Kategoriarkiv: Uncategorized

Troligen var jag en man i mitt förra liv. Jag ser framför mej en man i 40-årsåldern, som var gift med en fin och trevlig kvinna och vi hade ett par, tre barn. Hon var hemmafru och jag arbetade. Förstås. Jag dog i slutet av 50-talet, typ 1957 och då var jag typ 83 år. Nej, förresten, jag var lite yngre när jag dog…för det var ju ”förr” och då dog män tidigare. Jag dog när jag var….76 år. Av hjärtinfarkt. I sömnen. Det känns bäst så.

Min fru blev väldigt ledsen, men levde i….typ….7 år till.

Jag minns hur det var att vara liten pojke, och kunna, vilja och få klättra högst upp i träden och vilja springa fortast, och spotta på marken. Och skjuta med slangbella. Fast jag fick inte gråta. Så jag bet ihop. Ofta. Lärde mej det. Liksom.

Men jag minns hur skönt det var att gå med bar överkropp, och låta vinden och solen smeka min kropp, utan att ha tuttar som fladdrade hit och dit och som behövde stöd och gömmas….

Jag minns också min snopp och hur kul det var att leka med den… Den saknar jag.

Som vuxen jobbade jag hela dagarna. Fast det var ju rätt lugnt på den tiden,….på….*räknar*….Äh! Orkar inte. Det var iallafall lugnt. Det var få som hade bil, vi hade EN telefon och TV:n hade inte kommit till hemmen. Så på kvällarna satt jag i en fåtölj och läste tidningen, rökte pipa och lyssnade på radion. Min fru stickade eller strök och gjorde andra viktiga saker i hemmet. Jag gjorde inget hemma. Det behövde jag inte, för jag drog ju in pengar till familjen.

Jag jobbade som…..hm….bankman (?). Nej! HerreGud, det gjorde jag ju förstås inte, för OM jag gjort det borde liiiite av den där ekonomiska kunskapen väl smittat över till nästa liv….och det har den ju inte. Näe, jag jobbade som…..hm….injengör ingenjör….Nej, det gjorde jag INTE! Jag kan ju knappt ens stava till det. Och dessutom är jag inte ett dugg teknisk. Näe, jag var nog….polis lärare präst …..……Nej nej nej….NU vet jag! Jag var förstås läkare. Jepp, det var jag. Typ på Vårdcentralen….Nej, privatpraktiserande med min läkarpraktik i källaren på vårt hus. Jepp, så var det.

För sen när jag dog och skulle ner i nästa liv, valde jag en mamma som var nyutbildad sjuksköterska, för det kändes tryggt. Jag hade god erfarenhet av sjuksköterskor.

När jag kom hem på kvällen var jag trött, förstås. Jag kom hem till ett jättefint hem, som alltid var städat och fint. Min fru pussade mej på munnen och önskade mej välkommen hem. Varje dag. Sen tog hon fram mina tofflor och jag fick sätta mej i min fåtölj en stund och ta det lugnt.  Om det var fredag hällde min fru upp en liten whiskey åt mej. Mina barn klättrade ibland upp i mitt knä och ville att jag skulle berätta en saga. Det gjorde jag ibland. Ibland orkade jag inte, och då ropade jag på min fru och bad henne ta hand om barnen. Då gjorde hon det. Med ett leende.

Efter en stund var det middag och då var det alltid väldigt god och vällagad mat och vi pratade om hur dagen varit, och lite av varje. Jag hade en väldigt fin och gullig fru. Och jättefina barn. Två, tror jag. Eller om det var tre…. Nej, två var det. En flicka och en pojke. 

Efter maten satte jag mej i fåtöljen igen. Och tog det lugnt. När min fru gjort iordning i köket och lagt barnen, kom hon också och satte sej i vardagsrummet, för att sticka, sy, lappa saker eller stryka. Och så lyssnade vi på radion tillsammans.

Åh, vad vi hade det bra! Iallafall jag.

Det är därför jag är som jag är i detta liv. Jag var ju en MAN i förra livet, och jag längtar tillbaka. Vill komma hem till ett rent hem och till ett färdigdukat bord och god mat.

Men men, jag kanske skulle lära mig i detta livet. Lära mig laga mat, städa, fixa allt allt allt själv. Pust. Det räcker nu, tack. Nu kan jag. Nu vill jag ha tillbaka min lilla fru…..eller nåt.

 Typ.

Ibland bara bubblar det över.

Det pyser över för att det finns folk som ska bestämma saker som är FEL, och så blir jag så jävla arg när jag träffar barn som far illa, och som vill ha hjälp och ber om hjälp, och inte får det, för att vuxna är så jävla korkade och ignoranta, och inte kan gå i barnens skor.

För i helvete: Vi har ju alla varit barn! Minns ni inget alls? Är det alldeles svart bakåt i tiden i minnet?

Jag ska berätta en sak för er:

BARN ÄR MÄNNISKOR.

Jo, det är sant! Dom ÄR människor. Inte lika stukade av livet som vi vuxna och inte lika förhärdade och instängda (än), men dom är absolut människor. Med tankar och känslor och funderingar. Jag lovar. Dom har ingen inbyggd sida som gör att dom alltid ljuger, aldrig talar sanning och vill vara elaka eller trotsa. Dom har heller ingen ”jag-vill-sabotera-allt-gen” i tonåren, utan när dom får problem, måste man vända sej till sej själv som förälder och undra: ”Vad kan VI göra annorlunda för att det ska fungera bättre för vårt barn?”

Ett svar brukar vara rätt enkelt: Fråga barnet. Barn vet. Och när barnet svarar ska ni ta det på allvar, och LYSSNA. Sen ska ni förstå att just det som barnet säger besvärar dom, och vad ni än tycker om det, bör ni göra annorlunda/ändra på något.

Barn vill väl för det mesta. Och dom är ofta ärligare än vuxna. När dom ljuger gör dom det rätt tydligt. Dom är inte lika bra på det som vi vuxna.

Vi vuxna sviker barnen stup i kvarten och varje dag. Vi står där och ”talar om hur det ska vara” utan att lyssna. Ja, DET är vuxna experter på; att inte lyssna och ta barnen på allvar.

Vuxna är experter på att inte respektera barns åsikter och tankar. Vuxna kör över barn. Varje dag och hela tiden. Troligen för att många vuxna glömt hur det var att vara barn, eller så vill dom ”ge igen”, för att ”när jag var liten fick jag minsann stryk/veta hut/lära mej bocka och niga/lyda…”.

Jag vet inte….

Men idag är jag otroligt irriterad och arg över barn som utsätts av vuxna och sviks. Jag träffar dom och har träffat dom i alla år, och av och till blir jag så jävla ARG.

Ingenting ändras, men av och till står jag ut ändå – speciellt när jag känner att JAG gjort lite skillnad för ett barn (till det bättre). Men när jag SER att barn far illa, och kan inget göra, och jag ser hur barnet/barnen ”ger upp” sin tro på vuxna – då blir jag så TRÖTT och BESVIKEN och arg!

För vi sviker tamejfaan barnen allihop. Bland annat genom att inte inse att dom är människor. Precis som vi.

Fast lite renare i sinnet och (ofta) klokare.

Äh! Skitsnack!

”Everyone lies a lot!”

Jag vet att jag skrivit om det förut, men nu behöver jag skriva om det igen, för det slår mej igen – att det är så här.

Det som är mest fascinerande är att vuxna människor inbillar sej att dom Talar Sanning, och att dom gör det jämt, medan ”barn ljuger” och att dom gör det ofta. Min erfarenhet är att barn är otroligt sanna och ärliga med sej själva och med hur dom tänker och tycker, medan vuxna är ett sammelsurium av ihopslingrade förklaringar och skyddsanordningar som gör att dom inte pratar sanning, någonsin.

Och då menar jag Ärlig och Rak Sanning.

Vet ni ens vad det är?

Såg ni filmen om Mannen som ljög? Det är en amerikansk film (of course. Vilken film är INTE amerikansk, liksom) som handlar om ett land (en stad?) där ALLA talar sanning alltid. Och det är så roligt, för det blir hur tokigt som helst när alla hela tiden TALAR SANNING och är ÄRLIGA. Och sen är det en man som ljuger en gång, och sen får han makt över alla, eftersom inget vet att man KAN ljuga och när han säger sina lögner tror alla på honom direkt.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, men förstår ni vad jag menar? Vi ljuger. Hela tiden. Nästan. Om oss själva.

”Fy faan vad vi har det bra!” liksom, hela tiden på Facebook, och så ligger vi hemma i soffan med smuts i hörnen, otränade och äter ful tårta och är ensamma. Och överviktiga, och mår dåligt av det. Typ. Nästan.

Och om jag frågar ”Hur är det? / Hur mår du?” så svarar ”du” förstås ”bra”, för du VET att jag inte vill veta EGENTLIGEN. Jo, JAG kanske vill veta EGENTLIGEN, för jag är ju familjeterapeut, och INTRESSERAD på riktigt (iallafall på jobbet), men i övrigt.

Om DU frågar: ”Hur är det?” och jag svarar: ”Jo, jag har skitont i rumpan där det svider som faan för jag har svettats så mycket så jag är alldeles röd i rumpan och behöver en salva där….och dessutom har jag huvudvärk och är urless på att ……”bla bla bla. Näe, DET vill du inte veta. Du vill att jag ska svara ”Bra”. Och då ljuger jag. Och du. För du undrar inte egentligen.

Men barn är nästan alltid ärliga. Tysta eller ärliga. Eller så ljuger dom så uppenbart så att man inte kan missa det. Och det är ju mycket ärligare egentligen. Att ljuga tydligt. Att säga ”Det var inte jaaaag!” tex, eller att säga att man bor i ett slott och är en prinsessa. Då blir det lite mer fantasi än ljug och så blir det plötsligt jättebra!

Men inse att du ljuger lite grann hela tiden. Jag kräver att du förstår det. ”Tycker du att jag är tjock?” kanske någons fru har frågat. Och det tycker du faktiskt, men om du svarade ”ja”, skulle din fru döda dej….typ.

Eller: ”Vilken snygg klänning!” säger man till en kvinna vars klänning man tycker är jätteful, men man ser på den kvinnan att hon känner sej väldigt snygg och klänningen är så anskrämlig (i ens egen smak) så man förstår att den är väldigt noga utvald. Men man vet också att lögnen man säger gör kvinnan glad, och det är mer värt än att säga Sanningen (om vad man egentligen tycker), för om en klänning är snygg eller ful finns det ju ingen Sanning om. Det handlar ju BARA om tycke och smak.

Så sluta säga till dina barn att dom aldrig får ljuga, och inse att det är ett sätt att bli vuxen, att lära sej ljuga snyggt och lite grann, hela tiden, för man kan inte vara sann hela tiden.

Jag vet att jag småljuger om sånt här, men i övrigt är jag ovanligt ärlig. Och det ska jag träna bort. För det är inte alltid bra, för hälsan.

Att vara låtsas-glad, och låtsas-lycklig och låtsas-sann och låtsas-kär och låtsas-duktig och låtsas-allt är ibland bättre än att vara ärlig och sann. För man blir mindre utlämnad och ”naken” när man är ”låtsas-något”.

Jag vet ju att minnet ibland sviker. Rätt ofta faktiskt. Och ju äldre jag blivit desto mer sviker det. Jävla svikarminne! Men jag tror helt enkelt det är fullt där uppe i hjärnkontoret. Så enkelt är det. Småminnen får inte plats längre. Så när någon säger: ”Har du tagit min penna?” så brukar jag svara ärligt: ”Jag vet inte”….eller ”Kanske”, för jag minns faktiskt inte. Men fr o m idag ska jag blåneka, som ”alla andra”: ”Nej!” ska jag säga.

”Har du tagit min bok?”

”NEJ!”

”Har du sett min kanin?”

”NEJ!”

”Såg du vart Pelle gick?”

”NEJ!”

”Vet du vad det är för mat idag?”

”NEJ!”

Jag ska sluta gissa och tro och chansa och vara ärlig.

Så hej och hå! Här ska ljugas så det står härliga till! Och inget dåligt samvete ska jag ha heller.

Slut.

Minsting, Storing och Flisa.

Jag är uppvuxen med hundar, hade en hund när jag var i 20-årsåldern, gjorde ett hunduppehåll och hade katter istället i några år, men skaffade hund igen när jag skilde mej. Sedan dess har jag haft både en och två och tre hundar. Sedan Flisa dog för 2 år sedan har jag två hundar; Fiona och Milton.

Under alla dessa år har jag i princip aldrig lyckats få till det med hundvakt. Jag har varit hundvakt själv massor av gånger däremot.

Milton och Fiona.

Häromveckan satte jag ut en annons i tidningen om att jag önskade en dagmatte/daghusse, och så ringde en ung kille, vi träffades och gick promenader och pratade. Igår var jag och hundarna hemma hos honom och vande in mej, och dom.

Idag är dom där för första gången själva.

Det känns som att skola in sina barn på dagis. Nästan värre. För hundarna kan ju inte berätta hur det var!

Fast det kunde ju inte barnen heller när dom var riktigt små….

Minsting.

Usch, vad jobbigt det var när jag skolade in Minsting på dagiset i Åkersberga när han var 1 år. Uuuuusch! Fyyyyyy! Han grät hela vägen i vagnen hemifrån till dagiset varje dag, och skrek när jag lämnade honom, dag ut och dag in. Fi faan!

Förlåt, Minsting.

Närbild på Milton (eller är det Fiona??)….

Men nu är det alltså hundarna som ska vänjas in vid att vara med Någon Annan på dagarna (istället för att vara hemma ensamma), och gå promenader med Någon Annan. Det blir helt nytt för mej, och dom.

Så nu sitter jag här och är lite….pirrig.

OM det funkar kommer det att bli en stor lättnad för mej.

Om det inte funkar, blir det som vanligt igen, och det går det med.

I morgon börjar skolan igen, för många.

För en del är det en lättnad, för andra är det ett helvete. För ytterligare många är det stället där man träffar sina kompisar! Och så är det ett gäng som verkligen vill lära sej och Bli Något.

FÖRSTÅR du hur viktiga våra lärare är?

MINNS du dina egna lärare? Kommer du ihåg något någon utav dom sa, eller gjorde?

Dom viktigaste personerna i ett barns liv är först och främst föräldrarna, och därefter kommer troligen syskon. Men många barn präglas också en del av sina lärare, beroende på vilken kontakt dom får med sina lärare och hur lärarna agerar.

En lärare som kränker sina elever kan stuka dom för livet. En lärare som lyfter sina elever kan rädda dom, för livet.

Lärarna är såååå viktiga!

Varför blir en lärare lärare? Finns det lika många svar på det som det finns lärare?

Dom flesta har åsikter om lärare, vet hur lärare borde vara eller vet hur dom inte borde vara. Men skulle du kunna vara en bra lärare själv? Tänk dej att du vill lära ut ett ämne som du brinner för, och det sitter 25 barn framför dej som INTE vill! Som inte vill lära sej ”ditt” ämne. Vad gör du då? Blir du arg, sur och irriterad, eller ser du det som en Utmaning och hittar ett roligt sätt att lära ut, eller tänker du att det är eleverna som är dumma i huvet? 

Jag har haft MASSOR av lärare! Mängder! Och jag minns INTE alla eller allas namn, men jag minns Dom Braiga. Och dom kan man räkna på ena handens fingrar, tyvärr.  Enligt min egen slutsats finns det alltså fler dåliga lärare än bra. Iallafall under den tid jag gick i skolan, och då har jag gått i…..*räknar*….8 olika skolor (!) och sammanlagt kan jag kanske haft minst 40 olika lärare, EXKLUSIVE vikarier:

Flera lärare har varit riktiga sömnpiller. Några har varit väldigt sura, irriterade och/eller introverta. Jag har haft ett par lärare som troligen hade alkoholproblem, några med riktigt dålig andedräkt (!) och några som stank svett. Jag har haft lärare som varit väldigt lynniga och fått Värsta Utbrotten och kastat kritor, tavelsuddar eller slagit sönder pekpinnar mot någons bänk.

Jag har haft lärare som blivit läskigt arga och skrämt sina elever, men också lärare som blivit arga på ett fånigt sätt och som vi elever mest skrattade åt. Jag har också haft lärare som varit helt förvirrade och inte verkat ha alla bestick i lådan, och en lärare som var halvdöv och halvblind. Jag har haft en lärare somvar översexuell och kom in på sex fast ämnet handlade om något helt annat. Jag har verkligen haft många konstiga och knasiga lärare. Och om och om igen har jag ställt mej frågan: ”VARFÖR blev hen lärare egentligen??”

Dom lärare som varit BRA har inte hängt i någon trapets eller gjort något alldeles fantastiskt svårt. Dom lärarna har helt enkelt haft God Energi, och utifrån hur dom betett sej och pratat har man förstått att:

1. Denna lärare gillar barn (=oss!)

2. Denna lärare tycker att ämnet hen lär ut är roligt och spännande (!)

3. Denna lärare kan förmedla att detta ämne är roligt och spännande!

4. Läraren behandlar eleverna respektfullt.

Jag minns Annika, som vi hade svenska med i högstadiet. Hon var varm, respektfull och älskade oss och sitt ämne. Och så hade hon humor. Med humor kommer man långt också.

Jag minns också Bosse, som vi hade fysik med i gymnasiet. Jag hatade fysik, men med Bosse blev det roligt, för han äääälskade sitt ämne och jag minns än idag hur han hoppade runt i klassrummet och visade hur atomer och molekyler rörde på sej.

Jag minns tyvärr också dom tråkiga lärarna, dom som sa att jag aldrig skulle bli något, dom som sa att jag var dum i huvudet och dom som inte såg mej alls.

Jag tror också att en bra lärare behöver förstå att barnens liv inte ÄR skolan, och att lära sej är viktigt men inte viktigast.

Att leva är viktigast. Relationer är viktigast. Att vara trygg är viktigast. Familjen är viktigast. Att känna sej älskad är viktigast. Att ha kompisar är viktigast. Om inte dom här sakerna  fungerar är det svårt att slappna av och släppa in alla ämnen.

 Välkommen till skolan i morgon, alla barn, och lärare!

🙂

Varifrån kommer all smuts? Jag minns inte att det blev så här smutsigt förr! Men nu är det som om elementen och väggarna suuuuger i sej smuts Någonstansifrån.

Och varför är det bucklor och gupp och veck på allt? Vilken idiot är det som tillverkat elementen i min NYrenoverade lägenhet?? Varför är det veck på elementen?? Till vilken nytta? Är nyttan att samla ihop alla små smutspartiklar i luften och lägga dom i dom små vecken på elementen? Och hur ska man då tvätta bort smutsen i vecken?

Det finns ju raka element, utan veck, så det måste betyda att veck inte behövs.

När jag ligger på alla fyra för att peta med tvättlappen i alla veck på elementet i badrummet, får jag syn på tvättmaskinen. Meh! Varifrån kom smutsen som ligger vecken på den?? Inte jätteveck, men utbredda veck. Varför veck på en tvättmaskin?? Är det snyggt? Nej. Tvättar maskinen bättre för att den är lite guppig utanpå?

Det borde vara ett bättre SAMARBETE mellan städerskor och GREJER-tillverkare och arkitekter! Över huvud taget borde arkitekter samarbeta mer med dom som ska bo i/arbeta i lokalerna/bostäderna dom ritar!

Skolan jag numera arbetar i byggs om. Helt. ALLT rivs ut, och ALLT görs om. Varenda vägg ändras! ALLT! När jag då frågar VAR mitt rum kommer att vara, får jag flummiga svar – av formen ”ditt-rum-kommer-kanske-möjligen-inte-att-finnas” – TROR jag. Jag TROR att det är så jag ska tolka dom otydliga svar jag får. VEM jag ska fråga är också en gåta: ”Näe, det är inte JAG som bestämmer”. Eller ”JAG vet inte, fråga XXX!”. Hm.

Ryktet går att jag ska sitta i ett kontorslandskap. Då tänker jag att dom som planerar/ritar/tänker har INTE tänkt, eller VET INTE vad en skolkurator gör.

Ska det bli som på Socialkontoret, att man måste springa in i ett telefonbås varje gång man ska ringa, eller när det ringer? Och ska gråtande elever (som finns) komma in i kontorslandskapet och fråga efter mej, och så ska vi två vandra vidare till ett ledigt rum någonstans där vi kan sitta och prata om vad som gjort eleven ledsen? Ska jag inte alls kunna ta emot föräldrar eller elever som bara dyker upp? Ska ”drop-in:et” vara över?

Näe, jag vet inte. Jag kanske har fel. Jag kanske ska få eget rum, men ryktet går att jag inte ska få det. Ska man lyssna på rykten?

Det jag egentligen vill veta: VEM FAAN planerar och ritar alla otroligt korkade attiraljer och grejer och inredningar och hela fadderullan? PRATAR inte ”dom-som-ritar” med ”dom-som-ska-använda-grejerna” alls?!

Och så undrar jag: Har ”dom-som-ritar” element inga element själva? Eller är det så att ”dom-som-ritar-element” inte städar elementen hemma hos sej??

Det var bara det jag undrade.

En del människor är trogna gentemot allt i deras liv: De är trogna sin stad (bor kvar), trogna sitt boende (bor kvar), trogna sin matvaruaffär (om de handlar på ICA, handlar dom inte på COOP tex), trogna sin make/maka (vilket är rätt bra…), trogna sin hundras (”en gång långhårig tax – alltid långhårig tax”) och t o m trogna ”sin” uppfödare (köper sina långhåriga taxar från samma uppfödare varje gång), trogna sin kattras (bara bondkatter eller cornish rex eller sphynx eller….), trogna sitt politiska tänk/politiska val, trogna sitt arbete (byter inte arbetsplats) och…… Dom är helt enkelt Supertrogna.

Andra människor är helt otrogna rakt igenom: Dom byter stad både en och två gånger, byter boende, handlar lite på ICA och lite på COOP – lite  här och lite där, skiljer sej och gifter om sej, är kanske t o m otrogna i förhållandet (men jag tror inte på ”en gång otrogen, alltid otrogen” – av egen erfarenhet), otrogna hundras och har flera hundar av olika sorter eller blandar t o m sorterna i en hund (= blandras), eller byter ras när en hunden dör och skaffar någon helt nu ras (! dom trogna darrar…), är otrogna kattras (har en cornish rex och en bondkatt tex), otrogna sitt politiska tänk (byter vad dom ska välja från år till år, beroende på vad dom lärt sej genom att bara leva, eller så kanske dom har läst mer och lärt sej mer, eller något annat), byter arbetsplats både en och två och kanske fler gånger och…..Dom är helt enkelt Superotrogna.

Själv tillhör jag den otrogna typen.

Vilken typ tillhör du?

…..förrän vi bryr oss om att killarna OCKSÅ behöver få vara som dom är.

Som mamma till fyra killar har jag fått den stora äran att följa dom genom livet, som just killar. Killar får bara vara…killar, kan jag säga. Tjejer (i SVERIGE) får vara som dom vill.

Tjejer ska stärkas, ska uppmuntras, ska få säga ifrån, ska höras, ska uppmärksammas, har kvinnliga förebilder hela tiden under hela sin uppväxt, får känna, får vara, får klä sej som dom vill, får vara pojkflickor (vilket är fint och bra), får klättra i träd, får dansa, får vara klädda i rosa och ha glitter och rosetter på sej, får gilla djur, får kramas, får pussas, får bli traktorförare eller sjukgymnaster eller sjuksköterskor eller läkare eller advokater när dom blir stora…..

…… får sjunga, får älska schlager, får älska en ”stjärna”, får vara helt uppslukade av en Idol, får hoppa jämfota av lycka, får skratta högt, får gråta ljudligt, får ha ont, får sjunga, får gå på dansskola, sjunga solo, sjunga i kör, får älska små söta valpar och kattungar, får ha klänning och kjol, får gå i högklackat, får ha olika frisyrer, får ha blommor i håret, får färga håret, får ha en massa krämer och parfym på sej……puh! Vad får dom INTE, liksom?

Och det är ju helt jävla underbart! Så ska det ju vara! Överallt i hela världen!

MEN!

Killar ska ”hållas igen” nuförtiden, ska inte uppmuntras, ska ”hållas på mattan, får inte säga ifrån (för det är flickornas ”tur” att höras och synas), får inte ”ta all uppmärksamhet”, har få manliga förebilder, får inte känna för mycket (”jävla böööög!”)…….

…..får inte klä sej som dom vill (i kjol och klänning, blommigt, glada färger, mönstrat, glatt, med små djur på etc), får inte vara flickpojkar (det är INGET en förälder är stolt över och inget man skryter med), får klättra i träd (puh!), får inte dansa (”jävla böööög!”), får inte vara klädd i rosa eller ha glitter och rosetter på sej (”jävla böööög!”), får inte gilla djur för mycket (”jävla böööög!”), får inte kramas för mycket (iallafall inte med killkompisar: ”Jävla böööög!”), får inte pussas (med killkompisar: ”Jävla bööööög!”),

…..ska helst inte vilja bli ett kvinnligt yrke (”jävla böööög!”), får inte älska schlager (”jävla böööög!”),  får inte älska en ”stjärna” (”jävla böööög!”), får inte vara helt uppslukade av en Idol (”Jävla böööög!”), får inte hoppa jämfota av lycka (”Jävla bööööög!”), får inte skratta för högt (”jävla tönt!”), får inte gråta ljudligt (”jävla meeees!”), får inte ha ont (”jävla meeees!”), får inte sjunga (”jävla böööög!”)……

…….får inte gå på dansskola (”jävla mes/bööööög!”), inte sjunga solo (”jävla böööög!”), inte sjunga i kör (”jävla böööög!”), får inte älska små söta valpar och kattungar (”jävla böööööög!”), får inte ha klänning och kjol (”jävla bööööög!”), får inte gå i högklackat (”jävla böööög!”), får inte ha olika frisyrer (”jävla böööög!”), får inte ha blommor i håret (”Jävla bööööög!”), får inte färga håret (”jävla böööög!”), får inte ha en massa krämer och parfym på sej (”jävla bööööög!”)……

Så är det inte dags nu – att SE och uppmärksamma killarnas situation OCKSÅ?

Dags att VAKNA!

………………………………………………………………………..

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-mina-soner-har-lart-mig-att-det-inte-ar-sa-latt-att-vara-pojke/?fb_action_ids=889041771123310&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B719186994784661%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D

Tack så mycket! Men nu räcker det. Jag bor faktiskt i S V E R I G E och här är vi vana vid att klaga på, eller prata om, vädret. Vi brukar sucka över allt regn, över slask och kyla, över att solen aldrig skiner och att vi fryser. Men nu! HerreGud! Vi är ju inte vana! Vi brukar ÅKA TILL solen och då vistas vi i SOLEN i 2 veckor, eller möjligen 3 – och så hatar vi om det regnar någon dag – men sen är vi nöjda. Och så åker vi hem igen, till det Osäkra Vädret i Sverige.

Och så brukar vi KASTA OSS UT så fort solen kikar fram en liten stund. Vi slänger allt vi håller i, avslutar allt vi gör och kastar oss ut i solen, för att få lite färg och suga i oss lite AD-vitamin (UNDANTAG=alla databeroende tonåringar). Det är så vi är uppvuxna. Det är det vi är vana vid.

Vi är inte vana vid att solen steker dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, och att det är 30 grader i skuggan jämt! Vi är inte vana att svettas heeela tiden! Vi är inte vana att gå avklädda dygnet runt.

Nuförtiden kan jag skrämma bort min omgivning genom att skaka lite på mej….Det STÄNKER nämligen svett!! För jag svettas mest av alla i hela Sverige. Det är sant. Jag  har flera i min omgivning som kan gå i ed på detta faktum.

Och jag är sååååååååååå trött på att stänka svett omkring mej!

Jag vill att det ska bli HÖST! Svalt. Kanske lite regnigt.

Men man ska inte klaga.

Säger alla.

Så jag klagar inte.

Jag bara säger: Jag längtar efter hösten.

I skogarna i Västmanland kämpar  Hjältar med att släckan en enorm eld. Den är så stor att vi vanliga dödliga inte alls förstår omfattningen. Vi förstår heller inte vilket Helvete Våra Hjältar kämpar med varje dag, timme ut och timme in, dag ut och dag in.

Jag är ingen brandman/kvinna så jag vet ingenting om hur man gör, vad man sätter på sej osv, men jag kan ju gissa. Jag gissar att området där det brinner är som Helvetet på Jorden. Det är stort och när man  närmar sej elden är det HETT. Hetare än vi vanliga dödliga förstår. Troligen kan man inte gå alltför nära….troligen är det tusen grader någonstans i närheten av elden.

Jag gissar att Våra Hjältar sätter på sej hela Branmanna-utstyrseln som ska skydda dom från eld och hetta. Kanske har dom syrgastuber på ryggen och syrgasmasker på sej, eftersom det är så rökigt.

Med all denna utrustning kämpar dom sej igenom skogen, bärandes på motorsågar (? för att såga ner träd, så att dom inte får dom i huvudet…) och kanske andra grejer och saker som dom behöver. Dom kämpar över stock och sten igenom skogen dragandes på långa slangar. Och sånt.

När dom sedan får igång vattnet och börjar spruta, är det hett hett hett och rökigt. Med sina stora och tunga utrustningar är dom svettiga så att dom simmar runt inuti sina overaller. Det rinner svett i ögonen så att dom knappt kan se.

Hur gör dom när dom ska bajsa eller kissa? var en liten fråga som dök upp i mitt huvud plötsligt.

Dom kämpar för att rädda oss andra. Dom kämpar för oss. För vår skull.

Jag tycker att dom är Hjältar.

1994 hyllade vi vårt svenska fotbollslag som hjältar, för att dom lyckats trixa med en boll rätt bra. Inte bäst, men nästan nästan bäst i världen. Typ. Åh, vad stolta vi var över våra fotbollstrixare.

Men idag borde vi hylla våra Brandhjältar. Och kanske vi borde fylla hela Sergels torg igen, och hylla dom, på en stor scen med musik och fest. Iallafall när elden är släkt och allt är över.

Visst borde vi HYLLA VÅRA HJÄLTAR?!

Våra Verkliga Hjältar.