Jag sitter med näsan mot fönsterrutan hängande över ratten och försöker se vart vägen tar vägen. Av och till fräser jag ”Fuck you jävla skit!” eller så andas jag in DJUPT och SNABBT eftersom jag får små hjärtsnörp av och till.

Varje gång jag får hjärtsnörp ställer sej Milton upp – beredd på ”attack” (eller möjligen krock…).

Pust!

Det är för jävligt att köra bil i duggregn i mörkret på vägarna i Dalarna. Säkert är det lika jävligt i alla andra län också! Jag SER ju inget! Jag fattar inte hur dom kan se vart vägen tar vägen, alla dom andra, som swischar förbi ”i 180”!?

När vägen går nedåt och samtidigt svänger håller jag nästan andan av skräck över att bilen inte ska svänga åt det håll jag vill.

Ibland kör jag i såna där otroligt fåniga ”fållor” långa sträckor, och då blir det en låååång rad av bilar bakom mej som säkert sitter och fräser ”Fuck you, jävla kärring!” till mej, bakom ratten.

Jag retar upp mej på att dom troligen är irriterade på mej och så vill jag skrika ”FUCK YOU!” tillbaka – utifall att (!) liksom. Jag kör ju så fort JAG kan! Även om det bara är 70 km/tim på en 100 km/tim-väg!

Jag tror jag ska klistra ett stort fuck-you-tecken i min bakruta.

Självlysande!

😉

Kärleksfulla hälsningar.

Man tror att alla känner lika, men med åren förstår man att så inte är fallet. Känslor kan göra ont! Små känslor kan vara stora för vissa, och ingenting för andra.

I grund och botten är det kanske först och främst hur man är född – rent känslomässigt; En del barn föds med STARKA känslor som dom uttrycker från början, andra föds mer milda, med inte så starka känslouttryck. En del har stora känslor inuti, som dom inte visar utanpå. Andra har små känslor inuti, men lever ut dom extremt mycket. Mycket är ju också inlärt.

Om föräldrarna hyschar eller blir arga för varje känsloyttring, så lär sej ett barn tidigt att ”känslor ska man inte uttrycka”. Det kan ju också vara så att någon i familjen uttrycker så mycket känslor att det faktiskt inte får plats för fler (att uttrycka sina känslor), så därför lär man sej trycka in dom.

”Allt finns”, brukar jag säga. ”Alla varianter av allt finns”, för det tycks vara så vi människor är skapta. Vi finns alltifrån dom extremaste former av hat, ilska och snuskigheter till den mildaste fläkt av uttryck, till helt instängt. Det helt instängda kan ju faktiskt bli livsfarligt! För en sån som Hitler tex tänker jag att han fick tränga in många ilskna känslor som barn….och sedan levde han ut sin ångest och frustration som maktfullkomlig galning. Att stänga in känslor kan vara farligt.

IS….där är dom ju helt galna. Och om dom inte är födda sådana (vilket jag inte tror, för jag tror inte barn föds onda och fyllda av hat), så har dom i alla fall matats med hat och frustration under sina uppväxter – eller möjligen blivit hjärntvättade – för annars hade dom inte blivit så hatfyllda. Extremister är ju också hjärntvättade, för om man  hela hela tiden måste utropa sin ”Guds” namn och hela tiden säger att man gör saker för sin ”guds” skull, så är det ju helt galet. Supergalet! Sådana gudar finns givetvis inte! Såna gudar som säger till sitt folk att dom ska mörda både andra (både barn och vuxna) och sej själva, eller låsa in, eller hänga kläder över…. GIVETVIS finns ingen sådan gud. Punkt! Det är ju så galet att tro det så att det är helt….galet!

Möjligen finns ett sådant helvete…med en Djävul som står och skriker: ”Döda alla som inte lyder eller tycker som jag! Stäng in dom! Låt dom inte vistas ute utan vakter!”. Det låter faktiskt mer troligt än att en gud skulle göra det. Även om jag inte tror att det finns Djävlar.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om känslor, och dess styrka. För styrkan tycks vara så otroligt olika i olika kroppar.

Hos mej är känslorna starka för det som berör mej känslomässigt. Jättestarka! Men sen reagerar jag inte nämnvärt på saker som får andra att ”gå i taket”, såsom att bli upprörd över materiella saker eller saker som egentligen inte spelar någon roll (enligt mitt sätt att se på tillvaron). Då är jag helt cool.

Men när det gäller saker som rör MÄNNISKOR, och då speciellt barn – då jävlar går jag igång!

Eller när det handlar om kärlek.

Då brinner det en eld

Det brinner en eld inuti

En evig eld

Med en envist brinnande låga

Fladdrande i vinden

Liggande i stormen

Liten pyrande

Men aldrig slocknad

Brännande het

Stekande stark

Svidande brännande

Starkt lysande

En evig eld

Det kan tyckas löjligt att idag, i detta samhälle, som det ser ut just nu med människor som flyr ifrån krig, bombas, våldtas, torteras, skjuts ihjäl, hotas osv….att skriva om en egen liten rädsla.

Men så ser ju livet ut. Min lilla löjliga rädsla är verklig för mej. Den finns, och fortsätter existera, trots allt som är runtom. Men faktiskt tänkte jag på ovanstående igår när smärtan satte in: ”Hur gör dom (flyktingarna/dom fattiga i andra länder)? Hur står dom ut när dom får ont?” Så tänkte jag faktiskt.

Jag fick tandvärk iförrgår kväll. Tandvärken från Helvetet. Jag kunde inte gå eller stå eller tänka eller FUNGERA, för det gjorde så ONT! Inga tabletter hjälpte. Det enda som hjälpte lite lite grann var att stoppa tanden full av tandkräm. Då SVED/VÄRKTE det till så inihelvete några sekunder och sedan blev det bättre en stund. Så på detta sätt fördrev jag min natt, natten till igår. Jag googlade också tandläkare, och funderade på hur jag skulle överleva över huvud taget.

Jag har nämligen tandläkarskräck. Fast numera heter det ”TandVÅRDSrädsla”. Det är ju inte tandläkaren jag är rädd för – det är ju faktiskt ingreppen.

Fast inledningsvis var det TANDLÄKAREN som skapade denna rädsla. Tandläkare Ehnbom i Sala. Fuck you! Du har många vuxna barns tandläkarskräck på ditt samvete kan jag berätta. Det var en stor och burdus tandläkare på Folktandvården i Sala, som stoppade in sina håriga jättehänder i barnens mun, och som ilsket fräste åt en om man inte satt still. Ingen berättade för mej att jag skulle få en spruta i MUNNEN första gången jag skulle bedövas – det bara gjordes. Och på den tiden var jag MYCKET spruträdd. Så jag svimmade. Att svimma är rätt läskigt….

Nåja, för att göra en lång historia kort, så har jag efter det haft tandläkarskräck! Svår. Jag har gått i samtal – funkade inte. Hypnos – funkade inte (fast hon SA att jag var lätt att hypnotisera och att det funkade – men det gjorde inte det!) och slutligen sökte jag upp en tandläkare som sövde sina patienter. Hallelujah, vad skönt! Jag äääälskar att bli sövd! Är inte ett dugg rädd för det. Men den tandläkaren försvann efter ett par år, så då var jag tandläkarlös igen.

Efter det har jag väntat på att det ska göra ONT, så att jag TVINGAS gå till tandläkaren. Detta skedde igår, för andra gången i mitt liv. Första gången det hände är för ca 15 år sedan och då fick jag rotfylla. Det var en ”nära-döden-upplevelse”, men jag klarade det.

Igår åkte jag till folktandvården i Borlänge. Jag berättade att jag var livrädd. Tandläkare nuförtiden är väldigt snälla och försiktiga. Så var också hon. Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick jättebra! Det gick så bra att jag kanske kanske kanske kommer att söka upp en tandläkare igen, UTAN att ha värk, för att fixa dom tänder där plomberna fallit ut. Kanske.

Det är ju dyrt också. Jävligt dyrt!

En tandvårdsrädd kollega sa att hon får en liten medicinmugg med medicin innan hon sätter sej i stolen. Sen minns hon ingenting förrän flera timmar senare när hon är hemma igen. DEN medicinen ska jag fråga efter nästa gång!

Igår, när jag var ute och gick med Milton, kände jag plötsligt en bit av Något i min mun. ”SHIT! Nu ramlade NYA plomben ut!” tänkte jag och blev ARG. Men så kände jag med tungan i munnen; Nähä! Det var en annan tand som gått itu. Shit!

Pust! Det är jobbigt att bli gammal….allt åldras juh!

Blä!

Varifrån kommer denna ondska som fyller så många människor överallt i världen? Viljan att ha makt, göra illa, skada, förtrycka, tortera….Varför och till vilken nytta? Hur är dessa människor skapta, eller är det barndomen som varit så förskräcklig att dom är fulla av hat?

Vad gör en människa så hatfylld? Varför vill man andra illa?

Varifrån kommer hatet?

Smittar hat?

Kan den kärlek och omtanke som många människor känner vinna över ondskan?

Så fort det händer onda saker vill människan hämnas. Hjälper hämnd?

Hjälper det att ”vända andra kinden till”?

Hur kan vi bäst tillsammans besegra ondskan?

Om en människa är fattig, uppskattar hen varje cent, dollar eller krona mer än om hen är rik. Ofta är fattiga människor också mer generösa. Och har större förståelse för andra människor, som råkar illa ut ekonomiskt (är fattiga).

Om en människa har förlorat någon närstående, blir dom, människor, eller djur, hen står nära mer betydelsefulla. Hen har lärt sej att uppskatta det hen har mer, än den som inte drabbats av en svår förlust.

Om en människa lever i krig, och lever med en daglig rädsla för att hen, eller hens närstående, ska bli dödade, våldtagna eller utsatta på annat sätt,  uppskattar hen att få leva i fred mycket mer, än människor som alltid levat i fred gör.

Men no matter what så blir nästan allt en vana. Till slut.

Personen som alltid kört gamla skruttiga bilar, som gått sönder och som kostat en massa pengar i lagningar osv, får plötsligt en dag en helt ny bil. ”The dream came true!” liksom. Han trodde aldrig han skulle få köra en helt ny bil! Lyckan över att få köra en helt ny bil pågår i ungefär….1 månad. Max. Sen blir det en vana. Och känns självklart.

Kan man gå omkring och uppskatta Freden dagligen, fast den känns så ”självklar” och fast man aldrig upplevt krig?

Kan man gå omkring och uppskatta ”att-ha-råd-med-mycket”, och alla resor, god mat och allt som det leder till, om man fortsätter ha tillgång till mycket pengar år ut och år in? Och hur får man ”rika barn” att uppskatta det som dom lär sej är självklart?

Kan man gå omkring och uppskatta sin familj, sina föräldrar, sina bästa vänner när man aldrig förlorat någon och aldrig känt smärtan av en sådan förlust?

Kan man uppskatta kärlek och omtanke om man aldrig upplevt annat?

Måste en människa uppleva ”det svartaste svarta” för att kunna känna genuin uppskattning och tacksamhet?

……….det var bara några tankar i novembermörkret.

Man skulle kunna tro att Milton skulle vara ledsen över att hans ”syster” Fiona har flyttat, men icke sa Nicke (eller Milton) – Milton är glad! Han skuttar glatt runt, busar och ”skrattar med hela kroppen”. Han verkar helt enkelt lättad: ”Äntligen blev vi av med henne!” ser han ut att tänka/tycka. Han tar mer plats, har bjuder oftare in till lek och verkar inte sörja sin flyttade ”kompis” alls! Han är en riktig Ensam-hund. En Ensam-hund som föredrar Människor framför hundar.

Det bästa Milton vet är att ligga tätt-intill och bli kliad och klappad – helst oavbrutet. Och ännu bättre är om han får pussas, och då helst på munnen. Inte många låter honom pussas på munnen, men när han får det, är lyckan gjord! Dom flesta säger ”Nej!” när han försöker, men det finns vissa barn som tycker det är kul och skrattar och låter honom pussas. Det är ren och skär lycka för Milton.

Nu, när han är enda-hund i min pyttelilla familj, så får han ibland följa med in på jobbet och ligga bredvid mej när jag skriver på datorn. Då rullar han ihop sej till ett O och så ligger han där och bara är med. DET är lycka!

Milton är en vaaaaansinnigt snäll och tålig liten hund. Även om han morrar i tid och otid, så betyder inte morrningarna något annat än….morr! Han är verkligen en knasig hund, och inte alls som andra hundar. Om man tar i honom lite lite för hårt (och då menar jag liiiiite liiiiite ”för hårt”), så skriiiiker han rätt ut, och man tror att man nästan dödat honom. Men det har man inte. Han är bara en liten ”drama-Queen”.

Han har ungefär NOLL lokalsinne (som jag) och otroligt dåligt luktsinne.

Men han är snäll och knasig, och för det mesta nöjd – helt enkelt en otrooooligt enkel hund.

Det är nästan så man glömmer bort att man har en hund när man har bara Milton.

Det är givetvis tomt efter Fiona, men oj vad mycket enklare det har blivit för mej.

Och oj vad Milton är glad!

Som sagt.

Jag har lovat att hämta en ”helig sten” (”böne-sten”?) i ”moskén i Borlänge”, men när jag går in på ”Hitta” eller ”Eniro” så hittar jag ingen moske´ i Borlänge. Ordet ”moské” borde ju vara sökbart, tycker jag. Det dyker upp moskéer på andra håll i Sverige, men ingen i Borlänge.

Men ”dom” saaaa ju att det fanns en moské i Borlänge! Jag kan ju tycka att jag BORDE ha sett den när jag kört omkring i Borlänge, men å andra sidan har jag inte varit överallt. En moské syns väl?! Liksom.

Om det inte finns en moské – var ska jag då hämta stenen? Det ska vara en sten ”gjord av lera” som ska vara helig och man ska kunna hämta en i en moské. Sen lägger dom pannan på den när dom ber. Tror jag. Det är en flyktingpojke som behöver en sådan. Det borde behövas en massa stenar nu…. tänker jag. ”Kan man få en hög och dela ut?” Liksom.

Det är en massa attiraljer och prylar folk behöver för sina religiösa beteenden. Lite konstigt för mej som fått lära mej att ”Gud hör bön”, typ överallt och hur man än är klädd och hur man än går och står, till och med mitt ute i skogen!

Men, men….

Jag är inte dom och dom är inte jag.

Om jag gick i deras skor skulle jag nog också behöva en böne-sten. Kanske.

Kanske går ”behovet” över av att be sex gånger om dagen när dom upptäcker att ”ingen annan” gör så….För det verkar ju helt tokigt att ägna halva dagarna åt bön! Det kan ju liknas lite vid hjärntvätt, tycker jag. ”Tänk inte själv: Be be be be be!” Vad ber dom om, liksom? Eller rabblar dom ”bara” verser av olika slag? Vad händer om man INTE ber?

Ingenting, troligen, för alla dom flyktingar som jag har placerat har varit utan sina Speciella Böner, eftersom dom inte haft sina Speciella Grejer till bönerna. Det är stenar och kläder och tvätta sej med olika attiraljer och vissa ska ha ett ”rent rum” – vad det nu kan vara? Badrummet är ju rätt rent hos dom flesta….Kan man be i badrummet?

Nåja.

Jag, som inte är uppvuxen med sådana krav och att efterleva vissa sådana mönster, förstår det inte riktigt, men har full respekt för att andra vill, eller måste (?), utöva det. Tills dom upptäcker att Livet pågår och är rätt okey utan detta också.

Typ.

Men i alla fall: Finns det en moské i Borlänge? Och om det INTE gör det; VAR kan man hämta en sådan där bönesten?

Tack på förhand!

Jag bara måste skriva om flyktingarna igen…..även om det blir tjatigt.

Nu funderar Världen på att stänga dörren för flyktingarna; ”Stanna där ni är!”

Liksom.

”Hit får ni INTE komma!”.

Det är som att se sin grannes hus brinna, och då stänga och låsa alla dörrar i sitt eget hus så att ingen kan komma in, och gömma sej, för om man släpper in ”dom” blir det så rörigt och stökigt – och dessutom får dom inte plats! Vi har ju bara 5 rum och vi måste ha varsitt!

Typ.

Och så görs det nya lagar, sätts upp taggtråd, byggs murar, sätts in militärer och poliser som ska BEVAKA landets gränser.

”STOPP! STANNA!” ropar Världen.

Men VAR? VAR ska flyktingarna stanna?

I sitt eget land?

I grannens land?

Var?

”I det land de kommer till FÖRST”, tycker Vissa Svenskar. Eeeeeh, självklart….För VÅRT land kommer ju ALDRIG att vara först. Så då blir det ju lätt att säga att ”DÄR får dom stanna!” (alternativt skickar vi tillbaka dom dit…). Jaha. Sen då? Ska Det Första Landet fyllas till brädden och så står vi här och är lättade över att vi inte är grannlandet? Eller?

Eller ska vi helt enkelt gemensamt bygga en stor MUR runt länder där det är krig och elände, så att människor inte kan fly och störa oss i våra länder, där det faktiskt fungerar?

(Usch, vad trångt!)

För vi har ju inte PLATS! För VAR ska dom bo?? Och vi har inte RÅD! Och fy så stökigt det blir med människor som tänker och tycker annorlunda, ser annorlunda ut och som pratar ett annat språk! Usch och fy! Bort med dom!

Eller ska vi bygga en mur runt VÅRAT land så att vi SLIPPER alla otäcka och underliga människor som inte är som VI?

Vad tror du händer när länderna stoppar dom förtvivlade, sjuka, hungriga, skräckslagna människorna vid gränsen? Går dom lugnt tillbaka? Eller sätter dom sej ner och gråter? Eller börjar dom bråka och sparka och slåss?

Vad skulle DU göra, om du flytt och flytt och flytt och bara LÄNGTADE efter lugn och ro och FRED, och så stoppas du, när du precis trott du var Nästan-framme!? Vad skulle DU göra? Säga ”Tack och hej – leverpastej!” och glatt vända tillbaka?

Vi människor är underliga varelser:

Vi bråkar, krigar, vill bestämma, ha makt, kasta ut VISSA, bara vara med EN SORT etc. Eller är det bara (vissa) män som är sådana?

Men sen finns det alla Dom Goda också: Dom som vill ta emot, som inte ser problemen – utan lösningarna. Dom som klättrar över hindren, öppnar sina famnar och hjärtan, och vill väl.

Dom som ”gör mot andra såsom dom vill att andra ska göra mot mej”.

Låt Dom Goda Vinna! Låt oss riva alla gränser och hjälpas åt!

Låt omtanken om dina medmänniskor vinna!

Låt Kärleken vinna!

Hösten blev inte riktigt som jag trott. Ingenting blev som jag trodde innan. Men så är det ju: ”Det blir aldrig som man tänkt (tror)”. Det är bara att tänka om. Och det är jag bra på. Inget sitter fast, liksom.

Jag hade tänkt att jag skulle kunna ha med mej hundarna på jobbet mer, men istället blev det otroligt mycket bil-tid för hundarna – både att åka och att sitta/ligga och vänta. Dom anpassade sej fort, och emellan alla biltid gick jag låååånga promenader med dom. Men det kändes inte bra i hjärtat. Mitt hjärta.

Det dåliga samvetet skavde: Fiona är värd så mycket mer. Fiona, som har ett hjärta av guld, och en pigg och nyfiken hjärna och som ”vill vill vill!” en massa hela tiden…..Det kändes fel att hon skulle sitta i bilen flera timmar om dagen, när hela hennes kropp och själ ville ha meeeeer!

Milton är en liten herre på 9 år som anpassar sej och som är nöjd med det lilla, så för honom kändes det inte fel alls. Milton är så ”enkel” – han bara ”hakar på” och ”är med”. Ibland glömmer man nästan bort att han är med för han är ofta så försynt också…

Så kändes det.

Så jag la ut en annons på blocket och tänkte att ”jag letar tills jag hittar rätt”….och att jag skulle låta allt ta den tid som behövdes och kändes det fel kunde jag avbryta allt.

Så hittade jag den här familjen utanför Köping, som bor på landet, med islandshästar och två hundar och ett gäng katter, stor tomt och skog omkring….Två vuxna och en tonåring.

Vi åkte dit och ”kände efter”. Fiona hade lite ”garden uppe”. Hon märkte nog på mej att jag var lite stissig. Fiona har dessutom stark integritet (precis som sin matte 🙂  ) och lät sej inte flirtas med av den eventuella nya matten. Milton, däremot, hoppade upp i hennes knä och la sej tillrätta. Fiona och hennes hundar (bearded collies) accepterade varandra, men man kan inte säga att det var någon kärlek vid första ögonkastet direkt….

Jag åkte hem och funderade. Och funderade. Sen kom dom helgen därpå för att hämta Fiona. Då klickade det! Fiona liksom bestämde sej för den nya hussen: ”Jag tar honom!” liksom. Hon, som brukar vara försiktig ställde sej tätt intill honom och markerade med hela sej att ”honom vill jag ha!”.

Jag trodde hon skulle vägra gå ut med dom, men hon travade glatt med, tittande på sin nya husse.

Därefter har jag sett på Facebook, och fått sms om, att hon har det jättebra! Hon knyter an till sin nya matte och har följt henne som en skugga. Hon leker med sin nya kompis och hon accepterade hästarna som om hon aldrig gjort annat, och springer med när nya matten rider ut i skogen. Det känns fantastiskt!

Det var så här jag ville att hon skulle ha det!

Ett liv med mycket rörelse, fler människor och djur och natur inpå knuten.

Jag är lättad och nöjd och hoppas också att hon är det!

Hon är värd det bästa.

På önskemål av Pennan ska jag skriva ett inlägg (och kanske fler….) av mer dagboksliknande typ.

Troligen är det så att han själv vill vara med i mina inlägg… 😛

Fredagen den 7 november 2015

Vaknade av mobilen, som vanligt. Tryckte på snooze, fast bara en gång. Gick en trappa ner och fixade till min mycket enkla frukost: The och fyra hårda mackor med smör. Slut. Åt och tittade på TV4. Packade ihop mina grejer i grå väskan, dvs öste ner all smutstvätt där, plockade i alla badrumsgrejer i neccessären och stoppade i väskan. Stoppade in allt i bilen, låste den och gick morgonpromenaden med Milton vid elljusspåret i närheten. Fotade Rommes skridskobana, som nu verkar vara nästan-färdig. Tänkte lägga ut bilden på FB, men glömde det…. Funderade på hur mycket jobb det är med att göra en skridskobana, för dom har sprutat vatten och fixat i flera veckor nu….Snart kan alla Romme-barn åka skridskor! Vuxna med, förstås. 🙂

Åkte till jobbet på Vassbo. Tog med mej Milton in och han låg så fint i stolen bredvid mitt skrivbord medan jag skrev färdigt (nästan) dom sista utredningarna. Kände mej nöjd, för att jag är ikapp  med alla utredningar och dessutom har jag skrivit dom på rätt mall (!). Äntligen!

Gick en promenad i skogen vid 11.30. Milton glad och nöjd. Jag med.

Tog bilen mot Stockholm. Stannade till utanför Enköping och gick på ICA-Maxi. Minns inte varför, men jag hittade en jättefin vinterjacka där som jag vill köpa. Ska nog göra det. Kände mej duktig som INTE gjorde det. Spara, spara. Trots att den var billig (499 kr). Köpte mandlar, en macka och dricka.

Åkte hem. Hejade på två småtrötta söner, konstaterade katastrofläge i köket, med soporna samt toa-papper. Hm. Men det är ju så när man är nyvuxen – man får inte allt att funka direkt. Faktiskt. Men man lär sej med tiden och via sina misstag. Hällde ut smutskläderna på golvet framför tvättmaskinen, sorterade i mörkt och ljust och stoppade den ljusa tvätten i maskinen. Bad Mellan att hänga upp tvätten när den var färdig. ”Okey!” sa han. ”Häng den SLÄTT!” sa jag. ”Okey!” sa han.

Hängde han upp tvätten?? Vad tror du??

Packade i lite rena kläder i väskan och åkte sen till Pennan. Puss och kram. Kräft-ätning framför Idol. Mys i soffan. Zzzzzz! ”Vakna så att du kan gå och lägga dej!”. 🙂

Lördagen den 8 november 2015

(Googlad bild)

Vaknade tidigt. Vi vaknar alltid tidigt. Pennan vaknar på 10 sekunder….näe, 1 sekund (!) och hjärnan går i 180 direkt! Det är imponerande. Jag är rätt morgonpigg själv, men jag tror han slår mej där. Inte ”slår” slår, utan vinner. 😉  Regn ute. Tror jag det var. Kort morgonpromenad med Milton. Frukost framför TV:n. Dagen varvades mellan att skriva (jag) och fixa (Pennan). Promenad (eller åkte vi bil?) till bastun vid havet för att boka tid för kvällen.

Fix och slapp och lite av varje.

(Googlad bild. Lika knasig hund som Milton….Jag tog inte med mobilen…)

Vid 17 åkte vi ner till bastun vid havet. Den var redan i full gång eftersom ett gäng killar/män var där. När dom gått klev vi in i bastun. En vedeldad bastu med utsikt över havet (heter det havet? Mälaren?). Myspys med levande ljus och fotogénlyktor samt lite nötter och oliver och champange (förstås!). Skål! Härlig värme i bastun. Det blir speciellt när den är vedeldad. Även Milton gillade värmen och ville vara med i bastun. Ja, jag säger ju att han är knäpp! Pennan har hävdat att Milton är klok, men han kunde faktiskt gå med på att Milton är lite knäpp när han (Milton) envist ville vara med i bastun…. På sommaren gillar Milton att ligga mitt i solen och sova, och eftersom han är svart blir han så het att man nästan bränner sej på honom….

Det var härligt att sitta i bastun och dricka champagne och svettas och prata och se Finlandsbåtarna åka förbi  med sina glittrande lampor i mörkret…

Tillbaka hemma (hemma för Pennan, borta för mej… ) åt vi grillad kyckling med tillbehör och tittade på ”Så ska det låta”. Sen tror jag att vi somnade. I soffan. I alla fall Pennan. Jag försökte se på någon film, men minns inte ens vilken film det var…

Jag väckte Pennan och sa att han skulle gå och lägga sej i sängen. Han vinglade trött ut i sovrummet och väl där frågade han mej om det var jag som öppnat altandörren. Det hade jag inte. Han försökte stänga den. Det gick inte. Då upptäckte han att den blivit uppbruten! Det tog en stund för hjärnan att förstå att Någon/Några hade brutit sej in och varit i hans hem! Snacka om att bli klarvaken!

Vi började kolla runt vad som blivit stulet. Tjuvarna hade tagit pengar ur hans plånbok, och tagit ett smyckeskrin och slängt det utanför på altanen när dom gått igenom det. Min iPhone6 låg kvar (fast den låg framme!) och min alla mina kort osv var kvar i min plånbok. Pennan trodde att ett av hans kontokort var borta och ringde och spärrade det kontot. Allt kändes rätt bisarrt.

Pennan ringde polisen, som kom! Förvånad. Jag trodde inte polisen hade tid med såna enkla saker som villainbrott. Dom gick runt och tittade lite grann och sa sedan att investegators skulle komma dagen efter, och ta liksom….ledtrådar.

Jag var sedan så trött så jag bara föll ner i sängen och somnade. Pennan gick i cirklar och sa att han aldrig skulle kunna somna och att han var för upprörd och speedad. Fast han snurrade sedan bara runt ett varv och gick sen och la sej och somnade på studs. Då var klockan säkert 2 eller nåt sånt.

Söndagen den 8 november 2015

Vi vakande ovanligt sent för att vara ”oss”, dvs vid 9-tiden. För första gången sedan jag började vara hos Pennan på helgerna gjorde han INTE frukost till mej – en ”nära-döden-upplevelse”…. Närå! Det gick bra. 🙂 Han var fortfarande upprörd över inbrottet (förstås!). Jag kände inte samma sak – antagligen för att det inte är MITT hem. Efter en stund dök ”Shelock Holmes & comp” upp och började leta spår. Dom sa att grannarna bakom också haft inbrott samma kväll.

När dom var färdiga, och hade åkt igen, gick vi en promenad. Sedan Fiona flyttade har promenaderna blivit kortare. Vet inte om det beror på avsaknaden av henne eller om det beror på att vädret blivit sämre… Shit the same!

På eftermiddagen åkte jag hem. Pennan skulle bli firad som ”FAR” av sina döttrar. Jag skulle hjälpa mina söner att veckohandla.

Hämtade upp Mellan och Storing och vi åkte till COOP och handlade. Jag blir så fascinerad över att mina söner är så OLIKA. ALLT dom gör, gör dom på OLIKA sätt, reagerar på olika sätt och ÄR på olika sätt och handlar på OLIKA sätt. Det måste ju betyda att dom fått utvecklas till dom OLIKA individer dom är, och att dom inte bara är uppfostrade till en förlängning av sina föräldrar.

Efter handlingen åkte vi hem och jag gick en  promenad till med Milton. Därefter röjde jag i köket. Herregud vad jag gjorde fint. Nu jävlar ska det hållas så. Mellan sa ”I morgon ser det likadant ut igen” (och menade att det är Storings fel). Storing säger att det är Mellans fel när det är stökigt i köket…. Hej och hå!

Mellan stack iväg till sin tjej och så var det bara jag och Storing. Han stängde in sej i sitt rum för att spela dator. Och så var det bara jag och Milton. Sen kröp Milton ner under täcket i min säng och så var det bara jag.

Slut.

………………………………………………………………………………………….

Måndagen den 9 november 2015

Nu är det måndag. Igen. Och jag är åter i Romme. I ”Det lilla huset på prärien

Äsch! Jag får inte bort genomstrykningen på föregående rad. Skit på dej, raden!

Måndagarna bara ”försvinner”, för jag reser halva dagen, jobbar  halva dagen och sen är det kväll och jag är i ”lilla huset”. Slut. Liksom. Sen kommer tisdag, onsdag, torsdag med massor av jobb och sen ska jag hem igen på fredagen. Det går sååååå fort!

Plötsligt kommer jag att vara 60!  Och sen 80! Fi faan!

Fast jag känner mej som….27!

Uj uj uj!

Tack och hej – leverpastej!

…………………………………………………………………………………………..

PS. Mellan ”glömde” hänga upp tvätten. DS