Om en människa är fattig, uppskattar hen varje cent, dollar eller krona mer än om hen är rik. Ofta är fattiga människor också mer generösa. Och har större förståelse för andra människor, som råkar illa ut ekonomiskt (är fattiga).
Om en människa har förlorat någon närstående, blir dom, människor, eller djur, hen står nära mer betydelsefulla. Hen har lärt sej att uppskatta det hen har mer, än den som inte drabbats av en svår förlust.
Om en människa lever i krig, och lever med en daglig rädsla för att hen, eller hens närstående, ska bli dödade, våldtagna eller utsatta på annat sätt, uppskattar hen att få leva i fred mycket mer, än människor som alltid levat i fred gör.
Men no matter what så blir nästan allt en vana. Till slut.
Personen som alltid kört gamla skruttiga bilar, som gått sönder och som kostat en massa pengar i lagningar osv, får plötsligt en dag en helt ny bil. ”The dream came true!” liksom. Han trodde aldrig han skulle få köra en helt ny bil! Lyckan över att få köra en helt ny bil pågår i ungefär….1 månad. Max. Sen blir det en vana. Och känns självklart.
Kan man gå omkring och uppskatta Freden dagligen, fast den känns så ”självklar” och fast man aldrig upplevt krig?
Kan man gå omkring och uppskatta ”att-ha-råd-med-mycket”, och alla resor, god mat och allt som det leder till, om man fortsätter ha tillgång till mycket pengar år ut och år in? Och hur får man ”rika barn” att uppskatta det som dom lär sej är självklart?
Kan man gå omkring och uppskatta sin familj, sina föräldrar, sina bästa vänner när man aldrig förlorat någon och aldrig känt smärtan av en sådan förlust?
Kan man uppskatta kärlek och omtanke om man aldrig upplevt annat?
Måste en människa uppleva ”det svartaste svarta” för att kunna känna genuin uppskattning och tacksamhet?
……….det var bara några tankar i novembermörkret.
erviluca #mammatillfyrakillar 