara knän och säga: ”Vill du gifta dej med mej?” och sedan skulle jag säga: ”Stanna hemma! Åk inte!”. Kanske jag också skulle göra dej lite gravid så att du inte KUNDE åka iväg.

Men nu är jag inte ens en riktig moster/faster, utan bara någon slags bonus-sådan eller plast. Så jag kan inte säga något egentligen. Så jag håller väl tyst, och håller tummarna.

Eller nåt.

Kram!

NÄSTAN alla (i Sverige iallafall) köper troligen en bil någon gång. Om man har en man så är det troligen han som ”håller i det”, men i slutänden är det kvinnan som väljer. Så är det med husköp också, har jag förstått. Mannen står liksom för det ”tekniska/detaljerna” liksom, och kvinnan ”känner in” om det ”känns rätt” och tittar på dom mer ”mänskliga” detaljerna.

Därför är det LIVSVIKTIGT för försäljarna att även vända sej till kvinnorna, eller FRAMFÖRALLT vända sej till kvinnan, kanske. I många fall är det mannen som håller i plånboken, men, som sagt, det är kvinnan som bestämmer om plånboken ska öppnas.

Inte alltid, men ofta. Har jag läst.

Sen är det ju alla vi ensamstående/singlar också. Vi bestämmer själva.

Som jag. Nu.

Eller senare.

Jag har fått ett nytt jobb! Men det känns så Overkligt på något vis. Det är nästan så att jag inte tror det förrän jag ser/upplever det/är där. I mitt jobb kommer det att ingå en bil, och det är (nästan) det bästa med allt! Jag har aldrig haft en bil ”genom jobbet”. Det är så fantastiskt och underbart!

Alla bilar jag haft har varit SKRUTT-bilar, där jag fått säga ”Man kan inte öppna den dörren, så du får gå in på andra sidan och klättra över sätet….” eller ”Du måste trycka och skjuta upp och snurra runt för att få upp den där”, eller ”Det fönstret har fastnat – det är därför jag tryckt in en kudde där, för att det inte ska bli så kallt!” eller ”Värmen funkar inte, så vira in dej i filten som ligger där”, eller ”Det går bara att fylla halva tanken med bensin, för sen är det ett litet hål som bensinen rinner ut i, men det funkar så länge man bara häller i 15 liter”.

En gång (det var en Ford kombi) gick det bara att öppna bakluckan så jag fick öppna där och klättra in över alla säten och sätta mej på förarsätet, och sedan kunde man öppna dom andra dörrarna inifrån….”Som tur var” krockade jag med den efter ca 2 månader, så den blev skrot och jag kunde köpa en ny bil via försäkringen. Fast den bilen (en Skoda) var den SÄMSTA bilen jag haft av alla. Blä! Aldrig mer en Skoda. Den var både ful och knäpp!

Så har ALLA mina bilar varit. Den sista bilen ville inte Mellan åka i för han tyckte att den såg ut som ”värsta getto-bilen”. Han satte luvan över huvudet och smög utmed husväggarna så att ingen skulle se när han skulle åka med oss i den.

Jag har aldrig haft något emot skruttiga bilar – bara dom kör mej dit jag ska (och då menar jag inte automatiskt, utan jag ska givetvis både gasa och vrida på ratten och sånt…). Ett halvt fönster och ett trasigt säte har aldrig spelat någon roll för mej. Jag har sett värre bilar i Grekland, tex. Där såg jag en ihopTEJPAD bil en gång. Jag vet inte om dom har Bilbesiktning där, men OM dom har det, så ser dom väldigt mycket genom fingrarna där.

Nåja.

På mitt Nya Jobb ska jag få välja en bil. En fin ny bil. Det är så otroligt så jag kan nästan inte andas.

Jag har tittat på alla möjliga bilar (på nätet). Jag är lite petig nu, när jag kan få en FIN och praktisk bil, som FUNGERAR. Fast jag tänker inte som en man (nähääää?!?!) – jag tänker som en KVINNA….eller så tänker jag bara som JAG. Jag vill att den ska ha en fin färg, att den ska vara miljövänlig (gärna hybrid), att den ska ha flera säten, och mycket utrymme där bak så att hundarna enkelt får plats, och så ska jag kunna köra en massa 2-meters-söner i den.

Och så vill jag att den ska vara charmig. Ingen SEAT (ursäkta SEAT!) och ingen Volvo (ursäkta Volvo!) eller Opel (ursäkta Opel) och så finns det ett gäng bilmärken till som jag INTE kan tänka mej, för att dom är tråkiga, och/eller dumma. Punkt. Det kan ingen ändra på. Jag har kunnat bilmärken sedan Äldste sonen blev intresserad av detta 1985, så jag kan lite bilmärken (typ väldigt många) och jag VET att jag tycker vissa bilmärken är sååååå booooring. Jag tycker om asiatiska bilar: Toyota, Nissan, Hyundai och jag vill inte vara ”för lyxig”, för jag ÄR inte ”sån”, så jag tror inte jag vill ha en Lexus eller en BMW (för då kanske den blir stulen). Jag vill vara ”lagomt rik”.

Jag tycker det är trist med gråa och vita bilar. Alla hybrider just nu tycks vara vita. Booooring. Dessutom försvinner dom i snön! Jag vill helst ha en guldbrun (!) eller någon annan läcker färg. Guld, kanske…. eller någon läcker blågrön. Svart kan jag tänka mej, och grön eller orange. Gul? Näe, då tror folk att jag kommer med posten.

BILMÄRKENAS HEMSIDOR ÄR KNEPIGA. Ibland obegripliga. Jag vill SE hur bilen ser ut INUTI. Jag vill att den ska vara praktisk och passa mej – mej och mina hundar (och söner, om dom vill åka med någon gång). Jag vill KÄNNA för bilen. Jag vill känna ”Ååååååh!”.

Tänk att det känns så oerhört viktigt att det blir RÄTT nu när jag kan få en superdyr (!) bil som är hel och funktionsduglig! Förut när jag köpt bil har jag haft typ 3-20 000 kr och så har jag tagit ”den som ser söt ut” eller ”den som har rätt färg”. Viktigt är också att den har en trevlig registreringsskylt. Det är tex bra om den heter ”BRA123” eller ”SOL442” eller något sådant. Jag tycker inte om ”FGR957” = Usch! Tråkig kombination.

Så det är mycket som ska stämma.

Det är flera måååååånader innan jag ens börjar på min nya tjänst, men under tiden drömmer jag vackra drömmar om en Snygg, Läcker, Vacker, Praktisk och Charmig bil. Som fungerar.

Med trevlig registreringsskylt.

Jag är både stolt och avundsjuk samtidigt.

Här här jag år ut och år in skrivit dikter och sångtexter och allehanda andra texter – älskar ju att skriva (som ni vet?)!

Men jag tycker aldrig jag fått till det där ordentligt med dikterna. Dom blir ofta lite….barnsliga, liksom. Jag försöker peppa mej själv i allafall och säga till mej själv att även barnsliga dikter behövs och alla kan inte skriva på samma sätt.

Så häromdagen, när Minsting och jag gick en ”straff-promenad” (tror jag det var) suckade han och berättade att han måste skriva en dikt på svenskan. Han ”hatade” skolan en stund, och fattade inte varför han måste skriva den där jävla dikten, för han ska ju ändå inte bli någon diktskrivare! Jag tyckte det var kul att han skulle skriva en dikt och gav lite tips och idéer och försökte få honom att tänka lite mer positivt (vilket brukar vara ett sätt att få någon att tänka mer negativt….för ofta vill människor ha STÖD i att få känna som dom känner). Jag tror inte jag lyckades. Han ville verkligen inte skriva den där dikten.

Jag frågade honom i förrgår om han skrivit dikten. Nej, det hade han inte.

Igår sa han: ”Jag har skrivit den där dikten nu. Fast den är bara på sju rader. Jag undrar om det räcker….?”. Jag tyckte att det borde räcka. En dikt på sju rader låter som en alldeles perfekt dikt.

Jag ville läsa den. Han sa att han skulle maila den (ja, vi bor i samma lägenhet). Så mailade han den igår kväll. Jag hade stängt av datorn och gått och lagt mej, men jag KUNDE INTE låta bli att öppna datorn igen, för jag var såååå nyfiken på dikten.

Jag läste dikten och blev stum, förundrad, blown away och helt….mållös. Jag läste den igen och kände mej lite….avundsjuk. Sen läste jag den igen och tänkte ”Jag har närt ett geni vid min barm”.

Jag googlade dikten för jag tänkte att han snott den någonstans

ifrån. Näe, ingenstans hittade jag den.

Sedan gick jag till hans rum och sa vad jag tänkte – att den var helt fantastisk!

Nu vill jag att ni ska få läsa den också.

Jag är blown away. Och avundsjuk. För jag har aldrig fått till det så här klokt, vuxet och mitt-i-prick.

Läs och njut:

Att leva idag utan ånger

Att leva i morgon med ett leende

Oavsett hur många gånger jag faller

Så ger jag inte upp

För jag vill leva, alltid leende

Jag springer mot det svaga ljuset i horisonten

För jag vet att en dag

så kommer jag ha nått ljuset.

Efter en lång och intensiv dag, där jag gått och handlat efter jobbet, kommer jag hem med två tunga matkassar OCH en full dramaten-vagn. Svettig, trött och vill egentligen bara sätta mej ner och bli Upp-passad. Men det kan jag ju DRÖMMA om (fast en sån härlig dröm har jag ALDRIG haft, så jag får inte ens drömma om det!!)! Istället snubblar jag över ett par båtar i storlek 46 som ligger MITT I hallen. Dessa båtar har jag ställt undan FYRAHUNDRASJUTTIONÅTTA gånger, samt att jag sagt till båtarnas ägare ETTTUSENSJUHUNDRAFYRTIOTVÅ gånger att ställa undan dom, så denna dag, då jag är trött och slut och svettig och tycker Väldigt Synd om Mej Själv (eftersom jag alltid måste göra ALLT. Själv.) så SPARKAR jag iväg den ena båten så den ”flyger” långt in i vardagsrummet och landar där. Fint. Mitt på golvet.

Samtidigt som jag sparkar skon svär jag och fräser: ”Jävla skojävel att ligga i vägen!! Att det ska vara så satans inihelvete svårt att ställa sina skor åt sidan, så att man varenda jävla gång måste snubbla in genom dörren för att det ligger två jävla båtar mitt i hallen!!”

Typ.

Sen går jag in i köket. Där står Minsting och brer mackor till mellanmål.

”MÅSTE du ställa skorna mitt i hallen så att man snubblar över dom när man kommer in?!?” fräser jag.

”Ja, det är för att du ska lägga märke till mej, Kära Mor”, säger min jättestora Minsting och ler.

En stund senare går han ut i vardagsrummet där hans sko ligger mitt på golvet. Han tittar på den, och frågar mej:

”Varför står den här?”

”För att jag blev förbannad när jag snubblade på den, så jag sparkade iväg den, och då hamnade den där.” säger jag.

”Jaha”, säger han, kliver över skon och går in i sitt rum.

Slut.

Minsting har sökt till gymnasiet. Det gjorde ”han” (dvs jag) lite ”halvhjärtat” i höstas. Jag satt vid datorn och skrev in det han sa, men det var otroligt ”halvhjärtat” och ”lite hejsanhoppsan” – inte så allvarligt och seriöst; typ, att vi nu ”Satsar på Framtiden”, utan mer…..”tja…..jag kan väl ta….eeeeh, typ….XX-programmet…kanske….för typ….Jocke ska gå det!” Jag blev ”tvungen” att hålla långa seriösa vuxenmonologer där jag pratade om Framtiden och att det är viktigt att han går något som Han Själv vill och inte bryr sej så mycket om vad Kompisarna vill, eftersom dom ändå inte ska ”sitta ihop” resten av livet, utan han kommer att få nya kompisar…bla bla bla (=tala för döva öron). Så jag gjorde vad JAG kunde för att han skulle välja ”Rätt” utifrån Sej Själv, iallafall.

Man skulle göra MÅNGA val hade läraren sagt, för annars kunde man bli utan. Så han valde lite ”hej” och lite ”hå” och det kändes väldigt ”oseriöst” på något sätt, för han gäspade och tittade lite på mobilen och lite på TV:n och verkade super-oengagerad. Och det har han gjort under hela den här processen.

Själv har jag hela tiden tyckt att det är VIKTIGT att sönerna går ett program som dom TRIVS med, och där det gärna är något Annat än Vanliga Trista Pluggämnen bara, för min tes är att om det är lite roligt (också) blir även dom tråkiga ämnena roliga. Mellan har ju gått Estetisk Media och trivts jättebra och fått massor av nya kompisar. Storing gick Samhällsprogrammet, och det var (precis som jag saaaaaa) ”som en förlängning av nian” och lite segt och jobbigt med en massa PLUGGämnen (”Vad var det jag saaaaaa!”).

Mellan vill gå Tekniskt program. Och då har jag sagt ”Meh! Ska du inte gå något mer…Roligt och Kreativt?!” liksom. Men nej, hans kompisar ska gå Tekniskt. Punkt. Och det är ju hans val (eller hur det nu blir…).

Nåja.

För att göra en kort historia lång, som jag nu gjort, så var det nedanstående jag skulle berätta, egentligen:

När jag går in på ”gyantagningen” (=gymnasieantagningen) på nätet idag, står det: ”Ansökningstiden har gått ut” och ”Ansökan har inte bekräftats” på Minstings ansökan (på nätet). Och jag bah: ”VA?!?!”. Jag satt ju bredvid honom och vi skrev in program efter program och klickade på ”skicka”, och sen har jag inte tänkt en sekund till på det här! VA?!?!

Det finns ingen studievägledare på Minstings skola så jag blir helt ställd (annars hade jag ringt denna nu och skrikit   sagt: ”VAFAAN!!??!! Vad är det som hänt?”). Nu har jag mailat till gyantagningen (och skrev ”gynantagningen” först. Ha ha ha! Ser ni? GyNantagningen! Lite kul, mitt i eländet, va?!) och frågat vad som hänt! Dom har nämligen inte telefontid på fredagar (dessutom ringer väl ”faanochhansmoster” just nu, så väntetiden i telefonen är väl fyrtioåtta minuter – gissar jag!).

Så; Vad gör jag om Minsting inte kommer in på något gymnasium, pga att datorn är dum (för det måste vara min jävla gamla laptop som vägrat skicka, eller nåt!)??

Då skickar jag honom till min syster i Florida. Så var beredd, Lillsis! 🙂

Näe, allvarligt talat kan jag få ”kubik-panik” där hjärtat slår och jag svettas och tänker ”VAFAAN!?!” men sen lugnar jag mej och tänker ALLTID: ”Det ordnar sej”.

Och sen gör det det.

Men ändå!!