Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag behöver en Ledarmänniska. Inte en ledarhund – en ledarmänniska – och hen ska leda mej vänligt men bestämt åt rätt håll. Hen ska inte säga ”Du måste….!” för då slår det slint helt i mej och jag går åt höger när hen säger vänster. För det bor en liten trotsig 3-åring i mej också, som ser RÖTT när någon ger order och kräver. Ja, jag veeeet! (svarar jag på din outtalade fråga. Alla kan inte var lydiga). Jag hade inte kunnat bli soldat, för jag hade ifrågasatt varje manöver.

”Halt! Vänster om!”

”Varför då?! Jag tycker vi ska gå en bit till, och jag har faktiskt lust att gå till höger….”.

Jag hade nog hamnat i fängelsehålan direkt.

Eller om dom sagt att man MÅSTE gå upp klockan 6 och att jag MÅSTE bädda. Och dessutom bädda så hårt att en peng kunde studsa på den. Då hade jag irriterat undrat om dom inte kunde skaffa en boll istället, om dom nu ville ha något som studsade. Och gå upp klockan 6?? Fi fan!

Fast det gör jag ju nu med. Men det är för att jag vill ha TID på mej på mornarna. Jag gillar att liksom lufsa runt och ibland bara sitta och stirra en stund.

Jag blir såååå provocerad när folk säger att jag ”MÅSTE” saker – speciellt när ”folk” säger att jag ”måste” saker som jag VET att jag inte måste. ”Man MÅSTE klippa gräsmattan en gång i veckan!”. Det måste man ju inte! Man kan faktiskt klippa den så ofta eller sällan man vill. Det finns ingen lag som säger hur ofta man ska klippa gräsmattan!

”Man måste ha hundarna i koppel jämt!” Ja, jag veeeet. Men kör du alltid i 90 km i timmen när det står det på skyltarna?!? Va? Va? Va?

Sen finns det tusen och åter tusen ”måsten” som tillhör vårt samhälle, som är måsten för oss, men inte för andra samhällen. I Kina, tex där får människor (i alla fall män) prutta och rapa rätt ut och när som helst! Hej och hå! Här i Sverige får man knappt prutta på toaletten (ifall någon utanför hörde….), liksom. Och fast man håller för munnen och försöker vara diskret när man rapar, så ska man säga ”förlåt”, ändå.

Luft måste ju få komma ut! Men hur (i Sverige)?? I Kina får den komma ut hursomhelst! Det är kanske därför folk går med munskydd där….

När jag var i 18-20-årsåldern skulle alla tjejer och kvinnor (med vissa förbehåll, antar jag) vara utan bh. Så var det bara. Tuttarna skulle hänga fritt – det var en del i den kvinnliga frigörelsen. OM man ändå hade bikiniöverdel på stranden, tex, så glodde folk! ”Av med bh:n!” liksom. ”Alla är lika och vi är UNISEX”. Typ.

När den skulle på igen, minns jag inte. Det bara hände. Eller så var jag inte ute då. Och sen när jag kom ut så var det bara så och det var bara att hänga med. Man vill ju inte vara helt ”ute”, liksom!

Det gäller att förstå alla lagar och regler, och sedan bryta dom man KAN bryta, om man känner för det, utan att hamna i fängelse.

Om man är lite trotsig, som jag, kan man bryta dom regler och lagar som man KAN bryta utan att hamna i fängelse. Fast bara såna som inte skadar andra.

Jag tycker inte man ska skada andra. Någonsin. Egentligen tycker jag inte ens man ska skada pedofiler eller Hitler. För våld föder våld och ingen blir bättre eller godare eller mer frisk av våld.

Fast en del människor har faktiskt förlorat sin rätt att existera. Typ. Dom kanske man kunde sätta på en öde ö. Tillsammans. Så fick dom ”gegga runt” med varandra.

Eller nåt.

Nu snurrade jag till det här rätt bra, tycker jag.

Började på vad jag behöver och slutade med pedofiler och Hitler på en öde ö.

Bra jobbat, va?!

Jag ska hämta Storing på Arlanda. Han har varit i Kina sedan i januari, och pluggat kinesiska, och nu är han på väg hemåt igen. Klockan 16.10 ska planet landa på Arlanda.

Jag ser till att Minsting, Äldste Sonen och Mellan är hemma hos mej/oss där jag har bett dem ”fixa i ordning” och laga mat inför att Storing och jag kommer hem. En lite överraskning, liksom.

Jag åker ut till Arlanda med hundarna. Varför följer dom med, kan man undra….? Jo, för att när jag åker hemifrån är det ingen där, och Mellan svarar lite tjurigt när jag SMS:ar honom, så jag känner mej osäker på om han över huvud taget kommer att komma hem i vettig tid.

När jag närmar mej Arlanda minns jag att Storing mailat att han ska komma till grej 2 (vad hette det nu igen…? Hus? Perrong? Infart? Utfart? Landningsställe?  Äh! Två var det iallafall. Jag tänker att jag ska ställa bilen NÄRA hus 2. Men hej och hå, så är det tiotusen avfarter åt olika håll och på 3-4 stycken står det 2, och så ska jag snabbt se ”vaddå 2?” liksom och bestämma hur jag ska köra….

Jag hamnar i ett parkeringshus som tillhör 4 istället. Tjosan hejsan! ”Men det kanske inte är så långt till 2…” tänker jag och parkerar bilen i p-huset. Och går. Och går. Sååå nära var det inte, men man kan iallafall GÅ emellan husen. Hundarna trippar med. Dom går så fint att jag känner mej som Världens Bästa Matte. Människor tittar beundrande på mej och tänker säkert att jag nästan är som ”Ceasar Millan”, typ….SÅ bra går dom!

När jag plötsligt befinner mej i byggnad 2, ser jag på den där Ankommande-tavlan att planet är lite lite försenat. Jag funderar på om jag då ska passa på att flytta bilen….och istället köra upp och ställa mej precis utanför huset, för där kan man stå en timme, när man väntar på att hämta någon. Typ. Jag bestämmer mej för att göra det. Går tillbaka. Är mycket stolt även på tillbakavägen. Åh, vad hundarna trippar fint precis intill mej, med lösa koppel som om dom aldrig skulle göra något dumt någonsin!

Hittar knappt tillbaka. GIVETVIS! HUR kunde jag tro något annat??

”Var det verkligen hus 4, och var det verkligen våning 2 och var verkligen ränderna gula??” osv. Jag känner inte igen någonting. Sen kommer jag på att jag ju via mobilen kan se var min bil står. Klickar på mobilens Volvo-app :”Jaha. DÄR är bilen och där är jag.” Men sen då? Hur ska jag ändå veta åt vilket håll och var liksom? Hm. Sen minns jag att man också kan ”ropa” på bilen. Jag chansar. Jag vet ju inte ens om jag är i rätt hus, men det märker jag väl om jag klickar på ”tuta och blinka”! Ha ha haaaaa! Jag hör min bil!!! Jag går till den och stoppar in hundarna.

Nu ska jag ta mej ut ur byggnaden. VAR FAAN ÄR UTGÅNGEN?? Gud, så otydliga pilar i golvet! Dom går ju åt BÅDA hållen! *kör runt en stund*

Till slut hittar jag ut. Denna lilla korta parkeringsrunda kostar ”PLING! 80 kr tack!”. Som hittat. Not!

Jag kör ut.

Borde inte ha.

Nu ska jag hitta till byggnad 2 IGEN! Fast nu VET jag. Tror jag. Hej och hå!

Plötsligt står jag på en utomhusparkering som visserligen verkar ”tillhöra” byggnad 2, men som ändå känns väldigt långt bort. Men eftersom jag kört IN, så måste jag parkera, för annars kostar det ju 80 kr till att bara köra runt lite. Jag parkerar och tittar mej omkring: ”Kom ihåg 112” (för så heter parkeringsplatsen där jag ställde mej).

Går och går och går. Och så går jag.

Jag kunde lika gärna ha stått kvar på det förra stället. Det här är lika långt bort – fast utomhus. Varför jag inte hamnade precis utanför huset är otroligt konstigt, eftersom det var dit jag skulle….men men….Tänk att jag inte upphör förvånas över mej själv! Pust! Är lite lätt irriterad på mej själv och önskar jag hade någon att hålla i handen RESTEN AV LIVET! Som en blindhund. För jag hittar tamejfan ingenstans!

Nåja. Nu är jag här och jag kommer dit jag ska. Till slut. Alltid. Typ.

Sen väntar mina FANTASTISKT duktiga hundar, och jag. LÄNGE! Typ minst en timme! Om inte mer.

Och sedan dyker han upp: Prinsen ifrån Kina. Hundarna, som ”nyss” låg väluppfostrat och sov mitt i röran på golvet på Arlanda i byggnad 2, får nu tokfnatt. Fiona slår knut på sej och så måste vi reda ut den….(ha ha ha!).

”Var har du ställt bilen?” frågar Storing när vi börjar gå….

Jag suckar.

”Var faan ställde jag bilen??”

Jag minns att det var utomhus och att parkeringen tillhörde byggnad 2,  och att den står på 112, men VAR, liksom???

”Jag tror man ska gå här….” säger jag och låter superosäker….och så går vi och går och går och går….lite hit och dit och under och över….och till slut känner jag igen något och pekar: ”DÄR BORTA står den!!” över under runt och över igen! Wohoooo! Jag hittade bilen!

Storing är van vid sin mamma. Han säger ingenting, luffsar bara med med jätteväskan rullande efter. Även om vi går runt hela Arlanda så VET han att jag alltid kommer fram dit jag ska.

Oj oj oj, vad många vilse-resor han och hans bröder åkt på med mej!

Fast han är nog familjens GPS för HAN har koll! Men när jag ska leda så blir det ju så här….

När vi kommer hem har resten av sönerna STÄDAT så att jag knappt känner igen mej!!! Mitt skrivbord som brukar ha ett BERG av papper och andra grejer och pryttlar, är tomt!

”Det var ett sånt hääääär lager av damm på skrivbordet!!!” berättar Äldste sonen. ”Ja, det har jag nog inte dammat sedan 1838, tror jag”, säger jag bekräftande. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla papper grejer och pryttlar nu är, men det blir jag varse senare….när jag kliver in i garderoben. Min walk in closet. Utan walk in.

Men det är en annan historia.

Det är rent, det är fint, det är städat och Äldste sonen gör en GOD middag och har också med sej en jättegod chokladtårta.

Vi får höra underbara historier om dom knasiga kineserna, och också höra Storing prata lite kinesiska. Vi skrattar så vi gråter åt tok-kineserna och det är såååå härligt att ha ALLA söner runt bordet för en gångs skull!

Idag är alla spridda för vinden igen….

…och jag är tillbaka i Dalarna.

Man kan ju undra om vi BEHÖVER faror, eftersom vi, trots att vi lever i ett sådant tryggt och lugnt land, ändå söker faror på samma sätt som Invandrarna letade guld i USA för 150 år sedan (eller när det nu var).

Vi har inte haft krig på flera hundra år, vi lever i FRED sedan hur länge som helst. Vi har en vacker natur med rikt djurliv, men inga djur i vår natur är riktigt farliga (om man jämför med Riktigt Farliga Djur, såsom giftormar, krokodiler, lejon och giftgrodor) i Sverige.

Vi har lagar som säger att vi ska ha säkerhetsbälte i bilarna, som kontrolleras varje år på bilbesiktningen för att dom ska vara körsäkra, barnen ska sitta i speciella stolar i bilen och hundarna i burar (eller fastspända).

När vi ska ut på vattnet i båt, ska vi vara nyktra och ha flytväst på oss. Jag tror inte det är LAG på att ha flytväst på sig än, men det är nog bara en tidsfråga innan den lagen kommer.

Vi har pilar i gatorna som visar ”säkerhetsavstånd” till bilen framför och vi har numera lampor som lyser I bilen av allehanda anledningar (i nya bilar i alla fall) och små pip och tjut som låter när vi vinglar till eller beter oss på annat avvikande sätt.

Barnen ska ha cykelhjälm när de cyklar, och ska helst inte cykla på egen hand till skolan innan de fyller 11-12 år. Men dom ska samtidigt akta sej för att ha cykelhjälm när dom klättrar i klätterställningar, för cykelhjälmen är i det sammanhanget farlig och kan strypa barnet i värsta fall. Farligt är det också med tröjor med luvor samt med snören i. För barn. Dom kanske borde förbjudas. Luvtröjorna alltså.

Våra hem är farliga och bör barnsäkras för dom som har barn. Helst ska alla hem barnsäkras.

Motorvägarna inhägnas med staket på båda sidor för att hindra för krock med bilar i mötande körfält. Dock känns det lite läskigt att köra om en stor lastbil inringad av staket…så kanske man borde göra något för att förhindra den läskiga känslan (!) också. Staket runt varje bil?

Pedofiler finns. Det vet vi. Dom har alltid funnits. Dom är fler nu. Inga lagar håller för dom. Där behöver Lagarna fixas till och ordnas. Om ETT barn TILLTALAS av någon på ett ”pedofilliknande sätt”, kan ett helt område få panik och inga barn får gå ut själva över huvud taget under något års tid. Att pedofilerna bor i våra bostadsområden och utsätter din grannes barn för övergrepp var och varannan dag/natt, vet vi inte, och det vi inte ser och vet, finns inte.

Vi skyddar oss mot det vi KAN skydda oss! Och lite till.

Om en flykting dödar några svenska på ett IKEA-varuhus, blir vi GALNA av oro och upprördhet! Plötsligt är ALLA flyktingar livsfarliga och ALLA IKEA-varuhus är mordplatser! Trots att detta inte hänt någonsin tidigare, och med all sannolikhet aldrig kommer att hända igen. Risken för att du ska dödas på ett IKEA -varuhus är ungefär tiotusen gånger MINDRE än att du skulle vinna på lotto, som har en vinstchans på 0,00000007 % eller något sånt.

Att träffas av blixten är mer sannolikt!

EN varg syns i närheten av Dalarna. INGEN i Dalarna och alla län däromkring vågar därefter gå ut i skogen. EN varg biter ihjäl ett får och därefter tas alla får bort ur hela länet. Och alla stannar inomhus. Utifall att….”vargen kommer!”

Risken att man ska träffa en varg i skogen är väl ungefär lika stor som chansen att vinna på Harry Boy, antar jag. Och OM jag träffar en varg i skogen, får jag väl ”ta det”. Nej, istället låter folk bli att gå ut i skogen, alternativt har sina hundar kopplade alltid, för att risken att dom skulle stöta på en varg är 0,006 %. Alltså högre än risken att dödas på ett IKEA-varuhus av en flykting.

Ibland tänker jag att fler svenskar borde åka ut i Världen och se hur det verkligen är – uppleva lite! Det finns reella faror och risker i världen – typ krokodiler vid stranden (så släpp inte din hund där och gå inte ner till strandkanten för att svalka fötterna), och klappa inte gröna (eller var det röda?) grodor för då dör du inom två sekunder, och gå inte in i områden där det slängs bomber och granater och ät inte mat som är full av allehanda insekter och drick inte vattnet i kranen, för det är fullt av mikrober. Dock är det kanske bättre än att inte dricka alls!? I bushen bor lejon och tigrar och elefanter. Gå inte för nära dom, och lär dina hundar att inte springa fram till dom. Eller nåt.

Kanske måste man leva med farorna runtomkring sej. Kanske är det en del av livet. Kanske kan man göra som Ronja: ”Jag går bort till forsen och aktar mej för att trilla i den!” För hon kan ju inte akta sej om man tar bort forsen, eller om hon bara sitter hemma!

Här och där springer det runt lösdrivande hundar i många andra länder. En del är snälla – andra är det inte. Men det finns inga lagar som säger att allt och alla som kan vara farliga ska avlivas eller stängas in eller slängas ut ur landet.

Så är det VI som är snälla och fredliga och goda, eller är vi dom onda? Är vi onda om vi stänger våra gränser och säger att ”Ni får sköta er själva i ert land! Vi kan väl inte hjälpa att ni dödar och skjuter ihjäl varandra och växer upp med galna religioner! Vi vill vara ifred i vårt land, och leva ifred.”

Men ska VAR ska ”dom onda” förvaras/leva? Eller dom som råkade födas, och växa upp, i landet där ”dom onda” bor? Kan ”dom” bli som ”vi”? Och vilka är ”vi”?

För i vårt land avlivar  avvisar vi dom som inte kan bete sej som ”folk” ( folk = vanliga svenskar) . Och vi vill bara ha folk här som är snälla och beter sej som oss, och som har sina hundar kopplade och som kan stå snällt i kö.

Eller?

Vad skulle du säga till ditt barn som lekte en lek i en del av sandlådan tillsammans med några andra snälla typer, och så kom det ett barn som var lite annorlunda, och som hade elaka bröder eller elaka föräldrar….Om ditt barn då skrek: ”Du får inte vara meeeed! Du är ful och dum! Du får stanna utanför sandlådan! Det får inte plats fler i den här leken!”

Som ni vet TÄNKER jag. Mycket. Om allt. Och inget.

Om högt och lågt, om viktigt och oviktigt. Fantasin flödar och hjärnan arbetar. Jämt. Nästan.

Ibland är det tomt, och då är det SKÖÖÖNT!

Också.

Just nu funderar jag på förhållanden. Par-relationer. Kärlek.

Jag tycker inte man ska jämföra, men jag kan inte låta bli. ALLT lever ju i JÄMFÖRELSER.

Man vet ju liksom inte om man är lycklig förrän man har något att jämföra med.

Typ.

Eller så är man lycklig i ”onödan”…

Fast det kan man väl inte vara?

Men man kan vara olycklig i onödan.

Tjejen som fyllde 16 år i USA och hade svinrika föräldrar, var olycklig, för hon hade fått FEL FÄRG på lyxbilen hon fick i födelsedagspresent…..Snacka om olycklig i onödan!

Killen som hittade en liten påse med nästan bara oruttet ris på sophögen i Manilla, blev överlycklig, för det var nästan en full påse! Och 75% av riset var inte ruttet! Wohooo! Var han lycklig i onödan?

Nu ska jag jämföra relationer. Fast man inte ska jämföra.

Vi låtsas att Lena träffar Lasse när båda är 17 år. Hon lever sedan sida vid sida med denne man i 40 år. Dom är idag 57 år. Hur lång tid av deras 40 år tillsammans har varit lyckliga? Hur ser deras sexuella relation ut? Existerar den och hur aktiva är dom sexuellt? Har dom utvecklats tillsammans eller har var och en gått SIN väg? Känner dom varandra utan och innan, eller lever dom med en Främling vid sin sida? Älskar dom varandra – på riktigt – inte bara av slentrian, eller för att dom inte vågar förändring? Har var och en utav dom haft EN förälskelse var, och EN sexuell partner var, eller har någon utav dom, eller båda känt sådana känslor fler gånger – antingen för varandra eller för någon annan? Har deras relation utvecklats med åren, eller är det ”samma-likadant” som det var från början?

Hur lång tid KAN vara olycklig i en relation utan att man GÖR NÅGOT? Finns det en sådan tid? ”Jaha, idag klockan 15 tog TIDEN av olycka slut”. Typ.

Och vad gör man då?

Hur viktigt är löftet man ger vid ett giftermål? Kan man verkligen förvänta sej att en ung kvinna/man ska VETA att dom ska hålla ihop hela livet, no matter what? Får man skilja sej för att den ena blev sjuk, eller för att den blev för tjock, eller inte kan få barn? Varför har vi människor bestämt att vi ska hålla ihop i par i ett helt liv? För vems skull gör vi så? För lagens eller för varandras eller för BARNENS? Barnen blir ju vuxna – spelar det roll för dom om deras föräldrar håller ihop eller inte? Om alla skilde sej lite hit och dit och levde lite hejsan-hoppsan; skulle vi tycka att äktenskapet var mindre viktigt då?

Förr gick ”folk” inte i familjerådgivning, men det gör många nuförtiden. Själv har jag gått i sådan, men äktenskapet tog slut ändå – eller just för att vi gick i samtal, kanske….Who knows? Vem vet när det är dags att sätta ner foten? Hur ska man veta när det räcker? En del väntar på Ett Tecken. Det kommer inget Tecken, kan jag säga. Det är givetvis olika för olika människor, och kvinnor verkar sätta ner fötterna oftare – för vi kvinnor kräver mer av en parrelation, tror jag, bla a kräver många utav oss SAMARBETE.

Ofta får jag höra: ”Det är ju inte bara lycka jämt i en relation…”. Näe, så är det ju, men hur länge kan man känna INGENTING, eller olycka, i en relation, utan att göra något åt det? Och dom sexuella känslorna – finns dom for ever and ever eller dör dom ut? Jag vet, av egen erfarenhet, samt andras ihopsamlade, att under småbarnsperioden kan dom sexuella känslorna helt dö (av utmattning) – i alla fall hos kvinnan (som ofta är mest utmattad, av  någon anledning….), men kommer dom självklart tillbaka och hur och när? Och vad händer då?

Eller när den ena säger: ”Vi har det väl bra….” (ofta mannen) medan kvinnan säger ”Vi har det för jävligt!” (ofta kvinnan). Hur kan det bli så? Lever dom i Olika relationer, fast samma? Samtidigt?

Var och en får givetvis bestämma vad den står ut med i en relation.

Har en del människor haft mer TUR när dom hittade varandra, och/eller är en del människor mer tålmodiga? Är det både ock eller handlar det om annat?

Jag hade själv bråttom IN i mina relationer, och hade inte tålamod nog att stå ut med mycket skit länge. Fast ändå hade jag det. För mycket skit var det. Felval, kan jag säga i efterhand. Jag skulle ha gjort grundligare genomgång av den jag skulle leva ”resten av mitt liv” med….inte haft så bråttom in.

Men lyckan är ju i det hela, när man skilt sej och haft sin skopa av skit, kris och elände, att det kanske finns en väg UT ur det också – en väg som leder till Ny Kärlek! Och att få uppleva förälskelserus och kärlekslycka IGEN!

Och jag kan lova – den känns minst lika bra som när man var ung! Om inte bättre!

Så: Har jag TUR som har skilt mej och får uppleva allt igen?

ELLER har jag otur som inte har kvar samma gamla….?

Who knows?

Ingen vet.

Och det finns inget svar.

Tur i oturen är det nog ändå.

Eller bara tur.

I vilket fall som helst är det helt underbart att känna fantastiska, starka känslor igen!

Såna där som bubblar och pirrar som kolsyra i kroppen och som snurrar runt som nervösa fjärilar i magen och överallt,  såna där som gör benen svaga som överkokt spagetti och som får hjärnan att säga TILT…..

….såna där som gör att man finner sej själv gå omkring med ett löjligt leende på läpparna åt precis ingenting!

Det är som om jag inte riktigt vet var jag bor, eller hör hemma, längre…

Fast det gör inget, och hundarna blir lika GLADA vart vi än hamnar: ”Hemma!! JAAAAA!”, ”Espen!! JAAAAA!”, ”Huset-i-Borlänge!! JAAAAA!!!”.

🙂

Såna är dom. Speciellt Fiona. Hon rusar runt av LYCKA vart hon än kommer, så länge hon känner igen sej. Är det NYTT är hon mer avvaktande. Milton travar in överallt, och Anpassar Sej. Lugnt och sansat: ”Jaha. Nu ska vi bo/vara här: Nöjd.”

Nåja.

Häromdagen, när jag skulle packa in i bilen – för det är mycket att packa hela tiden också – så ställde jag datorväskan….*host host host* – väska och väska, det är med som en PÅSE; min ”data-påse”…..

🙂

……men liknar väldigt mycket en plastpåse för inköpta skor från Skohuset i Borlänge (otroooligt bra affär, full av billiga skor!), för Den Riktiga Datorväskan är full av kollegieblock samt allehanda Viktiga Saker, som jag i och för sej aldrig använder…men ändå!  Var var jag nu då?

🙂

Jo, i alla fall så ställde jag datorväskan (med kollegieblock etc i) till HÖGER om bilen vid bakhjulet och laptop-påsen till VÄNSTER om bilen vid bakhjulet (för att lasta in i baksätet till HÖGER respektive till VÄNSTER i bilen), för att sedan öppna bakluckan och släppa in hundarna där bak.

Medan jag gjorde det tänkte jag: ”Nu får jag inte glömma datorpåsen till höger, så att jag kör ifrån den!” och sen tänkte jag att ”…det gör jag ju inte. Jag lastar först in till höger och sen till vänster och så glömmer jag ingenting!” …..

🙂

…..och sen fyllde jag på vatten i vattenskålen till hundarna, stängde gallergrinden bak, lastade in laptopväskan (med kollegieblock och papper) vänster bak, hoppade in i bilen och började backa…..

🙂

”OJ! VAD VAR DET?!?!” tänkte jag när jag körde över något.

”Hoppas det inte var en liten hund eller något annat litet djur”, tänkte jag sedan och svängde bilen i körriktningen och stannade för att se vad det var jag hade kört över (med hopp om att det var en större sten eller något sånt….).

VAD hade jag kört över???

GISSA!!!

Min laptop! Of course!

*suckar*

Jag förbannade mej själv, och gick sedan ut, lyfte upp påsen och tittade i den. Laptopen såg hel ut. Jag bestämde: ”Laptopen är hel. Inget gick sönder”. Punkt. Puh!

🙂

Sen gick hela helgen med lite ”Hemma”, lite mer ”Espen och Skärgården”, en hel del SOL och lite ”hälsa-på-mamma” och ganska mycket ”köra-bil” och en hel del packande ut och in i väskor och påsar. Rätt mycket promenader också, med hundarna – som alltid. Här och där. Mest där.

Idag, på morgonen, öppnar jag min laptop…. ”Hoppsan, hejsan!” och ”SUCK! DUBBELSUCK!!” 😦  Laptopen ÄR trasig!

Nu måste jag gå till min chef, med mössan i handen, och bocka och niga och be om ursäkt: ”Tyvärr körde jag över min NYA laptop med bilen….”.

Sorry! Liksom.

Fi faan!

Och det är JAG som måste leva med MEJ – varje dag!!

😛

PS. Eftersom laptopen är trasig och jag inte förstår hur jag ska lägga in bilder från iPaden…så blir detta inlägg med små smileysar emellan istället. Dom bilder jag lagt in lyckades jag lägga in med laptopen, men nu är den DÖD! RIP laptop. 😦  DS.

ALLA är så fina och snälla här på mitt nya jobb i Dalarna.

Dom är som jag.

Det låter kanske lite skrytigt, men det är det inte. Min grundinställning är att Jag vill väl. Jag vill behandla andra som jag önskar att dom behandlade mej. Det funkar inte alltid, för även jag har fläckar, och ”svarta hål”, men viljan räknas. Faktiskt. Viljan att vilja väl.

Människorna på det här jobbet är Hjärtesnälla. Dom tänker med hjärtat. Vill väl. Som jag. Och så är dom öppna.

Det är modigt att vara Öppen och berätta om sej själv och sina tankar och åsikter utan en massa förbehåll och trassel. Utan murar och väggar och stängsel. Bara berätta: ”Sån här är jag och så här lever jag!”. Rakt och ärligt. Det är härligt. Det blir så….öppet, och högt i tak. Liksom. Rent. Lätt att andas. Ingen står bakom knuten och smyglyssnar och tänker använda ens ”sår och ärr” att sätta dit en med.

Jo, det finns såna. Jag ska inte berätta var, men jag har träffat dom, på tidigare arbetsplatser. Och det gör ont att upptäcka, och inse, att en del är ute efter att skada en och förgöra en. Fast man inte gjort något. Bara för att….vaddå?? Ingen aning. Kanske dom har en inställning: ”Slå innan du blir slagen!”. Eller något.

I denna, ibland lite för hårda och kalla värld, blir jag lite tilltufsad ibland, eftersom jag envetet och energiskt ENVISAS med att utgå ifrån att Människor Vill Väl och har Goda Avsikter. Jag kan inte, och vill inte, tro annat. Detta är min världsbild och tro. Möjligen löjlig och naiv och blåögd och hela fadderullan, men jag kan inte tänka på annat sätt. Jo, förresten det kan jag – korta stunder när människor överbevisar mej på olika sätt – och då mår jag skit.

Den stunden när jag inser att ”den människan är ute efter att….*elaka tankar och saker*….” så gör det ont, inuti, för jag vill inte att det ska vara så. Jag klarar inte av att tänka pessimistiskt och negativt. Det är inte jag! Jag vill inte att människor ska vara missunnsamma, elaka, luriga, dumma, manipulativa osv. Jag VILL INTE det! Men så är det i alla fall. Och så är det här i livet. Många människor är opålitliga och luriga och vill roffa åt sej hela kakan och allt omkring, alldeles själva. Dom går över lik och armbågar sej fram, kör över och vältrar sej, sitter på sina höga hästar och ser ner på ”alla andra”.

Men jag är inte sådan, och jag vill inte ens tänka på att dom finns (!) och det finns fler som är som jag! Och dom vill jag vara med. Dom andra vill jag glömma bort. Helt. Helst. Det är så skönt att vara med, och träffa, såna som tänker som jag, som känner som jag och är som jag. Här på mitt nya jobb finns ett helt gäng. När jag pratar ”med hjärtat”, får jag ”sanna hjärtesvar” tillbaka.

Jag tror jag hamnat rätt.

Äntligen!

Alla ni som KRÄKS av att läsa ytterligare ett blogginlägg om VILSE-gående a´la moi kan sluta läsa här! Ni andra: Trevlig läsning!

När jag går ifrån Den Nedlagda Landningsbanan, som vi går på – jag och hundarna – så LOVAR jag mej själv att jag ska vända om och gå tillbaka samma väg om jag är i närheten av att vara osäker på åt vilket håll jag ska gå, och jag tar mej själv i hand och LOVAR mej själv att INTE lyssna på mej själv när jag säger till mej själv att jag ”känner på mej” att vi ska gå åt något håll. När jag ”känner på mej” en riktning i någon form är det FEL! Fel fel fel! All tidigare forskning i mitt liv visar att jag inte KAN känna på mej åt vilket håll jag ska gå. Jo, jag KAN känna på mej, men jag känner fel. Fel fel fel! Så jag stannar upp, lovar mej själv att vända och gå tillbaka, så fort jag blir minsta osäker! Med det löftet som trygghet inuti går vi av Den Nedlagda Landningsbanan och följer en upptrampad stig in i skogen.

Sen går vi lite längre och lite längre….jag kan ännu vända om och komma tillbaka till Den Nedl…..osv.

Men någonstans där – vet inte riktigt när det sker – men plötsligt så VET jag att vi KAN gå åt ”DET” hållet för att liksom komma tillbaka till Den Nedl…., fast åt ett annat håll. Jag bara VET. Jag KÄNNER det.

Men VAD lovade jag mej själv?!?

Det jag lovade ”glömmer” jag.

Eller TYP glömmer.

För nu VET jag hur man ska gå.

Typ.

*suckar*

”Plötsligt” är vi alldeles vilse.

Fullkomligt och alldeles vilse, och jag vet inte ens från vilket håll vi kom. Eller var stigen som vi följde ett tag tog vägen. Plötsligt är alla stigar borta och vi kliver runt bland björkar och tallar som står tätt tätt och inga stigar eller vägar i sikte.

Fan! Fan! Fan!

ATT jag inte kan lita på mej! Jag LOVADE mej ju!

Jag tar fram mobilen och ploppar upp GPS:en……

….men SEN då?!?

”Ja, det är bara att kolla var norr och söder ligger!” säger Mister BesserWisser!

Han är dock inte med mej i skogen och kan inte besserwissra i mitt öra, men han gör det inuti mitt huvud och jag fräser åt honom: ”Håll käften! Du fattar ändå inte hur det ser ut i MITT huvud!!”

Och han vill INTE veta. Jag lovar.

På kartan på GPS:en ser man EXAKT åt vilket håll norr är/pekar. Jättebra. Då vet jag. Tack!

Men…..?

Men jag vet ändå inte åt vilket håll jag ska gå!

Jag har ju ingen adress till Den Nedlagda Landningsbanan, eller adress dit där jag ställde bilen!

Jag är en blå prick på GPS:en och går lite åt höger….som förmodligen är norr….och blå pricken rör sej åt ”fel håll”, för jag har nämligen hittat DNL på kartbilden: ”Det MÅSTE vara det där superraka strecket!”. Men hur jag än går, så vill inte pricken röra sej i rätt riktning, dvs MOT strecket. Fan fan fan! Kanske om jag går baklänges! För det känns såååå bakvänt! Hela kartan är felvänd, enligt mitt sätt att förstå saker och ting, och hur jag än vänder på mobilen vrider sej kartan ”fel”, vilket förmodligen är ”Rätt” enligt ”norr-och-söder-tänkandet”, och enligt Mr BesserWisser, men inte enligt min KROPP och KNOPP!

På något vänster eller höger lyckas jag ändå få den blå pricken att röra sej mot DNL och till slut upptäcker  jag Den Nedlagda Landningsbanan….men håll i er (!) PÅ FEL SIDA!!

Jag fattar ingenting! Jag har gått emot landningsbanan så att jag till slut är nära nära och när jag tittar  genom träden i Verkligheten är den till HÖGER om mej fast den på kartan är till VÄNSTER om mej!

Nä! Jag fattar inget!!

Och inte går jag att lita på heller.

Det är bara att gå och lägga sej!

Omedelbums!

Och VACKERT är det också!

Vad faan gör jag nere i Åkersberga??

Det är HÄR friden finns! Den friska luften. Lugnet. Väl…ståndet? Nej, välmåendet!

Vad gör man i Storstaden när Småstaden är så fin?

Inte alla småstäder, men här – i Dalarna!

Åh, vad jag njuter på mina promenader! Det är så VACKERT, människor säger ”HEJ!” och ler och alla är så vänliga överallt! Verkligen inget ”Flytta på dej – jag har bråttom – och bråttom är Viktigare än Allt Annat!”.

I Stockholm med omnejd är ALLA nya, vilket gör att det inte är något spännande med Det Nya. Det är bara….”Flytta på dej!”.

Typ.

Om man Överdriver.

Det som är lite….skrämmande, är att man undrar ibland om någon bor här över huvud taget!! Ingen är ute på sin tomt, och inga barn leker i dom fina lekparkerna och det är så…TOMT!

”Ho ho!” ropar jag rätt ut. Men ingen svarar. ”Har alla sugits upp i något rymdskepp, eller nåt?” kan man fråga sej om man har livlig fantasi (vilket jag har).

Fast alla trädgårdar är Supervälskötta, så någon gång går väl någon ut och sköter om dem. Kanske på natten när alla sover…Jag vet inte. Dom gör det i smyg. När ingen ser.

Tror jag.

Jag får en stark längtan efter RÖRA. Efter oordning och en……dalalaaaaa: OKLIPPT gräsmatta! Kanske några spadar och krattor som ligger lite slängda….Det skulle vara så skööönt mitt i allt det Perfekta.

Sån är jag!

Gillar lite oordning.

🙂

Så kanske jag inte skulle trivas här ALLA dagar.

Eller så BEHÖVER dom mej här: ”Hon-som-har-stök-i-sin-trädgård!!”. Bara för att dom ska få uppleva att Världen är inte Likadan överallt. Världen kan också vara lite stökig och lite hit och dit. Utan raka streck och Perfektion.

Det finns ETT hus på gatan här som ingen bor i, tror jag. Trädgården är HELT igenvuxen och taket obytt! ”Huset som Gud glömde”. FÅR hus bara glömmas bort? Vi har ju regler för allt. Har ”vi” (i Sverige) inte regler för att man inte får låta hus förfalla också? Jag tycker lite synd om huset – vill ta hand om det.

Nåja.

Det är kanske DET huset som gör att det syns hur PERFEKTA alla andra hus och trädgårdar är!

It is IT, liksom.

Nu ska jag sluta fundera och börja skriva utredningar. Det är ju därför jag är här. Typ.

Sen (om fyra-fem veckor!) ska jag vidare.

Till Uppsala.

Och jobba.

På Riktigt!

🙂

Häromdagen, när jag fortsatte mina utforskande promenader med hundarna, följde vi ett spår som jag verkligen inte förstår mej på, för dom olika delarna av spåret slutar alla i….ingenting! ”Hur var det tänkt här?”, liksom. Spår ska väl gå runt, så man kommer tillbaka till början, i slutet? Näe, alla dom här spåren slutar mot en gata eller mot en…gräsmatta, eller mot ett staket. Typ.

Nåja. Vi gick det där spåret i alla fall, och jag hade bestämt mej för att det var Dagens Långpromenad, så mitt Mål var Vägen – dvs att vi skulle gå LÅNGT. No matter what!

Spåret slutade mot en landsväg. ”Shit!” tänkte jag och började gå med hundarna utefter landsvägen. Men det är inte kul att gå en sån promenad, så jag spanade efter någon stig, eller liknande (vad det nu är), och hittade en – rätt in i en kohage! ”Skit (!)-samma!” tänkte jag, för jag upptäckte häromdagen att min ko-skräck är i princip över. Jag har ingen aaaning om att skräckar kan gå över bara sisådär, men det kan dom tydligen.

I flera år tyckte jag kor var läskiga. Söta bakom staket, men läskiga. I förrgår, på promenaden, stod vi plötsligt nos mot nos med ett gäng kvigor (?) /ungtjurar. Jag blev först lite rädd men sedan började jag prata med dom som jag brukar prata med hundar, och dom blev nyfikna och kom försiktigt fram och jag fick en puss på handen av en utav dom. Jättegulliga, var dom! Nåja. Tillbaka till häromdagens promenad.

Vi följde ett spår som efter en stund gick nedför en jättebrant backe, vidare ner mot en bäck och över en lite spång, följde bäcken en stund, och sedan över ytterligare en hage, över en liten ”bro”, typ, och sedan…slut! Landsväg. Vilse. Fast ändå inte, för jag tog upp min Nya Tjuuusiga Mobil och skrev in ”hemadressen”. Mobilen trodde att jag körde bil så den började prata: ”Kör mot Trastvägen 500 meter….”. Men det gjorde ju inget. Man kan ju GÅ fast Rösten tror att man kör. Eller hur? Så vi gick. Och gick. Mobil-tanten tyckte nog att vi ”körde” vääääldigt långsamt, men det kunde hon väl få tycka då! Vi ”kör” väl hur fort ”vi” vill!

Efter en stund upptäckte jag att jag kände igen mej: ”Här gick vi ju häromdagen!” sa jag till Fiona, som tittade sej omkring och undrade vem jag pratade med. ”DEJ!” svarade jag på hennes tysta fråga. Så jag stoppade mobilen i min lilla ”promenadväska” och började gå på en stig igenom en skog (typ).

När vi hade gått en stund hörde jag hur det knakade i snåren och plaskade. Det går en liten bäck bakom allt buskage där och det hade jag konstaterat förut, men så hörde jag en röst där inne i buskagen. Jag hörde inte riktigt vad den sa, men det var en kvinna som sa något om någon väg. Jag tänkte att det var en kvinna som åkte i en kanot el dyl i bäcken bakom buskagen och att hon frågade någon om vägen. ”Hon kan väl inte fråga mej??” tänkte jag, för det är svårt att svara någon som man inte ser…. ”Hon kanske frågar någon som också sitter i kanoten…”, funderade jag vidare. Jag visste ju ändå inte svaret på frågan.

Vi fortsatte gå på stigen, och det plaskade ifrån bäcken och knakade ifrån kanoten (?). Jag tänkte att det var väl en ”jävla idiot” som trasslade in sej i alla buskar och träd i den lilla bäcken med sin kanot…och funderade vidare på hur hon skulle ta sej över den lilla bryggan som låg längre fram, men ”å andra sidan brukar väl folk med kanoter ibland gå upp på land och bära sina kanoter har jag förstått”, tänkte jag.

Men så frågade ”tanten i kanoten” återigen genom buskarna om någon väg….Jag hörde ”mummel mummel…..Gräsrotsvägen” (typ!). Det kändes fånigt att prata genom buskagen och jag visste fortfarande inte om hon pratade med mej, så jag svarade inte. Gick bara vidare. Kände mej både lite fånig och taskig att jag inte svarade. Jag kunde ju faktiskt säga att jag inte visste var den vägen låg!

Sedan kom vi ut på en öppen äng, med jättehögt gräs på sidorna av gången, och hundarna skuttade runt och var lyckliga. Då hörde jag rösten igen! Hon frågade efter vägen IGEN!

”Men var faan är människan?!?” tänkte jag och tittade mej omkring. Förföljer hon mej genom både buskar och snår, tjatandes om vägen??

DÅ kom jag på det!

Eeeeeeh, vaddå?!?

”Tanten i Kanoten” satt i mobilen i min väska! Det var ju GPS:en, som jag inte stängt av!

Men Herregud!

Har jag inga bestick i lådan alls!?!

😛

Tredje dagen på Nya Kapitlet. I Borlänge.

Trött!

Förvirrad.

Lite snurrig.

ALLT är så NYTT: Staden, bilen, huset, människorna, sängen, grejerna runtomkring mej.

LIVET pågår även här, och det är nyttigt att gå nya vägar (eeeeh….*hostar* eftersom jag kör och går vilse ÖVERALLT, så jag går ju ALLTID nya vägar…. och när jag är på HELT OKÄND mark så blir det väldigt…..förvirrat). ”Det är bara att titta efter Nord och Syd”, som ”dom-som-aldrig-går-vilse” säger.

Igår körde jag vilse.

Jag hade fått NY superfin mobil (med GPS i), hade min gamla skruttiga mobil kvar (med GPS i) och hade precis fått en splitterny Volvo XC60 (med GPS i). Jag skulle köra ut bilen ur ”affären” och fick först inte till det med automattänket utan skuttade fram genom att trycka på bromsen som om den vore en koppling (med vänster fot). Min nya boss stod och gapskrattade och ropade: ”Använd inte vänster ben alls!!”. ”Javisstja! Det var så man gjorde när man körde automat. Det tar ett tag för hjärnan att ställa in/om sej….

”Hittar du hem nu då?” frågade bossen när vi skiljdes åt. ”Jag har ju GPS!” svarade jag glatt.

Men gissa vaaaaad?!? GPS:en funkade inte. Varken i bilen eller i den nya mobilen! Jag tänkte att jag BORDE hitta, för jag visste att mitt boende låg nära Volvo-affären…..

PUST! Det tog 1,5 timme för mej att snurra runt i Borlänge! Jag kände inte igen något! Jo, till slut gjorde jag ju det, men då visste jag inte om jag kände igen det för att jag kört vilse där eller för att jag faktiskt åkt där när jag SKULLE vara där. Jag höll på att bli toookig! Näe, nu ljög jag. Jag kör ju vilse jämt! Jag höll inte på att bli tokig, men jag kände mej lite trött – på mej själv! ”KAN man inte få ta ledigt ifrån sej själv ibland?. Liksom.

Till sist hittade jag, och då hade jag varit sååååå nära huset flera gånger (under min vilsekörning), såg jag. Jättenära! Men det hjälper ju ingen fattig. Så att säga.

Jag kunde alltså inte åka runt och malla mej och peka fuck you för jag var så otroligt koncentrerad på att försöka hitta rätt gatuadress och att känna igen husen. Jag får ta igen fuckyou-resan idag….

Hundarna var så LÄTTADE när jag kom ”hem” till dom igen. Dom tycker det är skitläskigt att vara ensamma på ett Nytt Ställe! Hur jag vet det? Jo, för för det första grååååter dom när jag går (det gör dom aldrig hemma!) och för det andra är dom GALNA av lycka när jag kommer ”hem”: ”Hon övergav oss inte den här gången heller!! Jippiiii!”.

Sen gick vi en promenad. Jag hade tänkt att gå en lite längre promenad, men alla vägar ledde tillbaka till Start, på något sätt (inte direkt vilse, utan mer….”Alla vägar leder till Rom!” fast man vill till Venedig! Typ. Kan man kalla det vilsegång också? Näe, det tror jag inte. Det gills inte. Liksom).

På kvällen/natten låg jag och läste Alldeles För Länge (”AJJABAJJA!”) så när mobilen ringde kl. 06.00 så kände jag mej som en död…fisk?! Fast jag sov jättegott!

Det är en jätteskön säng. Jag sover som Prinsessan på Ärten för det är flera lager madrasser och högst upp ligger jag.

Nu sitter jag på Kontoret och har fått igång min Nya Laptop. Duktigt!

Hundarna sitter i bilen, för dom yyyylade när jag gick, så jag gick tillbaka och tog med dom. Det är ju så regnigt idag så dom kan sitta i bilen. Dock får jag meddelande till min mobil hela tiden att larmet på bilen är igång. När jag går ner och lyssnar så hör jag inget larm…. Kanske en liten ”bugg” mobilen, eller så är larmet igång och mina hundar kommer att bli hörselskadade och vettskrämda!

”Alltid är det Något!” som min mamma brukar säga.