Detta blogginlägg låg i ”utkast” och är skrivet innan jag flyttade våren 2019. Jag fixade till lägenheten för att den skulle ”duga” för Akelius för nästa hyresgäst.
Men alltså va? Jag visstere. Jag visste att jag skulle kunna och hinna. Jag har gjort det förut och nu gjorde jag det igen, inte helt själv, men nästan.
Jag började med att tapetsera rum 1 med en mesigt beige tapet. Jag trodde den var vit, men den var mörkbeige. Upp på stolen , stryka på klister, ner från stolen, hämta klister, upp på stolen, styrka ut på väggen, ner från solen, ta tapetrulle och lägga rätt, sätta upp tapeten, jämna ut med handen och sen med tapetgrejen, ner från stolen…… Upp på stolen, sätta upp tapet, smeka tapeten, dra över tapeten i evigheters evighet. Amen. Benen får träning, rumpan likaså, armarna kämpar. Svetten lackar. Hej och hå.
Rum 1 avklarat. Dags för rum 2. Andra, sladdrigare tapeter. Dumma tapeter. Billiga ”Ta-er-i-brasan–tapeter” . Kämpar på. Vissa fel blir det. Tapeten är dum. Bakom rör, trix och fix…… ”Hoppas ingen ser”….
I vardagsrummet målar jag och hoppas det räcker med EN strykning, Nope. Strykning två är…okey. ”Ser det inte fult uppe vid taket?”
upp på stolen, måla/klistra, ner från stolen, hämta klister/hämta tapeter, ner från stolen; hämta klister/färg. Upp på stolen etc.
Svetten lackar, benen är helt slut.
Uthyrningsdelen fixas. Hål i toadörren: Slafs på med spackel! Lite till. Jämna ut. Såja. Hålet lagat. Nu ska det bara slipas och målas. Tack och bock.
Fin tapet. Lätt att tapetsera, men hjälp vad trött jag är. Allt värker. Jävla rör! Att tapetsera BAKOM rör är svårt. Fast det går. Om man trixar. Och fixar. Och svär.
I did it! Again.
Kvinnor kan.
Eller iallafall jag.
erviluca #mammatillfyrakillar 