Jag idag och nu. Typ (min kära lillasyster gillar inte ordet ”typ”, men I love it! Så jag fortsätter med det).

Jag väcks av iPad och mobil vid klockan 6. Nuförtiden är jag alltid DÖDSTRÖTT när jag vaknar – ”förritiden” skuttade jag upp som en liten lärka precis INNAN väckarklockan ringde och kunde t o m börja sjunga direkt (minns känslan – saknar den…).

Jag tråcklar mej ur sängen, för jag har en liten sötkorv som ligger tättintill mej kring överkroppen och en liten sötkorv som ligger tätt slingrad kring mina ben. Dom ligger kvar när jag tråcklat mej upp.

Sitter på sängkanten en stund och funderar på om jag ska orka gå upp eller inte. Är vuxen nog att bestämma mej för att gå upp, eftersom jag fortfarande har ett jobb…och då måste man.

Jag går mot badrummet. Det är inte långt, men badrummet är i sju fall av tio stängt och låst och där inne står/sitter Mellan och fixar sej i ordning. Det tar TID, och det är ingen idé att jaga på honom, för då blir det TILT i honom.

OM badrummet är ledigt går jag in och utför ett kroppsbehov, och tittar mej i spegeln, skräms av synen eftersom håret står åt alla håll och jag ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mej” x 37,  och tvättar mej sedan.

Sen slänger jag på mej en jacka el dyl och åker hiss fyra trappor ner med Ceci och släpper ut henne på gården för en liten kiss. Detta utför hon på 3 sekunder, och sedan åker vi upp igen. Glömmer jag detta, kissar hon inne. Så enkelt är det.

Därefter går jag ut i köket och smörar fyra hårda brödbitar och gör the, sätter mej i vardagsrummet (som liksom är ”mitt” rum, eftersom jag sover där också) och sätter på TV:n. Ceci har redan lagt sej tillrätta i soffan och ligger där och väntar på mej.  Hon vill att jag lägger på henne ett täcke och så kurar hon ihop sej där och sover vidare. Milton ligger kvar i min säng.

Mellan gör sitt och vi är ganska bra på att inte krocka. Han börjar oftast jättetidigt på sitt jobb (förskola) så han försvinner efter en stund. Minsting gick i skolan tills härom dagen och då började han senare, så han går alltid upp sist och där blir det inga krockar alls. Fr o m igår har han börjat på sitt sommarjobb så nu är vi tre som ska göra oss i ordning på mornarna…Vi får se hur det blir…Dom första två dagarna har det flutit på bra.

Efter intag av mackor och the, sminkar jag mej sittandes i soffan. Det går rätt fort. Sen är det dags för klädval. Ibland har jag ”inget att ta på mej” – speciellt när vi byter årstid. Sen vänjer jag mej…och så plötsligt får jag till det med val av kläder i alla fall…

Hur ofta byter folk ut sina kläder egentligen? Jag tittar in i garderoben och minns att jag hade ”den blusen” på sönernas skolavslutning för 8 år sen…liksom… Ska man slänga så gamla blusar, tro? Om dom inte luktar…

Tandborstning. Sen säger jag ”….SSA!!” till hundarna och dom flyger upp ur sina respektive sovställen för att få gå ut och kissa. Så det gör vi. En liten kiss- och bajs-runda runt husen. Tillbaka in. Lämnar hundarna inne, tar min handväska, åker ner fyra trappor och tar min cykel, som är ”född -95” och som numera bara har EN växel (från att förut haft SJU) och det är den lättaste växeln så i nedförsbackar trampar jag på att bara sjutton!

Jag kollar aldrig när tåget går, eftersom det bara medför en stresskänsla i mej, så jag kommer till stationen när jag kommer till stationen s a s. Om tåget precis går, och jag missar det, går nästa inom 10 minuter. Nema problema.

Åker Roslagsbanetåget från Åkersberga in till Östra Station i Stockholm. Får i princip alltid sittplats. Det värsta är när det är svettigt i tåget. Fy bubblan! Men allt går.

På tåget brukar jag sitta och spela spel på Ipaden. I början när jag åkte läste jag, men just nu har jag en liten paus i allt mitt läsande. Varför? Vet inte. Det bara blev så. En period läste jag ca 2 böcker i veckan, men så plötsligt gjorde jag inte det. Det var inget medvetet val utan ”det bara blev så”. Kanske efter att jag läst typ (lillsis!) två tråkiga och sega böcker….För det ääär så tråkigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tar ca 40 minuter med tåget. Vid Östra Station följer jag lemmeltåget till tunnelbanan. Där tar jag t-tåget från Tekniska Högskolan till Mariatorget. Det är cirka 8 stationer. Raka spåret. Nej, det svänger nog lite också, men ni fattar…?!

Jag kliver av vid Mariatorget och därifrån går jag sista biten till Unga Station som ligger vid Södra Station.

Hela min resa in till jobbet TITTAR och LYSSNAR jag på människor. Ser jag en hund, vill jag klappa den och prata lite med ägaren. Det går för det mesta – dock inte alltid. Det finns människor som inte är intresserade av ”lite prat”, och det finns hundar som inte vill bli klappade på.

Äldste sonen sa någon gång; ”Men hur ORKAR du titta och lyssna på människor när du är i stan?? Man blir ju helt slut av det!”. Ja, man blir rätt trött, men det är så spännande och intressant. Jag skulle kunna bli MÄNNISKO-FORSKARE. Vi människor är så intressanta och spännande, och alla har en historia att berätta om sej själv och sitt liv, och tankar som människor delar via sina mobiler eller i andra samtal är ibland så intressanta.

Så kommer jag till mitt härliga jobb på Unga Station! Hela miljön och energin där är så Kärleksfull och Välkomnande!

Jag har tamejfaan världens bästa jobb!

Så börjar min dag.

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

Det är så mycket som ni inte vet

Sånt som sker i hemlighet

Bakom lyckta dörrar och i stängda rum

De ser vanliga ut men rubbas inte en tum

när de blir anklagade utfrysta nedslagna och står utanför

väntande hoppandes på någon som hör

deras röster som ropar och skriker helt stumt

i denna värld av stress och likgiltighet blir det dumt

att några har allt och kan sitta och slappa

andra har inget och blir utslitna av att tappa

sitt omdöme sin integritet sitt hopp och sin tro

andra sitter med feta magar helt i lugn och ro

Bakom dörrar till hemliga rum runtomkring

Pågår det småkrig och ni fattar ingenting

Ignoranta människor skriker att det är terrorister som slagit sig ner

När jag och många andra bara vanliga människor ser

Små barn som vill leka och bara ha det kul

Ungdomar som är coola och vill fira vanlig jul

Föräldrar som vill att deras barn ska få en morgondag

Jag gör vad jag kan men jag är ju bara jag

Vad gör du för dina medmänniskor som är både vita och bruna

För de som levt i krig och de som flytt ifrån de sina

Vad gör du för att förstå vad det är som händer

Vad gör du för att hjälpa och sträcka ut dina händer?

 1. Vid gång gäller högertrafik. Om du behöver stanna och prata med någon eller bara stå still; ta då ett steg åt sidan – gärna vid en stolpe eller vid en vägg och stanna. STANNA INTE MITT I GÅNGTRAFIKEN!

2. Om du vill stå och prata med andra människor i tunnelbanan, på affären etc; TA ETT STEG ÅT SIDAN och stå inte MITT I VÄGEN där andra människor ska gå, eller ta varor.

3. Att stå i kö:

– Stå så pass nära framförvarande människa att ANDRA människor förstår att du står i kön! När den framförvarande människan tar ett steg framåt, ska du OCKSÅ göra det, så att du inte skapar ett avstånd som gör att man tror att bakomvarande INTE står i kö.

Speciellt svårt verkar människor ha att stå i kö vid en Bankomat. Jag förståååår att man inte vill vara för nära eftersom det kan kännas jobbigt för den som tar ut pengar, men man behöver för den sakens skull inte stå FEM meter ifrån framförvarande Bankomatuttagare.

–   Var beredd när det är din tur. Gör det du ska och ta sedan ett steg åt sidan så att nästa person kan göra sitt, dvs fippla inte med kvitton etc mitt i vägen, utan TA ETT STEG ÅT SIDAN.

4. ALLA vet att man ska stå på HÖGER sida i rulltrappan. Gör det. Bara gör det. OM du behöver gå, och har bråttom, så håller du dig till VÄNSTER och där får du INTE stanna och stå still. Punkt.

5. Om det är mycket människor som vill åka tunnelbana eller buss: GÅ längre IN i bussen/tunnelbanetåget! Så långt in som du kan! Det är stört-irriterande när man står utanför och ser att det finns MASSOR av plats i gångarna i tunnelbanetåget/bussen, men folk trängs precis innanför dörrarna. HUR SVÅRT KAN DET VA?

6. BRESA INTE MED BENEN i tunnelbana eller buss! Punkt.

TACK PÅ FÖRHAND!

Jag är allt

Jag är männen som jag älskat

Jag är barnen som jag fött

Jag är livet som har levats

Jag är in i Norden trött

Jag är resorna jag upplevt

Jag är mänskorna jag mött

Jag är tårarna jag gråtit

Jag är skorna som jag nött

Jag är kamperna jag vunnit

Jag är utbildningar jag gått

Jag är vännen som försvunnit

Jag är allting som jag sått

Jag är alla mina minnen

Jag är vägarna jag valt

Jag är alla mina sinnen

Jag är säden som jag malt

Jag är livet Jag är döden

Jag tar klivet Jag ser nöden

Jag är nu och jag är då

Jag kan skörda Jag kan så

Jag är en ett litet knytt på jorden

Jag kan vara stor i orden

Jag är livet jag är döden

Jag är vännen din i nöden

Det verkar som om att dom som har det fattigt är mer generösa än dom som är rika, att dom som har lite ger av det lilla dom har, medan dom som har mycket håller hårt i det.

Jag tror jag aldrig träffat så många vänliga och generösa själar som jag gjort sedan jag började på mitt nya jobb.

I tjejgruppen (som jag jobbar med) finns tjejer som haft det riktigt svårt, men oj vad dom sträcker ut sina händer och är vänliga mot andra, och hjälper och stöttar andra som har det jobbigt. Jag blir rörd av deras mänskliga generositet.

För att inte tala om alla dessa familjer som har det så knapert så att dom inte vet hur dom ska få mat på borden (om dom har något) till sina barn när det är lov, eller helg… (för barnen får ju i alla fall EN måltid varje dag om dom går i skolan…). Dom stöttar och hjälper varandra och andra så mycket dom kan och orkar – KAN dom så hjälper dom.

Sen är det ”alla andra”…Dom som faktiskt HAR…. Jag funderar ofta på hur man kan ha miljoners miljoner och lägga varje slant på sej själv och ”de sina” – alternativt på att få förmögenheten att växa…. Hur har man SAMVETE att köpa köpa köpa när det ser ut som det gör i världen…..?

….men det är väl så enkelt att man vänder huvudet åt andra hållet.

Två män går framför mej,  högt pratandes på härlig svengelska, och skrattandes. Båda pratar samtidigt låter det som, men jag antar att båda lyssnar på varandra också på något sätt och dom är sååååå glada och nöjda. Multitaskingkommunikation, typ.  Jag börjar lyssna och det blir en underhållande stund på väg till jobbet. Dessutom pratar dom så högt så jag tror att det hörs från Mariatorget till Skanstull, ungefär (!):

• I knew first time I såg dej that I would like you a lot! I love you, man! A saw in your ögon that you had a lot of sympati for mänskor and that you var emapti! I knew we skulle bli friends, man! I love you, man! You´re the best!
• Ha ha ha! I love you, man!
• Remember when we met, jag tyckte du var sån goodfeeling, man, and jag trodde vi would be like bästa vänner, man!
• Ha ha ha! I like that you are so generös and give of yourself and I Think you would hjälpa mig with anything I ask you for.
• I sure would! Du skulle hälpa mig too, I knoW!
• Yeh man for sure!

Dom kramar och klappar om varandra i farten och skrattar högt över att ha funnit vänskap i varandra (I guess!) och jag älskar att lyssna på deras lycka och glädje i ett sammelsurium av engelska och svenska!

Så försvinner dom i fjärran….

Sonen är 14 år och åker Roslagståg alldeles ensam för första gången. Han ska ta sej in till ”stan” för att möta sin bror. Mamman oroar sej; ”Hur ska han klara det? Han har ju knappt ens åkt buss själv förut.” Sonen har cyklat till skolan och andra ställen tidigare men inte haft önskemål om att ta sej några längre sträckor ensam, eller ens med kompisar.

SMS: ”Jag vet inte var jag är!”

Sonen har tagit fel tåg. Rälsen delade sej och det här tåget gick ett annat håll…

Katastrofläge!

Mamman försöker lugna via SMS: ”Det är bara att gå till andra perrongen och ta nästa tåg tillbaka till där du startade”.

Sonen är orolig: ”Det finns inget annat spår!!!”

Mamman ringer upp. Han svarar inte, men SMS:ar: ”Jag vill inte prata. SMS:a!”

Det är tydligen pinsamt att prata med sin mamma i mobilen när man åkt fel med tåget . Med hjälp av SMS fram och tillbaka sitter sonen så till slut på tåget åt rätt håll och kommer fram dit han ska. Slutet gott – allting gott.

Sen finns det mammor (och pappor också för den delen) som varit tvungna att skicka sina tonårssöner (och yngre också faktiskt!) iväg ”mot norr” för att rädda sej själva, eller hela familjen, ifrån död och elände…. Där är det inga tåg åt ”fel håll” eller att kunna SMS: a någon för att få stöd och hjälp att ta sej vidare.

Det är vandringar på liv och död, där både misshandel, våldtäkter och andra övergrepp förekommer – mer som regel än undantag – och där mammorna (och papporna) bara får be till Gud (eller möjligen Allah) eller hålla tummarna för att sonen ska komma fram helskinnad – eller åtminstone komma fram.

Och då handlar det heller inte om en timme eller två, utan om dagar, veckor och till och med år (!) innan mamman får veta om sonen kom fram, och om han lever eller inte.

Dom är mammor, precis som vi, och dom är söner precis som min son….

Vad är en liten resa med Roslagsbanan jämfört med en vandring/resa över en hel jordglob!

Komma här och komma.

Men oron finns där ändå.

Eller när sonen ska åka till Rhodos på semester med sina kompisar. Oron startar direkt: ”Har du pass/neccessär/pengar?? Bränn dej inte i solen! Smörj in dej! Och drick inte vatten ur kranarna och ät inte fisk och skaldjur och och och och…..”.

Vad sa mamman i Syrien/Afghanistan/Eritrea/Ukraina till sin son innan han gav sej av, tro?

Inshallah, kanske…..

….och vad gjorde hon när sonen aldrig hörde av sej igen?

Jag hör glada barnröster som tjoar och skrattar, på min hund-kissrunda,  och tittar upp emot höghuset varifrån ropen kommer. På andra våningens balkong står två små killar och deras mamma. Killarna är verkligen uppspelta och glada. När dom ser att jag tittar ropar dom:

• Hej!
• Hej! ropar jag tillbaka.

Båda killarna hoppar jämfota så att jag ser hela deras ansikten i upphoppen. Dom ser ut att vara 5-6 år.

• Vi har en lägenhet!! ropar den ena killen glatt.
• Ja, jag ser det! ropar jag tillbaka.
• Idag ska vi köpa bord och stolar!! ropar den andra killen.
• Vad roligt! ropar jag.
• Vad gör du? ropar den första killen.
• Jag låter mina hundar kissa ute, för dom kan ju inte kissa inne! förklarar jag ropandes.
• Varför kan dom inte kissa inne? ropar den andra killen.
• Det är ju lite äckligt, ropar jag.
• Varför är det äckligt? ropar samma kille (som troligen är i ”varför-åldern”)
• Tycker du det är bra att en hund kissar inomhus? ropar jag
• Nej, men jag har aldrig haft en hund inne! ropar han tillbaka.
• Nu ska jag gå vidare! ropar jag och så går jag och hör hur killarna fortsätter att hoppa och tjoa över lyckan att ha en lägenhet och över att få köpa bord och stolar.

Mamman står bredvid pojkarna hela tiden och hon strålar som solen själv. Hon skulle nog också hoppa och tjoa om hon inte lärt sig att vuxna inte gör så….

Dom har flytt ifrån skit och elände, ifrån krig och våld, ifrån fattigdom och misshandel, ifrån död och kris. Dom älskade sitt land, sina grannar och sina släktingar där dom bodde, men dom var tvungna att fly ifrån allt – många hals över huvud. Dom gick och gick, åkte buss och tåg, och gummibåt över livsfarligt vatten. Dom blev slagna och utsatta, våldtagna och misshandlade på vägen, och framförallt blev dom stoppade – om och om igen. Dom förlorade vänner och släktingar även under den långa färden mot frihet och trygghet.

Så kom dom fram till Landet där dom trodde att ”NU! NU kan jag stanna, landa och börja om.”

Men icke!

”Du ska utredas: Är du verkligen från Eritrea/Syrien/Afghanistan? Har du verkligen flytt ifrån krig? Är det verkligen krig i ditt land? Har du verkligen blivit misshandlad? Är du verkligen 15 år? 17 år? 30 år? Är det verkligen dina barn? Dina föräldrar? Dina släktingar? Du luras! Du ljuger! Du hittar på! Så kan det inte vara! Bevisa det!!”

Allt ifrågasattes. Bevis krävdes. Frågorna var hur många som helst: ”Vad heter bergen i ditt land? Vilken dag är nationaldagen? Vad firar ni för högtider?”

Oron och ångesten över att skickas tillbaka var enorm. Ångest över att inte kunna bevisa att det dom sa var sant, gjorde att dom inte kunde sova på nätterna. Rädsla över att inte ha någonstans att bo ”i morgon” och ingen försörjning.

Och att inte förstå det nya språket, eller att inte förstå samhället, att inte förstå vad som gäller och vilka regler som finns: ”Gör vi rätt? Gör vi fel? Vad menar dom? Varför är just DET viktigt och inte DET?!?”

Tiden gick och dom började landa lite. Dom fick avslag och överklagade, avslag igen och överklagade igen. Mer tid gick. Barnen hade fått börja i skolor och på dagis och lära sej svenska och dom började så smått förstå det svenska systemet och sättet – i alla fall lite grann – då kom svaret Det Sista Svaret från Migrationsverket: ”Du/ni får inte stanna!”

Paniken blev enorm: ”Förstår dom inte!?!? Vi kan inte åka tillbaka!! Det är som att åka tillbaka till sin egen avrättning!”

Beroende på vad avslagsbeslutet bestod av: ”Ni anses komma från Etiopien och inte Eritrea” eller ”Det är inte farligt i ert land” eller ”Ni kommer att bli väl omhändertagna när ni kommer tillbaka till ert land” eller  ”Ert barn kommer att få sjukvård även i ert eget land”….. så föll världen samman, för det stämde inte!

Dom hade ju flytt därifrån och dom visste att det inte stämde. Dom visste att ett återvändande betydde död och tortyr, och/eller ett liv på gatan.

Så dom stannade. Gömde sej. För att överleva. Och för att barnen skulle få en framtid.

Men KAN man leva utan identitet? KAN man leva utan ”papper”? Och hur länge i så fall? Hur kan man bo, försörja sej och överleva utan papper? Ingen fysisk misshandel eller tortyr, men ändå….men som en lång psykisk misshandel.

…………………………………………………………………………………………

”Jag vill bli läkare när jag blir stor”, säger hon. ”Helst skulle jag vilja jobba för Läkare utan gränser för dom gör något stort och viktigt för andra som har det svårt, men jag kan inte resa någonstans för jag har inget pass”, säger den 13-åriga tjejen.

”Min pappa säger att om vi blir tvungna att åka tillbaka så kommer vi tjejer i familjen att bli bortgifta direkt, eller så blir vi ihjälslagna, eftersom vi levt syndigt här i Sverige….men vi har fått avslag…och nu kan jag inte sova på nätterna – jag är så rädd! Vi har ju inte gjort något dumt, vi har bara flytt från vårt land för att pappa och mamma ville inte att vi skulle bli bortgifta, dom ville att vi skulle få ett vanligt liv….Men Migrationsverket säger att vi kan ha vårt vanliga liv i vårt hemland….Dom fattar inte!! Jag är så trött….”, säger en annan tjej och suckar djupt.

”Är svenska barn mer värda än barn från andra länder?” frågar en blåögd liten tjej som flytt med sin familj ifrån Georgien. Och sen säger hon: ”Vad ska vi göra för att få papper och pass? Min mamma jobbar jättemycket och vi bor i en lägenhet, och jag leker med svenska barn varje dag. Varför är vi liksom inte lika mycket värda? För OM vi var lika mycket värda skulle vi ju få stanna.”

…………………………………………………………………………………………………

En kvinna gråter hjärtskärande. Jag frågar henne vad som hänt. Hon har fått avslag. Hon vet inte hur hon ska orka. Hon har gjort allt hon kunnat för att få stanna. Nu ska hon skickas tillbaka tillsammans med sin dotter. Hon VET att det innebär döden för henne och dottern. ”Kanske det är bättre om jag kastar mig framför ett tåg här i Sverige”, säger hon. ”Då kan min dotter kanske få bo i en svensk familj? Min dotter är som en svensk nu. Hon pratar svenska och har svenska kompisar. Det viktigaste för mej är att min dotter får en framtid. Det får hon inte i mitt land….”. Hon gråter:

 ”Hur ska jag orka?”

……………………………………………………………………………………………………………

Hur behandlar vi våra medmänniskor egentligen??

Vet du hur många lever utan adress, som hemlösa, flyttandes runt från ett rum till ett annat med ockerhyror, och där dom inte har några rättigheter alls, eftersom dom egentligen inte ska finnas här i landet alls? Valet att åka tillbaka till hemlandet är omöjligt. Ibland bor dom en, eller två, vuxna och fem-sex barn i ETT rum.

I ”humana” Sverige år 2017.

LÅT DOM FÅ STANNA – ALLIHOP!

ALLA FAMILJER OCH BARN BORDE FÅ STANNA!

Ge dom chansen att få LANDA i vårt land. Sluta misshandla dom psykiskt.

Jag lovar att dom inom kort kommer att bli goda och produktiva samhällsmedborgare. VI behöver ju få tillförsel här i landet. Vi föder ju för få barn, och snart är det endast pensionärer kvar.

Så låt alla familjer få stanna!