GODHETSKNARKARE ❤️

❤️Underbart ord! ❤️

Det skrevs av en främlingshatare, som ett skällsord, i en ilsken debatt om flyktingar, och jag tog till mej ordet och gör det till något GOTT och till MITT. ❤️

❤️GODHETSKNARKARE.❤️ Eller #godhetsknarkare.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️😍😍😍😍😍😍😍😍

Jag är en Äkta Godhetsknarkare. And I am proud of it! 🙏🏼💪🏻

Godhet ger oftast godhet och kärlek föder oftast kärlek, om den är äkta och på riktigt. Man blir beroende av godhet, och kärlek. Vill ha MER – vill GE mer!

En äkta Godhetsknarkare.

😍😍😍😍😍😘😘😘😘😘😗😘❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️💛💚💙💜💙💚💛❤️🖤💜

Jag har knarkat godhet hela mitt liv! Jag älskar att GE godhet, värme, omtanke, kärlek etc. Det är fint att få också, men ofta räcker det med att ett par slocknade ögon tänds, ett leende, ett tack eller en kram. Att försöka hjälpa någon FRAMÅT i livet, eller över olika hinder, och LYCKAS är en kick, så visst är jag en Äkta Godhetsknarkare.

Jag vill ju bara älska någon och bli älskad tillbaka! ❤️❤️❤️❤️

Det är ju egentligen inte svårt att vara singel och att vara ensam. Man vänjer sej. Lär sej. Och jag har till och med lärt mej att tycka om ensamheten – behöva den. Jag var nog rätt stark från början – vad nu stark är och betyder – men med åren har jag blivit ännu starkare. Jag har klarat det mesta själv, jag fattar alla beslut själv och jag kan till och med reta mej på när någon vill att det ska diskuteras och vändas och vridas på saker, eftersom det tar tid.

Så; ensamhet/singelliv för mej är inte direkt svårt. Men det är ensamt. Och det är ofta lite sorgligt. Speciellt ensamt känns det i situationer där det är mycket människor. Man ser sej omkring och inser att ”alla hör ihop med någon, utom jag” och då skär det i hjärtat, och jag känner mej utanför och ”icke-vald”. Jag vill stå där bland alla och ”höra-ihop”, gärna med någons hand i min, och Det är ju egentligen en känsla som är väldigt ursprunglig och biologisk (att vilja höra ihop).

Jag kan bli ledsen i sådana sammanhang, vilket gör att jag numera undviker dom.

”Vill du ha en man/ett förhållande?” frågar människor. Mitt svar är alltid ”ja” (men jag hör att många andra – även dom som känner som jag – svarar ”nej, jag vill vänta/jag trivs bra som det är/kanske om något år/inte nu etc”, trots att dom VILL ha en relation NU, för det är skämmigt att svara ”ja”, för det är som att säga att man är ”desperat” eller ”ingenvillhamej”… ).

Men om jag ska ha en man i mitt liv ska det givetvis klicka mellan oss, jag ska känna åtrå och vi ska vara någorlunda kompatibla. Jag vill ju göra mitt liv trevligare, inte sämre. Så jag vill inte ha en ”gubbe/segpropp/korkskalle” etc bara för att han råkar ha en snopp mellan benen.

Jag vill ””höra-ihop”. Jag vill längta efter någon som längtar efter mej. Jag vill att någon ska bry sej om mej, och jag vill bry mej om någon extra mycket. Jag vill som med någon ibland, och vakna med någon. Jag vill gå på bio, gå ut och äta, äta middag hemma, gå på ställen med mycket folk, bli bortbjuden på middag där det är en massa par och också vara par, höra ihop, säga ”…VI ska åka till/gå till…”.

Jag vill planera något med någon. Jag vill kunna veta att helgen blir inte ensam, den blir TILLSAMMANS oavsett vad VI ska göra.

Och givetvis vill jag ha ett kärleksliv.

Jag kan inte, och har aldrig kunnat, separera sex och kärlek. Sex utan kärlek/förälskelse är för mej fullkomligt ointressant. Det blir som en lite småtråkig gympalektionen. Jag har försökt – det går inte. Många har KK:s men det funkar inte för mej och jag förstår inte hur det funkar för er/dom, men bevisligen gör det det.

Av och till drar jag igång dejter och ”satsar lite” på det här att försöka ”hitta någon”, men…. Det är inte enkelt. Ofta märker jag DIREKT vid mötet med dejten att ”Näe….fel energi/kroppsspråk” etc för att det ska funka. Jag orkar inte, och vill inte, fortsätta träffa någon om det ”känns fel” från början.

Det finns många som lever i förhållanden av slentrian. Dom kanske inte ens älskar varandra längre, och en del har kanske aldrig ens gjort det, och så vill inte jag ha det, men det är ok för dom.

Jag vill inte ha/vara med/höra ihop med VEMSOMHELST – jag vill älska och älskas av Någon Speciell, son bryr sej om mej (helst varje dag med ett litet meddelande någonstans…det är ju så LÄTT nuförtiden). Jag kan vara särbo/härbo/därbo/varsomhelstbo etc,  men vill höra ihop.

HUR SVÅRT KAN DET VA?!??

Jättesvårt, tydligen.

Jag vet ju att DU finns! Jag undrar bara VAR, och VEM ÄR DU?? Och när kommer du?

Jag blev spådd 2015 av ett par olika människor (kollegor med spå-förmågor…) och alla (båda) sa att han skulle komma 2016! En av spåtanterna stötte jag på på ICA i början av 2017, och hon tittade på mej med strålande, nyfikna ögon och sa: ”Har du träffat honom nu??” ” Näe”, sa jag. Hon blev så förvånad, för hon sa att tecknena (eller var det var) var så TYDLIGA och STARKA. Men men….

Jag är inte desperat, för då skulle jag ha tagit Sven eller Torbjörn eller Lennart eller Knutte etc för länge sen, men det måste ju klicka från min sida OCKSÅ. Jag har inte superhöga krav, men det måste KLICKA.

”Han kommer när du minst anar…” zzzzzzzzzz

”Men du måste ju GÅ UT och TRÄFFA FOLK för att kunna träffa någon!”

”Har du prövat någon dating-sida?”

”Du får inte ha för höga krav.”

”HAN KOMMER NÄR DU MINST ANAR.” Snark!

Say No more.

Finish.

The end.

Minsting följer med och handlar.

🍖🍟🍗🍖🍫🍿🍭🍷🍅🥝🍤🍔🥗🌯🌭🥞🥓🍞🍠🍍🍓🍑🍞🍜🍣🍦🍩

När vi står i kassan går han och börjar plocka i kassarna när jag betalar (duktig pojke!👏🏻👏🏻👏🏻), och jag kommer och hjälper till när jag betalat. När vi fyllt två kassar är det varor kvar, och jag undrar vart den tredje påsen tog vägen….så ser jag en plastpåse på bandet bredvid, samt en papperskasse. Jag bestämmer mej för att plastkassen är min och att den bara hamnat på fel sida. Jag säger det till Minsting, tar påsen och fortsätter packa i varorna. Sen stoppar vi kassarna i varuvagnen och drar den ut till cykeln. Där hänger jag/vi cykeln full och sen säger jag åt Minsting att ”putta undan” vagnen. Han vägrar. ”Vi måste väl gå tillbaka med den?” säger han så rättrådigt. ”I och för sej…”, säger jag. …”men då faller cykeln…och förresten ställer folk som går till bilen sina vagnar där”, säger jag och pekar. ”Men ändå….Jag kan hålla i cykeln om du går in med vagnen…”. ”Äh!”, säger jag och puttar undan vagnen och börjar gå.

☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼

På vägen hem får jag en lååång förklarande uppläxning av min yngste son;

”Du borde ha FRÅGAT om den där kassen var din eller deras, eller så kunde du frågat kassörskan om hon visste var din tredje påse hamnat….man kan ju inte bara ta! Som du gjorde.”

Han låter sträng.

”Jag veeeeet, men….”

”Och så borde du kört tillbaka varuvagnen! Tänk på dom som jobbar där!! Ska dom behöva gå ut och hämta den nu?? Det är ungefär som om du skulle spy på en restaurang….”

Oj, vad han pratar, och usch vad jag skäms.

”….men jag orkade inte och jag bah kände ‘jag skiter i det!”…. försöker jag.

Men han är envis och fortsätter med sina liknelser:

”Tänk om alla gjorde som du och inte orkade och tänk om du skulle…..bla bla bla….”

Jag stänger av öronen, och till slut säger jag:

🙏🏼😬😏🙏🏼😜😬🙏🏼😜😬👮🏼😏😏🙏🏼🙏🏼🙏🏼🙏🏼😏😏😏😬😬😬🙏🏼🙏🏼🙏🏼🙏🏼🙏🏼

”Du har helt rätt och jag blir så stolt över att du är så klok, empatisk och inkännande…. men en vacker dag när du levt många år, och gjort många rätt, kanske du också gör lite fel någon gång…Jag tycker man liksom KAN få göra lite fel ibland…någon gång…?” försöker jag, men han är stenhård. Man ska inte göra så.

☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼👮🏼👮🏼👮🏼👮🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼☝🏼

Han fortsätter med att fråga mej om Mellan sökt jobb. Jag svarar duktigt och förklarar. Sen diskuterar vi vikten av utbildningar och att man måste söka många jobb och att man inte kan få vad som helst när man i inte har utbildning bla bla bla……och det låter precis som om jag pratade med en pappa, som uppfostrande talar om hur det bör och ska vara.

Plötsligt har Minsting blivit vuxen!

Iallafall tillfälligt. Och iallafall på vägen hem från affären.

🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮🎮

Nu sitter han instängd i sitt rum igen, som vanligt och spelar tv-spel och tjoar och gastar med kompisar som är online. Som en vanlig 18-åring.

😅

Puh!

Det var jobbigt att bli uppfostrad av en ny-vuxen. 😜

”Musik ska byggas utav glädje. Av glädje bygger man musik.”….

Viss musik får mej att nästan sprängas av känslor och….. allt! Den fyller ut varje cell, varje fiber, hela hjärtat och…..hela kroppen!

Den får mej att vilja dansa, sjunga högt och hoppa från något tak….för att sedan spänna ut vingarna och  flyga ut över vidderna…till någonstans där Kärleken existerar som en enda stor kärleksboll. Som man kan krypa in i och bara VARA.

SÅ känns bra musik inuti mej.

Bra musik kan också få hela kroppen att vilja dansa och det blir omöjligt att sitta still. Det spritter och hoppar i varenda muskel. Fötterna vill hoppa och dansa, huvudet nickar och munnen ler, händerna vill klappa eller fingrarna knäppa. Jag vill sjunga, om jag kan melodin och texten, eller bara FÖRSÖKA sjunga med och dansa dansa dansa! Det är svårt att sitta still när man hör bra musik. Nästintill omöjligt. HUR kan människor ha bra musik rätt in i öronen och se ut som statyer? Obegripligt!

Bra musik kan också få mej att vilja gråta. Varje känsla jag känner och har känt kommer upp och vill uttryckas i ett hav av tårar. Sån musik kallar jag ”gråtmusik” och jag har en sån lista på Spotify, som jag kan sätta på och tömma ur gråten som fastnat ibland.

BRA musik kan förändra världen. Tror jag. Det går inte att känna HAT när man lyssnar på BRA och GOD musik.

Du undrar förstås vem som bestämmer vad som är BRA musik? Svar: Jag. Förstås. Dom som tycker annat än jag har fel. Punkt.

Men man kan nog känna hat när man lyssnar på ILSKEN och HÅRD musik, men sån musik gillar inte jag.

FRAM FÖR MER BRA MUSIK TILL FOLKET!

Mitt förra blogginlägg försvann! Bara sådär.

Jag skulle redigera några stavfel, eller vad det var, och då bah: ”POFF!”. Eller nåt. Var är det?? In the air? Eller VAR? Kan någon ha snott det? Och var förvaras det då? Eller flyger alla orden omkring i luften huller-om-buller och skapar oreda i andra blogginlägg? Det kanske flyger in ett ”och” på fel ställe någonstans, eller kanske ett litet ”vad”….

Mycket märkligt i vilket fall som helst, och jag orkar INTE göra ett nytt av samma sort. I alla fall inte nu. Kanske En Annan Dag. STRAFFET för att blogginlägget försvann är att det får vara försvunnet.

En till sak jag kom att tänka på är banköverföringar. Ja, visst tänker man på det i samband med försvunna blogginlägg!?

När jag för över siffror (….för det är ju inte riktiga pengar! Å andra sidan vad är Riktiga Pengar EGENTLIGEN?? För ofta är det ju bara siffror på ett papper…eller inte ens det ”nuförtiden”…Siffror i en dator, eller flera datorer…)….

Jag börjar om: När jag för över pengar från ett konto till ett annat hamnar det (pengarna/siffrorna) på det nya kontot DIREKT, om det är samma bank. Men OM jag ska föra över pengar till En Annan Bank, tar det ”3 bankdagar”, typ. Då till den Stora Frågan: ”VAR ÄR PENGARNA UNDER TIDEN??”.

OM det skulle bli bank-katastrof, jordbävning eller liknande och alla datorer skulle paja, mitt i dom ”3 bankdagarna”, skulle pengarna vara försvunna då?? Och VAR skulle dom vara i så fall?? I Cyberspace?

Är Cyberspace fyllt av pengar som förs över, eftersom det måste föras över hela tiden och dessa ”3 bankdagar” lever vi i hela tiden?

OM man var tjuv, hur skulle man då kunna fånga in dessa flygande pengar? Med någon slags cyberspacehåv, eller?

Vart tog blogginlägget vägen?!? 🤔

PLÖTSLIGT infinner sej bara en ”Ålder”, liksom. Jag hinner inte med! Jag är aldrig beredd, fast jag BORDE vara det. För jag ser ju…runtomkring…Jag hör ju och FÖRSTÅR ju…ändå är jag inte BEREDD.

Jag minns min första ”Vet tant vad klockan är?” när jag var 25 år….och hur jag tittade mej omkring för att se VEM barnen frågade…och insåg att det var JAG som var ”tant”….

Allt blir mer och mer PLÖTSLIGT! Det går fortare och fortare. Livet.

Jag har hört att det stannar av lite när man blir (ännu) äldre, men just nu går det i 180 knutar. Livet.

Mina vänner här och där blir mor- och farföräldrar. Det är inte så konstigt. Egentligen. Eller så är det liiite konstigt, fast jag börjar vänja mej. Det konstiga är att dom får barnbarn, är lyckliga över det och visar bilder på FB…och så går det typ 1 månad, så har barnbarnet blivit 3 år!! Det är DET jag inte fattar. HUR kan barnbarnet ha blivit 3 år när det föddes nyss!?! DESSUTOM blir det fler barnbarn plötsligt. Liksom.

Men det konstigaste hände igår. Jag cyklade till Färgaffären för att köpa färg till en byrå jag skulle måla om. När jag var på väg hem var det någon som tutade och tutade på en sån där cykeltuta, bakom mej. Jag brydde mej inte, för tänkte inte att det gällde mej. Men det fortsatte tuta, så jag vände mej om, och där kom två killar cyklande (i 12-14 årsåldern) tjoandes. Jag tittade förvånat på dom när jag insåg att det var mej dom tutade åt, varvid dom såg både förvånade och generade ut. Dom cyklade förbi och mumlade till varandra ”…det VAR inte farmor…”.

FARMOR!! JAG?!?

Sen insåg jag att jag ÄR i ”farmor/mormor-åldern”. Men hur FAAN ska man fatta det?! När man känner sej som 27 och precis har kommit i ”vuxen-åldern”?!?

Pust!

Life is hard.

Grymt sa

När jag var barn fanns det något som hette Barnens Dag i Sala. Jag tänkte nog inte då på om denna dag fanns Överallt (i hela Sverige, men barn tänker ju ofta att ”så här ska det vara” eller ”så här är det överallt”), men den slutade i alla fall finnas i Sala. När vet jag inte. Varför vet jag inte.

Jag försökte förklara för Storing häromdagen min upplevelse av Barnens Dag, men han förstod inte och började prata allmänt om tivoli och såna saker så att jag insåg att ”han fattar inte…grejen!”.

Eftersom jag minns denna dag som en FANTASTISK DAG för mej, som barn i Sala, antar jag att den återkom i flera år. Jag minns den Förväntan jag kände innan och jag minns Det Fantastiska att vara på, och uppleva, Barnens Dag i Sala.

På Barnens Dag kom det ett Tivoli till Sala. Där fanns det lotteristånd och andra stånd där det såldes godis och glass och allt möjligt annat. I mitt minne gick ALLA dit. ALLA barn, tillsammans med sina föräldrar eller andra vuxna. Jag minns inte om mina föräldrar gick dit, men jag minns att jag var där.

Jag minns den gången jag gick på Barnens Dag utan någon vuxen (med Ann och Karin:arna) och att jag blev förälskad i Uffe. Jag var kanske 12-13 år och Uffe var där med en kompis, Micke (?). Båda hade slokhattar på sej. Uffe hade en blå hatt med vita blommor och Micke hade en röd hatt med vita blommor. Dom var såååå coola! Tyckte jag. Och förmodligen dom också. Och jag blev kär. Jag visste inte då vem Uffe var, men givetvis tog jag reda på det.

Men sen visade det sej att Lilian (som jag inte kände då) också var förälskad i Uffe. Uj uj uj. Och dom gick i samma skola. Det gjorde inte jag. Jag gick i en annan skola. Uj uj uj! Livet är hårt.

Jag skrev i min dagbok att ”Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar Uffe!”.

Vad bidde det av den kärleken då? Det bidde inte ens en tummetott!

(observera ovanstående annons från tidningen i Sala:

Sala Allehanda: "Kl.15.00 Uppvisning av Gun Nilssons RYTMISKA FLICKOR".   
DÄR VAR JAG MED!!

Men, för att återgå till Barnens Dag, så FANNS den, i SALA, när jag var barn. Och sen försvann den. Och det är tråkigt och den borde komma tillbaka. Överallt.

ALLA barn borde få firas tillsammans på en Barnens Dag! Den dagen skulle vara fylld av kärlek till alla barn, omtanke, lekar, tivoli, godis och saft! Och dom vuxna skulle vara TVUNGNA att umgås/leka med sina barn (eller andras) den dagen.

Vad tycker du?

Minns du Barnens Dag?

Dagarna i ända träffar jag människor som har, och har haft det, svårt i livet. Det är såna som flytt ifrån krig och elände, såna som vuxit upp utan mat för dagen, såna som åkt båt över hav och bevittnat våld och död….Såna som inte har någonstans att bo, som flyttar varje vecka till något nytt torftigt rum någonstans, och som inte vet om dom kommer att ha pengar till mat nästa vecka.

Det är såna som tycker att torsdagar är den bästa dagen på hela veckan för då får dom komma till Unga Station, Stadsmissionen och umgås och äta soppa, och så får barnen leka med andra barn i fina och mysiga lokaler.

Det är såna som är oerhört tacksamma över ett presentkort på 500 kr till ICA och som gråter av glädje över att vi har nallar vi kan skänka till deras barn, som dom inte hade födelsedagspresenter till.

Det är såna vars högsta önskan är att ha ett fast ställe att bo på och ett arbete där dom kan få en fast lön.

Det är såna som inte kan resa någonstans eftersom dom varken har pengar till det eller ett fungerande pass.

Det är såna som aldrig fått kärlek från sina föräldrar, eftersom föräldern haft fullt upp med sitt drogmissbruk.

Det är såna som förlorat sina föräldrar och /eller barn i hemlandet eller på vägen till Friheten och som inte förstår språket som alla pratar runtom.

Det är såna som lever med en ständig oro och rädsla över att inte få stanna i vårt land.

Det är mamman som tar tunnelbana och tåg i flera timmar runtom kring Stockholm med sina småbarn för att lämna på olika skolor och dagis varje morgon, och sedan tar samma tur varje eftermiddag, för att barnen ska få en chans här i livet, lära sej svenska och ”bli svenskar”, och som blir överlycklig när jag lyckas fixa en barnvagn till henne (eftersom jag tycker det inte är klokt att hon drar runt på en 2-åring, en 3-åring och en 7-åring på tåg och tunnelbana i timmar varje dag, utan vagn!).

Det är mamman som kommer med stelfrusna händer till oss en dag när det är -7 grader ute och bara vill komma in och ”värma händerna”, och jag frågar om hon inte har några vantar, vilket hon inte har, och då jag fixar ett par åt henne – medan hon får en kopp the och får värma sina händer – blir hon så glad så att hon får tårar i ögonen.

Det är tonårsflickan som berättar att hennes mamma och syster bråkade om strumpor på morgonen innan skolan, eftersom de har ett par var, och systern tog sin mammas strumpor….

…..och jag vet att något företag skänkt oss en massa strumpor, så jag hämtar några stycken i vårt förråd och ger till flickan, som lyser upp och blir så glad att det känns som om jag givit henne en miljon (!).

Dessa människor träffar jag varje dag.

När jag sedan sitter på tunnelbanan/tåget på väg hem, och hör hur folk suckar över att det blev fel färg på tapeten i vardagsrummet i huset där dom bor, eller när dom beklagar sej över att det är sååå långt till nästa lov då dom ska åka till Thailand, Seychellerna eller Bali och när dom klagar över att dom fick en vanlig semla och inte en wienersemla på semmeldagen…

……då kryyyper det i mej!

Jag VET att människor föds med olika förutsättningar här i livet och problem är relativa…

….men jag kan ändå inte låta bli att ibland både reta mej på, och förundras över, människors olika preferenser till vad problem är.

Hej!

Jag har inte skrivit här på länge nu. Det beror på flera saker; en sak är att jag tappade fart, kan man säga….fick lite mänsklig soppatorsk. En annan sak är att jag inte har någon vettig dator hemma…bara någon gammal ”från 1800-talet” (”FANNS ens datorer då?!?”… ” Ja, typ…hemma på min gata i staaan…” 😁). 

Min braiga lap top, som var med mej dygnet runt, försvann när jag bytte jobb….

Nu skriver jag på en min iPad, vilket gör att det blir en långsam pekfingervals, vilket gör att jag inte kan skriva utan att tänka, vilket är så underbart härligt. Det känns segt. Plus att det är ett helt jävla företag att plocka in bilder på iPaden, vilket gör att detta inlägg kanske blir bildlöst, vilket gör att det blir mindre lättsamt att läsa, vilket gör att mina härliga läsare somnat vid det här laget…..VAKNA!!!

Jag är mitt i min sista semestervecka (😱) och skulle vilja ha fyra till (men så känner man ju alltid), och jag har faktiskt GJORT NÅGOT dena semester, dvs både hälsat på Storing som numera är bosatt i Luleå (pluggar där), varit i Kiruna och blivit guidad runt i Norrland. Härligt! Tack Börje! Nu måste jag dock starta en Ny Dröm om vad jag vill se och uppleva….pust!

”Livet e hårt”, sa bonden.

”Nöff”, sa 🐷

😂