En del känner lite´….andra känner mycket… /erviluca

Man tror att alla känner lika, men med åren förstår man att så inte är fallet. Känslor kan göra ont! Små känslor kan vara stora för vissa, och ingenting för andra.

I grund och botten är det kanske först och främst hur man är född – rent känslomässigt; En del barn föds med STARKA känslor som dom uttrycker från början, andra föds mer milda, med inte så starka känslouttryck. En del har stora känslor inuti, som dom inte visar utanpå. Andra har små känslor inuti, men lever ut dom extremt mycket. Mycket är ju också inlärt.

Om föräldrarna hyschar eller blir arga för varje känsloyttring, så lär sej ett barn tidigt att ”känslor ska man inte uttrycka”. Det kan ju också vara så att någon i familjen uttrycker så mycket känslor att det faktiskt inte får plats för fler (att uttrycka sina känslor), så därför lär man sej trycka in dom.

”Allt finns”, brukar jag säga. ”Alla varianter av allt finns”, för det tycks vara så vi människor är skapta. Vi finns alltifrån dom extremaste former av hat, ilska och snuskigheter till den mildaste fläkt av uttryck, till helt instängt. Det helt instängda kan ju faktiskt bli livsfarligt! För en sån som Hitler tex tänker jag att han fick tränga in många ilskna känslor som barn….och sedan levde han ut sin ångest och frustration som maktfullkomlig galning. Att stänga in känslor kan vara farligt.

IS….där är dom ju helt galna. Och om dom inte är födda sådana (vilket jag inte tror, för jag tror inte barn föds onda och fyllda av hat), så har dom i alla fall matats med hat och frustration under sina uppväxter – eller möjligen blivit hjärntvättade – för annars hade dom inte blivit så hatfyllda. Extremister är ju också hjärntvättade, för om man  hela hela tiden måste utropa sin ”Guds” namn och hela tiden säger att man gör saker för sin ”guds” skull, så är det ju helt galet. Supergalet! Sådana gudar finns givetvis inte! Såna gudar som säger till sitt folk att dom ska mörda både andra (både barn och vuxna) och sej själva, eller låsa in, eller hänga kläder över…. GIVETVIS finns ingen sådan gud. Punkt! Det är ju så galet att tro det så att det är helt….galet!

Möjligen finns ett sådant helvete…med en Djävul som står och skriker: ”Döda alla som inte lyder eller tycker som jag! Stäng in dom! Låt dom inte vistas ute utan vakter!”. Det låter faktiskt mer troligt än att en gud skulle göra det. Även om jag inte tror att det finns Djävlar.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om känslor, och dess styrka. För styrkan tycks vara så otroligt olika i olika kroppar.

Hos mej är känslorna starka för det som berör mej känslomässigt. Jättestarka! Men sen reagerar jag inte nämnvärt på saker som får andra att ”gå i taket”, såsom att bli upprörd över materiella saker eller saker som egentligen inte spelar någon roll (enligt mitt sätt att se på tillvaron). Då är jag helt cool.

Men när det gäller saker som rör MÄNNISKOR, och då speciellt barn – då jävlar går jag igång!

Eller när det handlar om kärlek.

Då brinner det en eld

Det brinner en eld inuti

En evig eld

Med en envist brinnande låga

Fladdrande i vinden

Liggande i stormen

Liten pyrande

Men aldrig slocknad

Brännande het

Stekande stark

Svidande brännande

Starkt lysande

En evig eld