Detta blogginlägg låg i ”utkast” och är skrivet innan jag flyttade våren 2019. Jag fixade till lägenheten för att den skulle ”duga” för Akelius för nästa hyresgäst.
Men alltså va? Jag visstere. Jag visste att jag skulle kunna och hinna. Jag har gjort det förut och nu gjorde jag det igen, inte helt själv, men nästan.
Jag började med att tapetsera rum 1 med en mesigt beige tapet. Jag trodde den var vit, men den var mörkbeige. Upp på stolen , stryka på klister, ner från stolen, hämta klister, upp på stolen, styrka ut på väggen, ner från solen, ta tapetrulle och lägga rätt, sätta upp tapeten, jämna ut med handen och sen med tapetgrejen, ner från stolen…… Upp på stolen, sätta upp tapet, smeka tapeten, dra över tapeten i evigheters evighet. Amen. Benen får träning, rumpan likaså, armarna kämpar. Svetten lackar. Hej och hå.
Rum 1 avklarat. Dags för rum 2. Andra, sladdrigare tapeter. Dumma tapeter. Billiga ”Ta-er-i-brasan–tapeter” . Kämpar på. Vissa fel blir det. Tapeten är dum. Bakom rör, trix och fix…… ”Hoppas ingen ser”….
Jag funderade på det då och det kommer upp igen när Fayme – #faymeelmen – tar upp det på sin instagram och undrar varför maken/pappan till barnen aldrig någonsin fotar henne, med eller utan barn, om hon inte säger till.
Är det alltså en manlig grej det där att inte bry sej om att fota sej och sin omgivning?
Min ex man jobbade som fotograf (!) dom år vi var tillsammans. OM han fotade oss så gjorde han det när jag krävde det och nästan bråkade mej till att han skulle fota oss tillsammans, tex inför jul. Vi ställde upp oss ”fint”, enligt konstens alla regler – eller snarare enligt Pappa Fotografens regler – under bråk och stoj och så togs Årets Fotografi av Familjen. Slut. Han fotade oss aldrig ”in action”.
Vid något tillfälle när vi tittade i album (innan mobilens tid) frågade barnen varför jag aldrig var med när dom gjorde saker. HerreGud! Det var ju jag som fotade! Jag var ALLTID med. Det är lite sorgligt att dom i framtiden kommer att tro att jag aldrig var med, utan när det är foton med en förälder med, så är det deras pappa som är på fotot. Då kommer minnet att ”pappa var alltid med oss” att matas in i hjärnorna, fast det var jag som alltid alltid alltid fanns där.
”Fota mej! Jag vill också vara med på bilder/i minnena!” sa jag till maken. Han suckade. Orkade inte. Brydde sej inte. Eller nåt.
Jag säger till mina numera vuxna söner: ”Fota din omgivning. Fota din tjej. Fota livet. Det är kul att ha senare.” Gör dom det? Nope. Fotar dom mej? Nope.
Om jag dör kommer det inte finnas en massa foton på mej. Bara några få, som jag själv tagit, eller som jag bett någon ta, för att jag ska få vara med. Inte för att jag är speciellt snygg eller vill förevigas av den anledningen, utan för Minnets skull – för att det ska synas att I WAS THERE.
Jag erkänner direkt: Jag lider av den fruktansvärda åkomman AVUNDSJUKA. Den hjälper ingenting utan gör mej bara sur, arg och låst och jag drabbas av känslor som ”Vad ORÄTTVIST!” och ”Varför kan/får HON när inte JAG får!?”.
Känslan är oftast orättvis (mot den jag känner avundsjuka emot) eftersom den som har fått något, eller gjort något som uppmärksammats, är VÄRD det som den fått eller har. Och i vilket fall spelar det ingen roll – det är ju som det är.
Det kan vara någon som vunnit något, eller fått en bok utgiven (det gör mej så avundsjuk att jag inte kan komma över det…förrän jag själv får en bok utgiven), som har en varm och fin relation som den berättar om, någon som ska åka på den tredje resan det året (fast jag egentligen inte är så reslysten) eller någon som bor på landet och har en fin man och en massa djur.
Jag vill bara ställa mej och sjunga/ropa: ”AAAAVUNDSJUK, jag är så AAAAVUNDSJUK!!!”
Avundsjukan tar kraft och gör att jag tjurar som en trotsig tonåring (inuti) och det är fruktansvärt irriterande. Jag skulle vilja känna genuin omtanke och lycka för DENS skull, men gör inte det. Är bara AVUNDSJUK.
Jag skäms jättemycket över att erkänna det, men man måste kanske göra det för att bli av med det? Typ: ”Ja, jag är Avundsjuk.” Precis som alkoholister måste erkänna ”Ja, jag är alkoholist.”
”Men vafaan!? Du har TVÅ hundar och TVÅ katter och är singel. HUR? Varför?”
Jag undrar inte varför jag är singel, men jag undrar varför jag skaffar en massa djur när jag är ensam om att ta hand om dom.
Jo, förresten, jag undrar ibland varför jag är singel OCKSÅ, men det är ett helt annat blogginlägg. Eller enbok.
eller
”FYRA söner och ensamstående mamma till alla, Och sen skaffa en hund och sen låta den få valpar – inte bara en gång, utan två! Och sen spara en valp och sen skaffa en hund till…. och jobba med något riktigt krävande.”
Eeeeh?!?
”Köpa radhus, fast jag inte kan nåt om hus – eller ekonoomi – och bo där själv med tre söner och två-tre hundar och jobba nästan heltid med något riktigt krävande och viktigt.”
Eeeeh?!?
”Ha tre vädurskaniner, en till varje son, samtidigt ha hundar och tre söner OCH stoppa alla i den lilla gröna bilen (pytteliten grön Hundai) plus väskor till alla, för att åka på semester till Arboga utan att veta var och hur kaninerna ska ”förvaras” när vi kommer fram, och bara utgå ifrån att det löser sej.”
Eeeeh, va?!?
Det löste sej. Det löser sej alltid. Jag litar på att jag alltid hittar lösningar. På allt.
”Åka ENSAM med FYRA pojkar i åldrarna 12, 11, 8 och 7 år i bil och bo på en camping på semester nära ett vattenland.”
Var hundarna med också? Minns inte.
”Åka ENSAM med samma fyra pojkar till Dalarna och bo på en anläggning nära en äventyrspark och ”göra äventyr” där med dom på semestern.”
Var hundarna med där? Minns inte.
Jag har gjort så många saker – oftast rätt spontant – som jag nu i efterhand tänker ”WTF?!?” kring/om.
Jag har också målat om/tapetserat om vart och vartannat hem jag bott i – ibland 5-6 rum!
En gång målade jag om ett golv i knallgrön färg med mörkgröna löv på. Skit-coolt! Ett annat rum målade jagljusblått och en massa fiskar på.
SJÄLV. Och fort har det gått. Varje gång. Och då har jag ändå flyttat rätt ofta….av någon VIKTIG och betydelsefull anledning.
På riktigt.
På riktigt viktig anledning alltså.
….och skulle troligen göra om allt igen, om jag orkade.
Jag har stött på honom vid flera tillfällen. Nej, inte STÖTT på, utan stött PÅ. Tillsammans med hans hund Boy. Det är en tjuuuusig hund som ska ställas ut och få en massa medaljer och rosetter är det meningen. Men det bryr inte husse sej om. Han och hans fru är fodervärdar och efter X antal faderskap blir Boy deras. Tror jag. Så brukar det vara iallafall.
Första gången vi träffades var i hundparken. Han var där med Boy, som då var unghund/valp. Jag var där med mina hundar givetvis. Vi började prata och han var såååå trevlig. Han berättade om hur han och hans fru låtit bygga ett hus på 80-talet och att dom hade två vuxna barn, en av varje sort (tror jag) och när vi stod där och pratade ringde sonen från Holland, där han bor (tror jag). Eller om det var dottern som bodde där. Minns inte.
I vilket fall som helst är han såååå trevlig. Det är inte så ofta man träffar så sociala och trevliga människor, tycker jag. Iallafall inte jag. Jag startar nästan alltid samtal med folk när jag är ute i det fria (!) och många svarar exakt bara på det man frågar, eller visar inget intresse tillbaka. Det gjorde Boys husse.
Varje gång vi därefter stött PÅ varandra på hundpromenader ropar han på långt håll ”Åh, HEEEJ! Vad kul att se ER!!” och så ler han med hela ansiktet. Det är så trevligt! Jag känner mej verkligen uppskattad.
Igår hamnade vi på samma promenadslinga och gick tillsammans en lång stund. Jag berättade något för honom när hans mobil ringde: ”Ursäkta, men jag måste ta det här”, sa han och svarade. Vi gick vidare och han pratade med ”Lotta” eller vad kollegan nu hette, som jag förstod att det var. När han tryckte av mobilen, sa han ”Ja, du berättade om X….och att du skulle bla bla bla” och inuti mej blev jag helt Flabbergasted (heter det så? Jag tyckte ordet passade här)….alltså jag blev så förvånad över hans genuinaintresse och att han både hade lyssnat på vad jag sa, och ville veta resten.
Jag tycker så ofta jag blir avbruten av allehanda saker när jag pratar med folk, och sen är det som att det jag sa innan jag blev avbruten inte spelar någon roll. Och jag inser att dom inte är speciellt intresserade/inte har lyssnat.
Denne man visar ett genuint intresse, lyssnar intresserat och ställer följdfrågor. Såna människor växer inte på träd kan jag säga. Iallafall inte i min värld. I min värld är det alltid jag som frågar och jag som är intresserad av andra. Det är nästan så att jag kommer av mej när någon frågar något om mej och mina hundar.
Akelius har renoverat våra hus på utsidan. De började för ungefär 1 år sedan. Vårt hus började dom renovera i augusti har jag för mej. Det blev klart i december 2021. Under tiden bytte vi värd. Akelius sålde husen till Heimstaden.
Nu är husen jättefina och fräscha och så var det bara uteplatserna kvar att fixa för oss som har såna.
Jag såg framför mej hur vi skulle få nya fina staket och nytt plank och hela fadderullan. Sedan skulle dom lägga på ny jord och så nytt gräs. Åh, vad fint det skulle bli!
Elsa och Theo tittar på hur dom bygger där utanför.
Så såg jag att grannens GAMLA staket satts upp – det fula bruna staketet. Och det GAMLA planket, som är halvruttet och trasigt och ska vara vitt, men är mer….gråskitigt. Jag tänkte att gubbarna måste ha fattat fel – dom kan väl inte sätta upp dom gamla spruckna och skitiga staketen kring det här nya fina fräscha huset?
Man skulle alltså lägga MILJARDER på att renovera dessa stora hus och sen avsluta med att inte kunna lägga 1000 kr på att sätta upp nytt staket??
Nä. Det måste vara fel.
Idag satte dom upp mitt gamla staket, där brädor fattas och det gamla planket som är prickigt av skit. ”Såja”, sa gubbarna (kanske) och gick.
Minsting tog tåget från Kungsbacka till Stockholm och vi möttes på T-Centralen den 17 december. Hundarna var med. Jag sa ingenting till hundarna innan. Dom kände inte igen honom direkt utseendemässigt, men gick fram och nosade med glada svansar och när dom kände att det var Minsting överföll dom honom med glada skall, och krumbukter så att han ramlade omkull och så låg/satt dom i en hög av glädje. Jag filmade slutet.
Matilda och Elsa.
Jag höll i två glada hundar samtidigt som jag skulle trycka in koden på mobilen och hitta till kameran ochhela fadderullan. Så är det alltid. Jag hinner aldrig filma ”IT”, utan bara slutet eller efter slutet. Dessutom säger mina söner att alla mina bilder blir suddiga. Det tycker inte jag. Dom kanske inte blir så skarpa, men inte direkt suddiga heller.
Det var såååå kul att träffa Minsting igen. Han förändras hela tiden. Det blir väl så när man flyttar hemifrån. Man tänker inte på det själv, som ung vuxen, men som gammal vuxen (förälder) ser man det.
På vägen hem i pendeltåget säger Hugo att han börjar bli förkyld, har ont i halsen. Denna förkylning blir sedan värre och värre och till slut är det någon slags influensa och vi beställer Corona-test. Det visar sej senare vara negativt. Även mitt är negativt när jag tar det senare. Just saying.
Några dagar senare dyker Storing upp. Han har åkt tåg från Östersund, där han bor och utbildar sig till sjuksköterska. Han är en statsvetare som nu ska bli sjuksköterska. Coolt. Målet är ”troligen ambulanssjuksköterska” men mycket kan hända i livet när man är mitt i det.
Storing sjuk och vi spelar Bingolotto… Elsa ”tröstar”.
Storing hade ont i magen när han kom. ”Det blir väl så när man sitter still i nästan 7 timmar i sträck”, konstaterar han på kvällen. Ett dygn senare har han feber och kräks: Vinterkräksjuka.
Sen börjar jag snora och hosta, får värk i kroppen och har fått influensa.
Jag och Storing ligger i varsin del av min hörnsoffa och tittar på serier och filmer, dricker te och vatten och mår rätt dåligt. Minsting ligger i sitt rum och spelar spel och tittar på TV. Ibland reser jag mej långsamt, hostande och stapplar ur i hallen, kopplar hundarna och går runt husen ett par varv.
Så ser julen ut för oss.
Dom övriga sönerna, Äldste Sonen och Mellan, som bor i Stockholm i varsin lägenhet (och är friska), undrar när vi kan fira jul tillsammans, som vi tänkt. Vi kommer fram till att vi ska göra ett försök den 27 december, vilket vi gör. Jag mår lite bättre då och Storing och Minsting är i princip friska.
Äldste sonen, Storing och Mellan fixar inför julbordet.
Vi håller avstånd så gott det går, firar och spelar julklappspelet. Wopp! Wopp!
Några dagar senare mår jag sämre och när jag ligger ner hör jag ett högt ljud som piiiper och jag undrar varifrån det kommer och tittar mej omkring. Det är mina lungor! HerreGud! Jag har då aldrig varit med om maken! Mina lungor gurglar, bubblar, fräser och har en hel orkester där inne.
Enligt sköterska på sjukvårdsupplysningen bör jag inte ligga ner alls, dricka mycket – gärna varmt – och söka akutsjukvård ”inom ett dygn”. Det gör jag inte. Jag kollar infon som finns om Huddinge närakut och tänker: ”Nej, dit åker jag inte! Never!” Deras betyg av patienter är 1 av 5 möjliga och människor skriver att personalen är ”elak, sur, irriterad, lyssnar inte” etc. Nope. Dit åker jag inte.
Jag bokar en tid hos onlineläkare. Hon säger samma som 1177 och att det troligen är ett virus och därför ska jag inte äta penicillin. Hon tycker också jag ska åka in ”om det blir värre”.
Det har inte blivit värre. Jag bara hostar vidare och medlemmarna i orkestern i lungorna har lämnat en efter en….nu är det bara någon liten blockflöjtsspelare kvar.
Nyår? Äh, jag hostade mej igenom hela skiten. Har det ens varit nyår?
Jag skrev i blogginlägget ovan att jag skulle skriva om resten av arbetsplatserna i ”nästa blogginlägg”, men så blev det inte. Det blir nästan aldrig såsom jag tror att det ska bli. Life is exating! 🙂
Nu fortsätter jag med arbetsplatser och en kort beskrivning av varje:
9. Min nionde arbetsplats var som socialsekreterare på ett Socialkontor i Solna där jag anställdes tillsammans med tre andra nyutexaminerade socionomer i en Barn- och Familjegrupp. Den gruppen bestod av fem socialsekreterare, två fanns på plats och en var sjukskriven (utbränd, men minns inte om det ordet fanns då…) och tre hade slutat av samma anledning. Så denna grupp bestod alltså av tre HELT NYA socialsekreterare och två erfarna socialsekreterare (som var rätt utarbetade och slitna, men duktiga!).
När man gått Socialhögskolan (iallafall då! – dvs 1988) så hade man inte lärt sej arbeta på ett Socialkontor, ej heller fått utbildning i hur man ser att barn mår dåligt eller någonting som har med Socialkontor att göra. Däremot liiiite psykologi, liiiite utvecklingspsykologi, liiiiite sociologi och en massa samhällsekonomi, samhälls…bla bla bla, juridik och sånt. Men att jobba ”hands on” med hembesök och relationer, familjer var HELT NYTT.
Jag tycker egentligen inte det är klokt att vi FICK gå in och tycka till om familjers liv, utreda och fatta svåra beslut direkt efter Socialhögskolan. Visserligen hade vi två erfarna socialsekreterare där och en chef och i slutänden var det Socialnämnden som ”fattade besluten”, men givetvis var det vi som skrev utredningar och beslutade kring vad som behövdes för insats.
På den tiden fanns varken datorer eller BBIC (en speciell utredningsmetod) eller någon metod alls ”hur man utreder”, utan det var lite upp till var och en vad man skrev och hur och hur man utredde familjer. Hej och hå! Jag tror inte jag gjorde något galet och jag BRANN för att ”rädda alla barn” och göra allt bra, men fy faan vad jag körde mej själv i botten! Och fy faan vad dåligt jag mådde av att se och lyssna på alla barn jag träffade som farit illa från att dom föddes tills jag träffade dom (och troligen vidare i livet for ever and ever… ). Men jag ville verkligen kämpa ”för varenda unge”.
Kanske jag räddade någon liten själ, men jag vet inte…. Det var placeringar och galna föräldrar och ingen uppföljning av familjehemmen (som då hette fosterhem)… Ingen vidare kontroll på något kan man säga. Man tog liksom för givet att barnet fick det bra i fosterhemmet… Nej, usch vad barn for illa då och far illa nu. Nu är vi liiite bättre på att följa upp och utreda och allt, men det är ändå barn som faller mellan stolarna och föräldrar som ”kommer undan”.
Det är tokiga lagar som måste förändras och jag tror absolut att Socialhögskolan måste komma närmare verkligheten, HUR man jobbar, OCH ha mer kunskap om barn och barns utveckling. Och jag tycker verkligen inte man ska få jobba med att utreda barn och fatta svåra beslut som första jobb. OCH jag tycker att man ska ha jobbat några år innan man söker till Socialhögskolan…och jag tycker många saker!
Jag jobbade där ca 1, 5 år. Sen var jag rätt trött och utsliten och sökte mej till ett jobb som skolkurator, för det var DET jag ville jobba som när jag sökte Socialhögskolan (och kanske också att jag ville bli familjeterapeut, men det kändes rätt långt borta då).
10. Mitt tionde jobb var som skolkurator på en grundskola åk 1-9 i Tyresö. Det var en bit att åka eftersom jag och Äldste sonen bodde i Gröndal då, men avstånd bekymrade mej inte. Då. Jag ville ha jobbet. På den skolan hade det arbetat en skolkurator i ungefär 20 år och hon hade gått i pension. Hon VAR skolan på nåt vis, förstod jag sedan. Jag var helt ny. ”Vad gör man som skolkurator”, liksom. ”Var är man aktiv?” Vad förväntas av en? Samtala med elever fattade jag ju, men sen?
Tilläggas bör att jag 20 år senare återigen blev skolkurator och då visste jag precis vad jag ville och skulle göra, för då hade jag socialarbetat såååå länge och kunde såååå mycket, så då var det inga problem, men att bli skolkurator rätt nyutbildad och ung var svårt.
Jag stod ut ca 1,5 år där också och sen var jag utbränd. Bra jobbat, liksom.
11. Efter en tids sjukskrivning sökte jag mej till en Förskola i Gröndal. Jag gick helt enkelt bara dit och knackade på dörren och bad att få prata med chefen och sa att jag ville jobba där. Det fick jag och anställdes som Barnskötare. Jag älskade att jobba med barn! Jag älskar barn i alla åldrar! Snart förstod jag vad och hur man jobbade på en förskola och fick fast tjänst och blev uppgraderad till förskollärare. Där jobbade jag i 3 år, tror jag det var. Jätteroliga år! Sen blev det omorganiseringar och uppsägning av tjänster och ”sist in först ut”.
12. Jag fick bli förskollärare på en nystartad avdelning för småbarn i Midsommarkransen. Vår avdelning döpte vi till ”Grodan”. Jag älskar grodor! Där jobbade jag med 1-2-åringar i grupp i ca 1 år. Sååå roligt och såååå intensivt. Snacka om att jag var trött när jag kom hem! Och ville inte höra några ljud. Åh, vad barn låter! Och ”måste barn gråta så högt?”. Pust. Jag älskade det! Sen blev jag erbjuden att börja jobba som socionom/kurator på en Öppen Förskola som skulle öppna i Midsommarkransen.
13. Kurator/socionom på en Öppen Förskola i Midsommarkransen. Jag var med och öppnade den, gjorde den fin, fixade möbler och leksaker och startade alltihop. Jättekul! Det var en härlig tid med samtal med föräldrar i kris och lek med småbarn, samt spelade gitarr och sjöng på sångsamlingar. Skitkul, faktiskt! Jag pysslade mycket också, med papper och klister och grejer. Kul jobb! Sen blev det en stor omorganisation igen och flera Öppna Förskolor las ner, bl a den i Midsommarkransen. 😦 Jag blev omplacerad till en EKONOMIGRUPP på Socialkontoret på Liljeholmen.
14. Jag och ekonomi. Ha ha ha! Jag skulle jobba som socialsekreterare med Socialbidrag (så hette det då. Nu heter det Försörjningsstöd). Snacka om att jag var förstående med dom som sökte hjälp! Jag som knappt kunde sköta min egen ekonomi. Jag hade full förståelse för alla som sökte. Även om jag inte kunde besluta om socialbidrag så kunde jag lyssna på dom och förstå. En gång fick jag blommor till min arbetsplats trots att personen inte fått några pengar, för att hen blev trevligt bemött. Jag lärde mej massor på den arbetsplatsen. Så flyttade jag med min familj – man och fyra söner – till Åkersberga i december 2000.
Fortsättning följer i något blogginlägg i framtiden.
Först hade jag en cokerpoo – inget hår någonstans. Sen hade jag en cockerpoo till – inget hår. Sen kom en liten yorkipoo. Fortfarande inget hår. Sen kom en cornish rex – inget hår.
SEN!!!
Oj oj oj! Två gatuhundar från Sibirien och en 50% ragdoll + 50% bondkatt = HÅÅÅÅR!
Vi badar i hår! Och jag VÄGRAR dammsuga varje dag. Jag har annat att göra. Jag tänker inte bli en sån fru-ig typ. Nej! Jag är inte ens en fru. Har varit. Två gånger. Men inte speciellt ”fru-ig”. Hur nu en sån är… Men en sån är inte som jag. DET vet jag.
Jag började borsta hundarna, och rycka den lösa pälsen av dom (DET gillar dom inte!), nästan dagligen. Borsta, borsta, borsta! Det försvann nästan en hel hund varje gång! HUUUUR mycket hår kan en hund ha?? Sen klippte jag ner dom. Båda två. Och då har jag för mej att det var liiiiite bättre, ett tag. Men nu håras det igen.
Det ligger stora tussar i hörnen. Och kläderna blir FULLA med hår! Och man får hår i maten och INUTI kläderna! Hår, hår, hår! Och jag tänker: ”Hur står hund- och kattägare ut??” Såna hund- och kattägare som har hårande djur. Inte pudelblandningshundägare etc. För dom hårar inte. Alltså, inte ägarna, utan pudlarna (och blandningarna).
SÅ jag kom på den briljanta idén att köpa en robot-dammsugare. Wohooo, vad jag är smart! Då kan den dammsuga lite nu och då och varje dag. Så. Den har nu stått i ett hörn i 2 veckor och dammsugit EN gång. Den gången tyckte den det var jobbigt med mattkanter, trådar, hörn, fastnade under sängen, fastnade i ditten och datten och hela fadderullan och sen blev den trött och ville sova. Jävla mes!
Jag ska ge den fler chanser, men jag kan säga direkt att jag är rätt besviken på den. Jag trodde den var lite mer ”bufflig” och liksom bara åkte runt, och fattade inte att den skulle fastna i varje liten tråd! ”Sug upp tråden för i helvete!”
Jag ska vara ledig några dagar kring jul och då jävlar ska den få visa vad den går för!
Förra helgen råkade jag plötsligt börja titta på ett Youtube-klipp där Stina Dabrowski intervjuade Åsa Waldau. Jag blev fascinerad och ville höra och se mer. Jag har också följt serien på Cmore (och TV4) om Knutby. Mycket bra. Man tror att skådespelarna överdriver, men sen när jag har tittat på flera intervjuer av f d sektmedlemmar samt tittat på serien ”Knutby – I blind tro” på HBO där två journalister gräver i vad det egentligen var som hände och där flera ex medlemmar uttalar sej, förstår jag att det var så hysteriskt och galet det var.
Det är fruktansvärt och galet att så många människor kan glida över i sån galenskap där dom låter en människa förödmjuka dom, slå dom och manipulera dom till vansinne. Det är ren och skär hjärntvätt. Och vad är det för människa som över huvud taget KAN slå, manipulera och till och med döda andra människor?
OCH varför blev inte Åsa Waldau dömd hårdare i domstolen? Gills inte det psykiska lidandet? Var det för att människorna omkring henne ”valde” att bli utsatta?
Människor är fascinerande. Det är därför jag jobbar med det jag gör… för det slår mej samtidigt att det finns så mycket större sekter där människor letts till galna tankar och beslut. Det blir som en masspsykos. Vad är det som gör att människor låter sej ledas in i galenskap?
Är det Behovet av att Höra Ihop och Vara Tillsammans? Bli Godkänd och vara med och känna Gemenskap? För ofta börjar det ju så, med mycket VI- och DOM-prat och att isolera gruppen och göra klart att ”dom andra” (=utanför) bara förstör och saboterar och är onda.
VET ledarna från början att det är dit dom ska – till galenskapen? ELLER dras dom också med av hetsen och galenskapen så att dom ingår i masspsykosen?
Det MÅSTE ju vara psykopater som styr. Man KAN INTE göra andra så illa med ett fungerande samvete. Eller?
Den här veckan har jag verkligen grävt ner mej i Knutby-sekten och är så fascinerad. Det finns alltså människor som ”förlorat” 20-tal år i den sekten. Och barn som förlorat hela sin barndom. Mammor som inte fått vara mammor till sina barn och barn som förlorat sina föräldrar. Allt pga Åsa Waldau.
Jag har funderat en hel del på Helge Fossmos barn, som först förlorade sin biologiska mamma (fick dom ens sörja?) och samtidigt hade en pappa som tycktes HELT ha gått upp i Åsa Waldau och var med henne 24/7, så vem hade dom? Barnflickan, som ju blev ”fel” och inte längre fick vara med? Strax efter att deras mamma dött, klev det in en ny ”mamma” i Helene, dvs Åsa Waldaus syster, i deras liv. Så skulle hon plötsligt ta över rollen som mamma och ligga i mammans säng och allt. Gud (!) så snurrigt! Pratade någon med barnen? Det måste ha varit hur förvirrat som helst. Så dog den ”mamman” också, för att hon blev skjuten av Barnflickan (som hade tagit hand om barnen tidigare!).
Hoppas barnen fått den hjälp dom behöver efter att ha levt i detta kaos.
HUR orkar Åsa Waldau leva vidare med allt hon gjort? Och hur kan hon förneka allt? Hon kan inte ha alla hästar i stallet. Eller så har hon ett proppfullt stall, överfullt med bajs överallt och hästar som mår riktigt dåligt…
Helge Fossmo tycks inte ångra något. Han vill bara skylla ifrån sej. Han han tagit ansvar för sin del och bett om ursäkt till dom inblandade? Inte som det verkar i dokumentären iallafall.
erviluca #mammatillfyrakillar 