Man skulle kunna tro att Milton skulle vara ledsen över att hans ”syster” Fiona har flyttat, men icke sa Nicke (eller Milton) – Milton är glad! Han skuttar glatt runt, busar och ”skrattar med hela kroppen”. Han verkar helt enkelt lättad: ”Äntligen blev vi av med henne!” ser han ut att tänka/tycka. Han tar mer plats, har bjuder oftare in till lek och verkar inte sörja sin flyttade ”kompis” alls! Han är en riktig Ensam-hund. En Ensam-hund som föredrar Människor framför hundar.
Det bästa Milton vet är att ligga tätt-intill och bli kliad och klappad – helst oavbrutet. Och ännu bättre är om han får pussas, och då helst på munnen. Inte många låter honom pussas på munnen, men när han får det, är lyckan gjord! Dom flesta säger ”Nej!” när han försöker, men det finns vissa barn som tycker det är kul och skrattar och låter honom pussas. Det är ren och skär lycka för Milton.
Nu, när han är enda-hund i min pyttelilla familj, så får han ibland följa med in på jobbet och ligga bredvid mej när jag skriver på datorn. Då rullar han ihop sej till ett O och så ligger han där och bara är med. DET är lycka!
Milton är en vaaaaansinnigt snäll och tålig liten hund. Även om han morrar i tid och otid, så betyder inte morrningarna något annat än….morr! Han är verkligen en knasig hund, och inte alls som andra hundar. Om man tar i honom lite lite för hårt (och då menar jag liiiiite liiiiite ”för hårt”), så skriiiiker han rätt ut, och man tror att man nästan dödat honom. Men det har man inte. Han är bara en liten ”drama-Queen”.
Han har ungefär NOLL lokalsinne (som jag) och otroligt dåligt luktsinne.
Men han är snäll och knasig, och för det mesta nöjd – helt enkelt en otrooooligt enkel hund.
Det är nästan så man glömmer bort att man har en hund när man har bara Milton.
Det är givetvis tomt efter Fiona, men oj vad mycket enklare det har blivit för mej.
Och oj vad Milton är glad!
Som sagt.
erviluca #mammatillfyrakillar 