Jag ser en teaterpjäs och kommer att tänka på när jag själv spelade teater som ung.
Som 13-14-åring startade jag min egen teatergrupp och fick låna skolans lokaler för detta. Vi var ca 8-10 kompisar som hittade på pjäser och hade uruppföranden på föräldramöten….och kanske inför klasser någon gång….Jag minns faktiskt inte. Jag minns bara att det var kul att spela teater! Vi var med i TV också, i programmet ”I kikaren”, men det har jag skrivit om i ett annat blogginlägg, så det skriver jag inte mer om nu.
När jag gick på gymnasiet gick jag med i skolans teatergrupp; DRAFI (DRAmatik och FIlm). Gruppen leddes av en karismatisk äldre herre som kallades ”KG”. Han såg väldigt dramatisk ut. Han bestämde att vi skulle spela seriösa gamla pjäser. Den första pjäs jag var med i (och hade HUVUDROLLEN i) var ”Himlens hemlighet” av nån gammal känd ”stofil”, typ Lager…brandt/blad/gren? Nåväl.
Jag tror att Dom Vuxna förr (och ibland nu också, för den delen) tänkte att dom skulle väcka ungdomars intresse för gamla pjäser genom att visa dom. För min del tror jag precis tvärtom. Jag ÄLSKADE att stå på scenen och spela teater, men tyckte teaterpjäserna var helt kockobello och obegripliga. I min andra pjäs fick jag spela en grekisk amma…. Värdelöst.
Eleverna som (tvingades) tittade på blev nog mest bara uttråkade och fattade noll och tänkte att dom ALDRIG MER skulle gå på teater. Tror jag.
Jag tänker att vi borde fått spela teaterpjäser som BERÖRDE oss unga, men icke då! Obegripligt och konstigt var det som gällde.
I ”Himlens hemlighet” spelade jag en ung man som pratade om krigets fasor i en lååååång monolog genom hela pjäsen…..och under tiden satt en tjej och ryckte av huvudet, benen och armarna av en docka, en blind man gick förvirrat omkring och en galning snurrade runt där också….tror jag. Säkert en fin och djup pjäs för dom insatta och teaterkunniga, men för oss unga…..KOCKOBELLO! Det tog 20 år innan jag fattade vad pjäsen egentligen handlade om.
Denna upplevelse av DRAFI, plus lite annat, gjorde att jag inte sökte till någon scenskola senare. Jag var lite sugen, men….nä. Å andra sidan kunde jag tänka mej att bli både skådespelare, sångare, dansare, psykolog eller terapeut (fast trodde det var samma sak då), lärare och socionom. Och lite till. Att jag sen gick Socialhögskolan var lite av en slump: Jag kom in där. Jag sökte till Danshögskolan också, men var inte tillräckligt duktig.
Nåja. Pjäsen jag såg häromdagen fick mej att tänka på den Obegripliga pjäsen jag spelade på Kungshögskolan i Sala 1975.
Varför är det som att pjäser ofta är obegripliga….om man inte är SUPERINSATT TEATERINTRESSERAD och har SETT ALLT och det ”obegripliga bli begripligt”? Å andra sidan ska man kanske sätta sej in i vad det är man ska se, innan man ser det…?
Eller?
erviluca #mammatillfyrakillar 