RSS Flöde

Fler minnen från arbetsplatser /erviluca

Postat den

Jag skrev i blogginlägget ovan att jag skulle skriva om resten av arbetsplatserna i ”nästa blogginlägg”, men så blev det inte. Det blir nästan aldrig såsom jag tror att det ska bli. Life is exating! 🙂

Nu fortsätter jag med arbetsplatser och en kort beskrivning av varje:

9. Min nionde arbetsplats var som socialsekreterare på ett Socialkontor i Solna där jag anställdes tillsammans med tre andra nyutexaminerade socionomer i en Barn- och Familjegrupp. Den gruppen bestod av fem socialsekreterare, två fanns på plats och en var sjukskriven (utbränd, men minns inte om det ordet fanns då…) och tre hade slutat av samma anledning. Så denna grupp bestod alltså av tre HELT NYA socialsekreterare och två erfarna socialsekreterare (som var rätt utarbetade och slitna, men duktiga!).

När man gått Socialhögskolan (iallafall då! – dvs 1988) så hade man inte lärt sej arbeta på ett Socialkontor, ej heller fått utbildning i hur man ser att barn mår dåligt eller någonting som har med Socialkontor att göra. Däremot liiiite psykologi, liiiite utvecklingspsykologi, liiiiite sociologi och en massa samhällsekonomi, samhälls…bla bla bla, juridik och sånt. Men att jobba ”hands on” med hembesök och relationer, familjer var HELT NYTT.

Jag tycker egentligen inte det är klokt att vi FICK gå in och tycka till om familjers liv, utreda och fatta svåra beslut direkt efter Socialhögskolan. Visserligen hade vi två erfarna socialsekreterare där och en chef och i slutänden var det Socialnämnden som ”fattade besluten”, men givetvis var det vi som skrev utredningar och beslutade kring vad som behövdes för insats.

På den tiden fanns varken datorer eller BBIC (en speciell utredningsmetod) eller någon metod alls ”hur man utreder”, utan det var lite upp till var och en vad man skrev och hur och hur man utredde familjer. Hej och hå! Jag tror inte jag gjorde något galet och jag BRANN för att ”rädda alla barn” och göra allt bra, men fy faan vad jag körde mej själv i botten! Och fy faan vad dåligt jag mådde av att se och lyssna på alla barn jag träffade som farit illa från att dom föddes tills jag träffade dom (och troligen vidare i livet for ever and ever… ). Men jag ville verkligen kämpa ”för varenda unge”.

Kanske jag räddade någon liten själ, men jag vet inte…. Det var placeringar och galna föräldrar och ingen uppföljning av familjehemmen (som då hette fosterhem)… Ingen vidare kontroll på något kan man säga. Man tog liksom för givet att barnet fick det bra i fosterhemmet… Nej, usch vad barn for illa då och far illa nu. Nu är vi liiite bättre på att följa upp och utreda och allt, men det är ändå barn som faller mellan stolarna och föräldrar som ”kommer undan”.

Det är tokiga lagar som måste förändras och jag tror absolut att Socialhögskolan måste komma närmare verkligheten, HUR man jobbar, OCH ha mer kunskap om barn och barns utveckling. Och jag tycker verkligen inte man ska få jobba med att utreda barn och fatta svåra beslut som första jobb. OCH jag tycker att man ska ha jobbat några år innan man söker till Socialhögskolan…och jag tycker många saker!

Jag jobbade där ca 1, 5 år. Sen var jag rätt trött och utsliten och sökte mej till ett jobb som skolkurator, för det var DET jag ville jobba som när jag sökte Socialhögskolan (och kanske också att jag ville bli familjeterapeut, men det kändes rätt långt borta då).

10. Mitt tionde jobb var som skolkurator på en grundskola åk 1-9 i Tyresö. Det var en bit att åka eftersom jag och Äldste sonen bodde i Gröndal då, men avstånd bekymrade mej inte. Då. Jag ville ha jobbet. På den skolan hade det arbetat en skolkurator i ungefär 20 år och hon hade gått i pension. Hon VAR skolan på nåt vis, förstod jag sedan. Jag var helt ny. ”Vad gör man som skolkurator”, liksom. ”Var är man aktiv?” Vad förväntas av en? Samtala med elever fattade jag ju, men sen?

Tilläggas bör att jag 20 år senare återigen blev skolkurator och då visste jag precis vad jag ville och skulle göra, för då hade jag socialarbetat såååå länge och kunde såååå mycket, så då var det inga problem, men att bli skolkurator rätt nyutbildad och ung var svårt.

Jag stod ut ca 1,5 år där också och sen var jag utbränd. Bra jobbat, liksom.

11. Efter en tids sjukskrivning sökte jag mej till en Förskola i Gröndal. Jag gick helt enkelt bara dit och knackade på dörren och bad att få prata med chefen och sa att jag ville jobba där. Det fick jag och anställdes som Barnskötare. Jag älskade att jobba med barn! Jag älskar barn i alla åldrar! Snart förstod jag vad och hur man jobbade på en förskola och fick fast tjänst och blev uppgraderad till förskollärare. Där jobbade jag i 3 år, tror jag det var. Jätteroliga år! Sen blev det omorganiseringar och uppsägning av tjänster och ”sist in först ut”.

12. Jag fick bli förskollärare på en nystartad avdelning för småbarn i Midsommarkransen. Vår avdelning döpte vi till ”Grodan”. Jag älskar grodor! Där jobbade jag med 1-2-åringar i grupp i ca 1 år. Sååå roligt och såååå intensivt. Snacka om att jag var trött när jag kom hem! Och ville inte höra några ljud. Åh, vad barn låter! Och ”måste barn gråta så högt?”. Pust. Jag älskade det! Sen blev jag erbjuden att börja jobba som socionom/kurator på en Öppen Förskola som skulle öppna i Midsommarkransen.

13. Kurator/socionom på en Öppen Förskola i Midsommarkransen. Jag var med och öppnade den, gjorde den fin, fixade möbler och leksaker och startade alltihop. Jättekul! Det var en härlig tid med samtal med föräldrar i kris och lek med småbarn, samt spelade gitarr och sjöng på sångsamlingar. Skitkul, faktiskt! Jag pysslade mycket också, med papper och klister och grejer. Kul jobb! Sen blev det en stor omorganisation igen och flera Öppna Förskolor las ner, bl a den i Midsommarkransen. 😦 Jag blev omplacerad till en EKONOMIGRUPP på Socialkontoret på Liljeholmen.

14. Jag och ekonomi. Ha ha ha! Jag skulle jobba som socialsekreterare med Socialbidrag (så hette det då. Nu heter det Försörjningsstöd). Snacka om att jag var förstående med dom som sökte hjälp! Jag som knappt kunde sköta min egen ekonomi. Jag hade full förståelse för alla som sökte. Även om jag inte kunde besluta om socialbidrag så kunde jag lyssna på dom och förstå. En gång fick jag blommor till min arbetsplats trots att personen inte fått några pengar, för att hen blev trevligt bemött. Jag lärde mej massor på den arbetsplatsen. Så flyttade jag med min familj – man och fyra söner – till Åkersberga i december 2000.

Fortsättning följer i något blogginlägg i framtiden.

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och två katter och familjebehandlare/familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: