Fiona har flyttat /erviluca

Hösten blev inte riktigt som jag trott. Ingenting blev som jag trodde innan. Men så är det ju: ”Det blir aldrig som man tänkt (tror)”. Det är bara att tänka om. Och det är jag bra på. Inget sitter fast, liksom.

Jag hade tänkt att jag skulle kunna ha med mej hundarna på jobbet mer, men istället blev det otroligt mycket bil-tid för hundarna – både att åka och att sitta/ligga och vänta. Dom anpassade sej fort, och emellan alla biltid gick jag låååånga promenader med dom. Men det kändes inte bra i hjärtat. Mitt hjärta.

Det dåliga samvetet skavde: Fiona är värd så mycket mer. Fiona, som har ett hjärta av guld, och en pigg och nyfiken hjärna och som ”vill vill vill!” en massa hela tiden…..Det kändes fel att hon skulle sitta i bilen flera timmar om dagen, när hela hennes kropp och själ ville ha meeeeer!

Milton är en liten herre på 9 år som anpassar sej och som är nöjd med det lilla, så för honom kändes det inte fel alls. Milton är så ”enkel” – han bara ”hakar på” och ”är med”. Ibland glömmer man nästan bort att han är med för han är ofta så försynt också…

Så kändes det.

Så jag la ut en annons på blocket och tänkte att ”jag letar tills jag hittar rätt”….och att jag skulle låta allt ta den tid som behövdes och kändes det fel kunde jag avbryta allt.

Så hittade jag den här familjen utanför Köping, som bor på landet, med islandshästar och två hundar och ett gäng katter, stor tomt och skog omkring….Två vuxna och en tonåring.

Vi åkte dit och ”kände efter”. Fiona hade lite ”garden uppe”. Hon märkte nog på mej att jag var lite stissig. Fiona har dessutom stark integritet (precis som sin matte 🙂  ) och lät sej inte flirtas med av den eventuella nya matten. Milton, däremot, hoppade upp i hennes knä och la sej tillrätta. Fiona och hennes hundar (bearded collies) accepterade varandra, men man kan inte säga att det var någon kärlek vid första ögonkastet direkt….

Jag åkte hem och funderade. Och funderade. Sen kom dom helgen därpå för att hämta Fiona. Då klickade det! Fiona liksom bestämde sej för den nya hussen: ”Jag tar honom!” liksom. Hon, som brukar vara försiktig ställde sej tätt intill honom och markerade med hela sej att ”honom vill jag ha!”.

Jag trodde hon skulle vägra gå ut med dom, men hon travade glatt med, tittande på sin nya husse.

Därefter har jag sett på Facebook, och fått sms om, att hon har det jättebra! Hon knyter an till sin nya matte och har följt henne som en skugga. Hon leker med sin nya kompis och hon accepterade hästarna som om hon aldrig gjort annat, och springer med när nya matten rider ut i skogen. Det känns fantastiskt!

Det var så här jag ville att hon skulle ha det!

Ett liv med mycket rörelse, fler människor och djur och natur inpå knuten.

Jag är lättad och nöjd och hoppas också att hon är det!

Hon är värd det bästa.