En liten flicka kom till Sverige med sin mamma och sina syskon när hon var i yngre tonåren. Hon hade då varit utsatt för svåra övergrepp i sitt hemland och var traumatiserad. Även mamman var svårt traumatiserad (och möjligen också lågbegåvad?).
De tre syskonen placerades i tre olika familjehem, vilket även det upplevdes som ett ”övergrepp” av denna tonårsflicka. Hon förstod inte varför hon placerades och hennes upplevelse var att hon ”togs ifrån mamma” pga ”inget speciellt”. Hon fick ingen behandling i sitt nya hem, utan förväntades bara anpassa sig (?) och lära sig ett nytt språk i ett nytt svenskt hem.
Några år senare träffar jag denna unga kvinna och hon är då gravid (och hon berättar då ovanstående). Jag ska, tillsammans med mina två kollegor, hålla i en förlossningsförberedande kurs och kvinnan är en utav deltagarna. Hon har med sig sin (biologiska) mamma varje gång (och vår upplevelse är att mamman är lågbegåvad, men vi vet inte. Det kan vara traumatiserat beteende…).
Den unga kvinnan är mycket sluten och vill helst inte säga någonting vid våra möten, där vi ofta uppmuntrar de gravida kvinnorna och deras partners/mammor/medföljande att uttrycka tankar, ställa frågor etc. Hon är negativ och avvaktande emot oss. Dock vågar hon efter några gånger ställa frågor, och dessa frågor handlar uteslutande om kejsarsnitt.
Vi har ett uppehåll efter den förlossningsförberedande kursen och alla barn föds. Därefter startar vår s k ”babygrupp” där de nyblivna mammorna (UNGA FÖRÄLDRAR, dvs föräldrarna ska vara UNDER 23 år gamla) kommer en gång i veckan och vi pratar om barnets utveckling, mammakroppen, relationer etc.
Nu har det hänt något med den unga mamman och hon har knutit an fint till sin lilla son. Hon är mer öppen och mer aktiv vid våra möten, ställer frågor och ”tycker till”. Även i denna grupp har hon med sig sin mamma vid varje tillfälle och de hjälps åt att hålla i babyn. Den unga mamman är mycket fin med sin son och vi ser att hon uppmärksammar varje litet knyst ifrån babyn och vi känner oss trygga med hennes sätt att hantera sin lilla son.
Efter några gånger kommer mamman till oss och berättar att hon och babyns pappa har separerat och att hon ska bli utkastad från det boende hon har eftersom hon inte kan betala hyran själv. Hon är stressad och orolig och frågar om vi kan hjälpa henne. Vi uppmanar henne att kontakta Soc, men hon är ”rädd för soc” eftersom de ”kan ta barn”. Hon har själv ”blivit tagen” ifrån sin mamma, så upplevelsen kring detta är jobbig. Vid detta tillfälle berättar hon ovanstående berättelse om sin bakgrund.
Vi menar att soc inte ”tar barn” om relationen till mamman är fin och trygg. Mamman ammar sin son helt och vi säger flera gånger att soc ”tar inte barn” från fungerande relationer. Men hennes upplevelse är en annan. Hon anser att hon ”togs ifrån mamma utan anledning”.
Den unga mamman upplevs som ”ung” och ”naiv/oerfaren” och med lite kunskap kring hur samhället fungerar etc. Detta troligen pga av att hon ÄR ung, men också pga att hon har ett obearbetat trauma kvar i sin kropp och/eller att hon inte fått den upplysning och information hon behöver få för att förstå samhället och samhällets funktioner (eller för att hon helt enkelt inte lyckats ta till sig den informationen).
BVC (eller MVC) anmäler mamman och barnet till Soc, som gör en utredning, som mamman visar för oss vid ett besök i början av juni 2019. Hon förstår inte riktigt vad det är hon ger oss, men jag berättar att soc utrett henne och barnet och kommit fram till att hon har en fin relation till sin son och att hon är en bra mamma. Hon blir lättad, men är ändå orolig: ”Kan de ta mitt barn?”.
Mamman har ingenstans att bo. Vi förstår inte riktigt hur allt gått till, men hon ska av soc blivit erbjuden en placering i ett familjehem med sin son, i en stuga på tomten ”långt ute på landet” (?) och hon har tackat nej pga hon är rädd för boenden ”på marken” och ”i skogen/på landet”. Vi försöker förklara det tokiga i att tacka nej när man inte har något alternativ, men det berättat hon att hon då lyckats få: Hon hade hittat ett boende (ett rum) i Farsta (där hon bodde en månad, men blev utkastad eftersom hennes baby skrek på natten).
Nu är hon hos oss och säger: ”Kan ni hjälpa oss/mej?”.
Vi hjälper till med att ringa till Soc. Vi ringer till S:s kommun där de fortfarande är aktuella pga att utredningen inte har stängts än. Den utredande soc sekr är på semester så jag får prata med chefen. Hon är MYCKET MOTVILLIG till att kliva in och hjälpa till på något sätt och hänvisar till F kommun (där mamman och babyn bodde 1 månad i ett rum). Jag förklarar situationen men hon säger, att ”om mamman inte hittar ett boende till sig och sin baby, kan vi bli tvungna att ordna tak över huvudet för BABYN.”
Allt det den unga mamman är rädd för blir ett underliggande hot. Jag frågar om soc verkligen kan tänka sig att familjehemsplacera en baby på 3 månader som har en jättefin mamma med fin anknytning och hel-ammas för att hon hamnat i den situation som hon har: Ett LITET nätverk med en mamma som inte riktigt kan stötta och hjälpa (har alltså själv svårigheter), att det tagit slut med barnets pappa och hon kunde inte betala hyran ensam och blev bostadslös, att hon inte hittar tak över huvudet….
”Vi har inga lägenheter”. Nej, jag vet, men ibland kan man hjälpa till på annat sätt. Man kan åtminstone vara respektfull, trevlig och omtänksam. Till slut säger chefen att de kan ordna med tak över huvudet över helgen, och senare får jag veta att mamman och babyn fick bo på hotell fredag kväll till måndag morgon. Sen ska de ut.
Mamman söker hjälp på försörjningsstöd i samma kommun, eftersom hon inte förstår VAR hon kan söka hjälp, och vilken. Där får hon nobben. Hon har ekonomi ”över norm” (med bidragen; föräldrapenning och barnbidrag) och de kan inte hjälpa henne. Hon SMS:ar mig igen och säger att hon inte vet vad hon ska göra. Jag ringer F kommun och frågar om hon är välkommen där. Nope.
Jag ringer chefen i S kommun igen, men nu kan hon inte prata med mig eftersom jag inte har mamman i rummet. Jag ber henne berätta hur man gör ”OM en person behöver…och om den personen….” etc. Chefen berättar ”rent allmänt hur man gör” och avslutar med att hänvisa till F soc. Jag säger att F soc kommer att säga att hon tillhör S kommun. Jag har jobbat på soc i 13 år, jag vet hur det kan gå till….och jag VET att hon tillhör S kommun. Chefen menar att hon måste vända sig till F soc.
Jag ringer F soc och frågar. Nej, hon är inte välkommen dit. Hon tillhör S. Jag ringer S kommun och pratar med den ekonomiska handläggare mamman träffat där. Han säger att hon har ekonomi över norm och att de inte samarbetar över gränserna på soc. Hon kan inte få stöd av honom/den sektionen. Varför jobbar ens SOCIONOMER på ekonomiska sidan på Soc?
Heja Soc! Ni hjälper verkligen människor i nöd! NOT!
En svensk ensam UNG mamma med en liten 3 månaders baby som inte har ett fungerande nätverk och som är lite naiv och lite ”ung” är utan bostad….
OM hon andas att ”det inte funkar” så ”hotar” soc med att ”ta barnet” trots att det verkligen inte vore för BARNETS bästa…. Och det skrämmer skiten ur den unga och kärleksfulla mamman.
VAD SKA HON GÖRA?
Jag säger: ”Berätta SANNINGEN för soc, så de förstår hur utsatt du är!” Men sen tar jag tillbaka det. SANNINGEN kan göra att de ”tar babyn” trots att hon är en jättebra mamma! Så fort hon förtvivlat säger: ”Jag vet inte vad jag ska göra???” så säger soc ”….som MAMMA borde du ha PLANERAT…”.
Inga förturer finns till bostäder, hon har inget fast jobb (hon blev gravid så tidigt), men dock föräldrapenning och barnbidrag och hon kommer att få bostadsbidrag om hon får en bostad.
Hon bör ju inte ”bo runt” med en baby, men det är det som soc föreslår. De har inga bostäder och kan inte hjälpa. ”Fixa boende själv!” säger de till henne.
VEM/VILKA ska hjälpa en unga mamma utan bostad?
Hon behöver få vara kvar i Stockholms län eftersom det LILLA LILLA nätverk hon har finns här. Och hon vill träffa sin mamma mycket eftersom flera år förlorades när hon var placerad….
erviluca #mammatillfyrakillar 