Vad är ett Problem, egentligen?/erviluca

Dagarna i ända träffar jag människor som har, och har haft det, svårt i livet. Det är såna som flytt ifrån krig och elände, såna som vuxit upp utan mat för dagen, såna som åkt båt över hav och bevittnat våld och död….Såna som inte har någonstans att bo, som flyttar varje vecka till något nytt torftigt rum någonstans, och som inte vet om dom kommer att ha pengar till mat nästa vecka.

Det är såna som tycker att torsdagar är den bästa dagen på hela veckan för då får dom komma till Unga Station, Stadsmissionen och umgås och äta soppa, och så får barnen leka med andra barn i fina och mysiga lokaler.

Det är såna som är oerhört tacksamma över ett presentkort på 500 kr till ICA och som gråter av glädje över att vi har nallar vi kan skänka till deras barn, som dom inte hade födelsedagspresenter till.

Det är såna vars högsta önskan är att ha ett fast ställe att bo på och ett arbete där dom kan få en fast lön.

Det är såna som inte kan resa någonstans eftersom dom varken har pengar till det eller ett fungerande pass.

Det är såna som aldrig fått kärlek från sina föräldrar, eftersom föräldern haft fullt upp med sitt drogmissbruk.

Det är såna som förlorat sina föräldrar och /eller barn i hemlandet eller på vägen till Friheten och som inte förstår språket som alla pratar runtom.

Det är såna som lever med en ständig oro och rädsla över att inte få stanna i vårt land.

Det är mamman som tar tunnelbana och tåg i flera timmar runtom kring Stockholm med sina småbarn för att lämna på olika skolor och dagis varje morgon, och sedan tar samma tur varje eftermiddag, för att barnen ska få en chans här i livet, lära sej svenska och ”bli svenskar”, och som blir överlycklig när jag lyckas fixa en barnvagn till henne (eftersom jag tycker det inte är klokt att hon drar runt på en 2-åring, en 3-åring och en 7-åring på tåg och tunnelbana i timmar varje dag, utan vagn!).

Det är mamman som kommer med stelfrusna händer till oss en dag när det är -7 grader ute och bara vill komma in och ”värma händerna”, och jag frågar om hon inte har några vantar, vilket hon inte har, och då jag fixar ett par åt henne – medan hon får en kopp the och får värma sina händer – blir hon så glad så att hon får tårar i ögonen.

Det är tonårsflickan som berättar att hennes mamma och syster bråkade om strumpor på morgonen innan skolan, eftersom de har ett par var, och systern tog sin mammas strumpor….

…..och jag vet att något företag skänkt oss en massa strumpor, så jag hämtar några stycken i vårt förråd och ger till flickan, som lyser upp och blir så glad att det känns som om jag givit henne en miljon (!).

Dessa människor träffar jag varje dag.

När jag sedan sitter på tunnelbanan/tåget på väg hem, och hör hur folk suckar över att det blev fel färg på tapeten i vardagsrummet i huset där dom bor, eller när dom beklagar sej över att det är sååå långt till nästa lov då dom ska åka till Thailand, Seychellerna eller Bali och när dom klagar över att dom fick en vanlig semla och inte en wienersemla på semmeldagen…

……då kryyyper det i mej!

Jag VET att människor föds med olika förutsättningar här i livet och problem är relativa…

….men jag kan ändå inte låta bli att ibland både reta mej på, och förundras över, människors olika preferenser till vad problem är.