Männen i Sverige tycks tro att INNAN vi fick hit flyktingar levde vi kvinnor i total harmoni och kunde röra oss som vi ville, var vi ville, blev aldrig utsatta och levde tillsammans i jämlikhet med våra oerhört GODA svenska män. Inga tuttar blev tafsade på och inga rumpor klämda, ingen slog oss och ingen kallade oss horor eller fittor.

Hallååååå!!

Så är det inte!

Vi kvinnor har varit utsatta i århundraden! I Sverige. Av svenska män!

Om det nu kommer hit manliga flyktingar som OCKSÅ gör det, så är det ju för jävligt, förstås!

MEN KOM INTE OCH SÄG ATT VI LEVDE I UTAN ÖVERGREPP INNAN FLYKTINGARNA KOM!!

FÖR DET GÖR MEJ FÖRBANNAD!!

Vi (iallafall jag) har bråkat, tjafsat, krävt, backat, legat lågt, kämpat i åratal om att bli hörda och sedda, om dom övergrepp som pågår, och på att DOM GODA SVENSKA MÄNNEN ska komma och säga:

”HEJ! VI VILL KÄMPA EMOT DOM DUMMA MÄNNEN TILLSAMMANS MED ER KVINNOR! VI VILL STÅ VID ER SIDA OCH SKYDDA ER MOT DOM DUMMA! VI VILL BEKÄMPA OJÄMLIKHET OCH ÖVERGREPP TILLSAMMANS MED ER KVINNOR!”‘

TILLSAMMANS ÄR NÄMLIGEN STARKARE.

Men nä, ni har lyst med er frånvaro, gömt er och duckat. Sagt: ”Men JAG är ju inte dum/ond! JAG har inte utsatt någon…Varför anklagar ni ALLA män??” och så har ni tjurigt dragit er undan.

Fegisar! Vi vill ha er med oss i KAMPEN MOT DOM ONDA MÄNNEN!

För HUR SKA VI VETA VILKA SOM ÄR GODA OCH VILKA SOM ÄR ONDA NÄR DOM GODA GÖMMER SEJ – LYSER MED SIN FRÅNVARO??

”ALLA” män man pratar med om sexuella övergrepp eller kvinnomisshandel, säger (givetvis!) att ”…jag skulle ALDRIG….!” – ÄVEN dom onda!

Och ibland är högt uppsatta polischefer dom som är mest onda…så hur ska vi veta?

Så hur ska vi VETA??

I FLERA ÅR har jag undrat varför DOM GODA männen inte går ihop i STORA ENORMA grupper och SKRIKER UT sin ilska, och sitt förakt, mot ”dom onda”? Varför går dom inte med i kvinnokampen mot våld och sexuella övergrepp, varför skapar som inte grupper av goda män som följer kvinnor till t-banan eller på annat sätt VISAR sitt stöd FÖR kvinnor, och visar att dom kämpar/är emot sexualiserat våld!?

VARFÖR??

Vad gör du GODE man när dina arbetskompisar pratar om sex på ett sätt som gör att kvinnan/tjejen är en sak (”Hö hö hö, jag satte på tre brudar i helgen! Hö hö hö!”) ??

Vad gör du GODE man när din kompis kommenterar tjejen med stora bröst med ”…dom skulle man vilja suga på!” ???

Vad gör du GODE man när din kompis pratar nedvärderande om kvinnor över huvud taget? Märker du det? Skrattar du med?

Hoppsan, en utav dom tjejer han pratar om är din dotter! Hoppsan, en utav dom han pratar om råkar vara din mamma/syster/kusin!

Vad gör du GODE man när din son vill ha kjol på sej, och ha rosett i håret ,”….precis som storasyster!”. Säger du stolt till dina vänner att din son är en riktig ”tjejkille”?? 

Pratar du, GODE man, med din son/dina söner om kärleksfulla relationer, om hur viktigt det är att vara respektfull mot alla människor – oavsett kön?? 

Vad gör du, GODE MAN, när din son/arbetskamrat blir förbannad och skriker: ”Jävla fitta!!” ??

DET ÄR  JÄVLIGT IRRITERANDE NÄR DOM GODA MÄNNEN PLÖTSLIGT DYKER UPP OCH GÖR SEJ HÖRDA FÖR ATT DOM PLÖTSLIGT TROR ATT ”DOM ONDA” HAR KOMMIT TILL VÅRT LAND SOM FLYKTINGAR….

……NÄR DOM ONDA FUNNITS HELA TIDEN!

Jag förstår att det är lättare att SE ”dom onda” när dom har svart hår och pratar ett annat språk – dom är MYCKET lättare att SE än dom blonda och blåögda – jag förstår det, men dom män som sagt fula ord till mej, blottat sej (ca 30 ggr), har ALLA varit svenskar!

Ja, ABSOLUT, att det finns en större RISK med män som är uppvuxna inom den oerhört kvinnofientliga islam-kulturen (eller hur man säger det). Så kan det absolut vara, men….

…..JAG BLIR ÄNDÅ UPPRÖRD ÖVER ATT NI ÄR SÅ SJÄLVGODA, OCH ATT NI TROR ATT VI INTE UTSATTES FÖR ÖVERGREPP INNAN FLYKTINGARNA KOM – DET GÖR MIG FÖRBANNAD!

Se om ditt eget hus, liksom.

SLÅSS EMOT SEXUELLA ÖVERGREPP, OCH INTE EMOT FLYKTINGMÄN! DET ÄR TVÅ VITT SKILDA SAKER OCH VI KVINNOR BEHÖVER ER GODA MÄN – PRECIS SOM VI BEHÖVDE ER IGÅR OCH FÖRRGÅR….

MÄN SOM FÖRGRIPER SIG PÅ KVINNOR SKA HA STRAFF, OAVSETT NATIONALITET OCH RELIGION!

….fast min erfarenhet visar att det får dom inte…straff alltså…för det behövs bevis – helst att någon SÅG övergreppet…det gills inte att kvinnan berättar, är sönderslagen eller att hon är i chock….för att inte tala om alla barn som blir utsatta, som man inte tror…”det finns inte bevis”….”hon ljuger”…..etc

Nåja.

VI KVINNOR BEHÖVER ER GODA MÄN I KAMPEN EMOT ALLA ONDA MÄN – OAVSETT URSPRUNG – SOM UTSÄTTER KVINNOR (och barn) FÖR SEXUALISERAT (ELLER ANNAT) VÅLD!!

Jag vaknade DÖDSTRÖTT! Vad händer på nätterna, liksom? Jag är ju såååå trött när jag vaknar! Förritiden var jag pigg som en lärka och studsade upp och skulle ha kunnat hålla föreläsningar direkt, om jag varit en sån som höll föreläsningar.

Mina söner tyckte det var rätt irriterande när jag dansade in i deras sovrum på morgonen och SJÖNG en liten morgonvisa.

Men nu: ”Öööööh, va?!” känns det som och jag använder snooze för första gången i mitt liv! Jag förstod inte den funktionen förut: ”När man vaknar är man ju VAKEN!” liksom…. NU förstår jag….Livsfarlig funktion…man somnar om, och somnar om och somnar om….

Nåja.

Jag kom upp, och lilla Ceci skulle ut direkt.  Hon kan inte hålla sig på mornarna, som Milton. Vem är Ceci? undrar en del. Vem är Milton? undrar kanske andra… Det är hundar. Återkommer om detta ämne i en senare blogg.

Nåja.

Allt gick som det skulle på morgonen och så var jag både tvättad och äten och påklädd. Duktig flicka! *klappar-mej-själv-på-huvet*

Med tung laptopväska och liten handväska på sidan om, samt två små hundar, travade jag iväg till bilen. Jag har bilen parkerad en bit från huset, eftersom jag inte vill betala för p-plats utanför huset för att det är för dyrt.

Så jag gick lilla ”kiss- och bajs-promenaden” som är en perfekt sådan sträcka för ett par hundar som behöver det. Med tung väska. Jag blir sned. ÄR sned från början, men blir mer sned.

Nåja.

Framme vid bilen inser jag: Jag har glömt bilnyckeln! Fifan! Jag förbannar mej själv: ”Inte igen! Jävla helvetes skit!” Sen andas jag djupt och bestämmer mej för att inte låta ilsken energi sippra ur mej. Men jag ORKAR INTE bära laptopväskan hela vägen tillbaka! Orkar inte!

Så jag bestämmer mej för att lägga laptopväskan under bilen bakom ena framdäcket. Jag ska ju ändå bara vara borta max 10 minuter och klockan är 7 på morgonen och inga tjuvar är ute och letar laptopväskor under bilar, så tidigt. Hoppas jag.

Jag går tillbaka hela vägen till lägenheten. Hundarna verkar undra varför, men släpper den frågan strax, för dom lever i NUET, och i NUET ”….ska vi tydligen gå tillbaka till huset.”

Väl framme vid dörren inser jag: Dörrnyckeln ligger i….dalaaaaaa: LAPTOPVÄSKAN!!! Wohooo! Jag är bara bäst!

Men en stycken 17-årig son ligger inne i lägenheten och sover, så jag kan ju ringa  på dörren. ELLER HUUUUR?!?

Ha ha ha ha!

”Pling-pling!” ”Pling-Pling!” ”Pling-pling!”

Hundarna skäller (eftersom någon ringer på dörren! Idioter!). Alla i huset vaknar. Utom Minsting.

”Hallååååå i brevlådan! Det är mamma som glömt nyckeln!! Ho hoooo!”

Ringer Minsting på mobilen. Mobilsvar: ”Abonnenten är inte tillgänglig. Försök igen senare.”

Andas djupt. Slappna aaaaav.

Vi går tillbaka till bilen och jag dyker under bilen och drar fram laptopväskan. Tar hemnycklarna och så går vi tillbaka till lägenheten. Hej och hå !

Hundarna tittar förvånat på mej – igen! Men gillar läget. Snacka om Mindfullness! Dom är bara glada för att dom får en dubbelextra promenad på morgonen. Det skulle jag också kunna vara. Glad alltså. Det är jag inte. Jag är inte ledsen heller. Jag är.

Väl framme vid dörren öppnar jag, hämtar bilnyckeln och låser ytterdörren igen.

Vi går tillbaka till bilen.

”Nu fattas det väl bara att jag glömmer bort att jag lagt laptopväskan under bilen och kör över den!” tänker jag när jag går tillbaka.

Fast det gjorde jag inte. ”Been there – done that”. Liksom.

Jag andas djuuupt och försöker att inte tänka på att klockan gått hela tiden när jag gått fram och tillbaka förton gånger. Jag mindfullnessar så inihelvete! Och lyckas rätt bra:

Lotusställning och ”OOoooooooooooooooom”.

Typ.

Jag undrar hur resten av dagen blir.

🙂

I januari fick jag en Alldeles Ny Volvo. Årsmodell 2016. Superny. JAG trodde att om man har en ny bil behöver man aldrig åka till verkstan. Dumheter. Hur kunde jag tro så dumt?!

I en NY bil finns en dator. En dator bråkar. Trasslar. Och är man inte utbildad datatekniker behöver man åka till verkstan och uppdatera datorn stup i kvarten.

När jag haft bilen i cirka 3 dagar (TRE !) talade datorn om för mig att jag hade punktering på vänster framdäck. Jab bah: ”Nääää!” och körde till närmaste verkstad. Där hissade dom upp Volvon i taket och tog av däcket och kollade igenom det: Inget hål. Nähä! Det var datorn som sa fel och behövde ”kalibreras”. Dom sa det som om alla visste vad KALIBRERA var, och jag, som aldrig hört ordet sa: ”Jahaaaaaa!” och det lät som ”förstås!!” och jag tänkte ”eeeeh, va?!?”.

Datorn kalibrerades.

Sen har datorn sagt en massa olika saker till mig, och dom flesta sakerna är bra; att dörren inte är tillräckligt stängd, att jag glömt låsa bilen, att säkerhetsbältet inte är på etc.

Häromdagen sa datorn att det var dåligt med luft i däcken. Jag bah: ”HerreGud! Dom är ju NYA – dom borde inte släppa ut luft!!” När man har en NY bil vill man inte fixa med såna saker. Helst vill jag inte fixa med sånt när jag har en gammal bil heller, men då förstår man ju att det händer. Liksom.

Jag fyllde på luft i alla däck och satte mej i bilen. Den fortsatte tjata om att jag  hade dåligt med luft i däcken och ett stort ! dök upp, som en varning liksom.

Jag ringde Volvo och frågade. Han sa att datorn måste….KALIBRERAS. Igen! Jag visste inte hur man gjorde, men han förklarade.

Man skulle trycka på vissa knappar och sen skulle man KÖRA 3 MIL OCH INTE STANNA NÅGON GÅNG OCH INTE KÖRA UNDER 30 KM/TIM. 

VAR FAAN kan man göra det i Stockholmsområdet?

Jag försökte flera gånger:

”AKTA ER!!! HÄR KOMMER JAAAAG, OCH JAG KALIBRERAR!!

STANNA INTE!!!

AKTAAAA EEEER!!”

Typ.

Det är ju liksom jämt bilar i vägen och korsningar och sånt….

Men nu är det iallafall fixat.

Jag kunde!

Jag sitter på en restaurang och äter min lunch när jag ser en pappa med sitt lilla barn sitta mitt framför. Troligen är pappan föräldraledig – det är sommar och babyn kan vara 8-9 månader. Jag och babyn börjar flirta. Jag ler och vinkar, och babyn kommer av sej i sitt ätande och skrattar och vinkar tillbaka. Pappan ler. Han ser gullig ut.

Jag avslutar mitt flirtande och börjar äta min sallad. Babyn har ätit färdigt och börjar pula med en massa saker runt-omkring sej. Hon är ganska rörlig så hon nästan kryper runt i den höga barnstolen. Jag tittar på pappan. Han tittar på sin mobil.

Jag blir så trött! Jag orkar inte oroa mej för all världens barn överallt. För det gör jag! Jag ser en baby i en barnvagn som ser alldeles för varm ut på vintern, när jag går i någon affär….Jag ser en baby som kryper farliga nära poolen när jag är och badar…Jag ser en baby som hänger i ett bärsele med solen stekande på kal hjässa….Jag ser ett barn som balanserar….

Jag orkar inte! Och jag kan inte vara ”tanten-som-påpekar-faror” jämt och ständigt! Ta hand om era barn, liksom!

Jag bestämmer mej för att INTE vara den tanten. Jag skiter i om pappan sitter och pillar med mobilen när hans baby klättrar runt i den höga barnstolen. Men jag tänker ”Men SER han inte?!? Är han blind?!?” Han verkar ju så fin och mysig.

Jag fokuserar på min sallad och MIN mobil. Då hör jag ett dovt DUNK och sedan ett hjärtskärande skrik! Babyn har ramlat ur barnstolen och slagit huvudet i golvet. Pappan lyfter upp babyn, ser lite skakad ut, tittar på babyns huvud och försöker lugna henne.

Jag funderar: ”Skulle jag ha sagt till honom eller skulle han bara då ha tyckt att jag var en överorolig kärring som skulle rätta till honom?”

Det är fanimej inte mitt fel att babyn ramlade ur barnstolen, men jag kan inte låta bli att tänka på att jag ”kanske borde ha varnat honom…”. Men va faan! Såg han inte själv?!  Man kan inte släppa en klättrande baby ur sikte i en barnstol! Visste han inte det??

Puh, vad det är jobbigt att vara jag ibland.

Jag ser hela tiden barn som borde passas bättre, som inte borde få gå så nära stup, som kryper runt på stranden och jag sitter och tittar mej omkring och undrar ”VEM TITTAR PÅ DET BARNET?” som leker i strandkanten.

Jag måste sluta vara hela världens barnvaktare. För jag orkar inte.

Puh!

Ösregn ute, och det dyker upp minnen – minnen ifrån barndomen.

Vi är på landet – Lindris – och det ösregnar! Regnet smattrar mot taket och det öser ur vattenrännorna. Vi systrar + kusin tar på oss regnkläder och stövlar och går den långa grusvägen mot skogen för att leta grodor. Men vi behöver inte LETA, för dom finns i hundratals – tusentals! – och vi får trippa fram försiktigt för att inte kliva på dom.

Vi har hinkar med oss som vi lägger grodorna i. Vi tar också med oss vatten ifrån sjön (den sjö som farfar lät anlägga), gräs, stenar och allehanda andra skogs-saker, för vi ska bygga en ny värld åt våra grodor i en balja, eller i ett akvarium (som finns kvar sedan vår farbror var ung).

Väl tillbaka i huset fixar vi i ordning grodornas värld. Vi har X antal grodor var, och vi känner igen våra egna grodor, och vi ”döper” dom.

Vi leker sedan i flera dagar med våra grodor, och dom blir ”tamare och tamare”. Vi älskar att sitta vid baljan/akvariet (olika från år till år där på landet) och prata om våra grodor och hur dom tänker och vad dom gör. Vi möblerar med stenar och vatten lite hit och dit och diskuterar livligt hur grodorna ska ha det i sin lilla värld.

Och vi är ÖVERTYGADE om att grodorna känner igen oss och trivs där i sin lilla värld.

Ibland kommer någon (trist) vuxen och säger att grodorna mår dåligt och att dom inte alls känner igen oss, eller att vi omöjligt kan känna igen dom. Då är det bara tråkigt och trist och jag förstår inte (nu som vuxen) varför det är nödvändigt att trycka till oss på det viset.

Antagligen försökte dom LÄRA OSS och säga SANNINGEN, men vad lärde vi oss av det? Att grodor inte kan känna igen människor?? Näe, vi lärde oss att vuxna är trista och tråkiga och inte förstår någonting, och att man inte kan berätta  hemligheter för dom, för dom fattar ändå ingenting (!).

Vi VISSTE ju att grodorna kände igen oss och vi KÄNDE faktiskt igenom dom!

Det är ju nästan ingen idé att sucka över måndag, och heeeela veckan kvar….när det plötsligt ändå är fredag! Fwofff!

Måndag-fredag.

Om tiden är låååååångsam när man är barn, så går den lite fortare när man blir ung vuxen, för att sedan speeda upp till Speedy Gonzales-fart när man är lite äldre vuxen…

….och sen går det långsammare och långsammare igen. Har jag hört.

Det är precis som att lära sej behärska kroppen; först ligger man bara still och sprattlar lite, sedan lär man sej sitta krypa och gå. Därefter springer och skuttar man – fortare och fortare, tills kroppen lugnar ner sej och börjar gå igen….

….långsammare och långsammare.

Till sist stannar man.

The End.

Ibland blir jag så FRUSTRERAD!

Det är som om jag går i cirklar och väntar på….NÅGOT!! Vad vet jag inte. NÅGOT SPÄNNANDE & ROLIGT! Eller bara NÅGOT NYTT! En Händelse, en Överraskning – NÅGOT.

Åh! Tre önskningar i en: Ett Kinderägg! 

Jag vill ha lite God Action!

Det är till och med så att det känns som att Dålig Action är bättre än Ingen Action Alls.

Typ.

Frustrationen får mej att….liksom….krypa på väggarna (inuti), gå runt i cirklar (inuti), vara lättirriterad (om det ändå fanns någon här att irritera sej på), bli röksugen (fast jag inte röker!), bli godissugen (och jag äter ju godis…men har inget hemma!) och jag BORDE avleda mej via någon Sysselsättning, men det vill jag inte eftersom det är som om den sysselsättning jag väljer är Fel Sysselsättning!

Det känns som om att vara SUGEN på NÅGOT och inte veta VAD….och pröva gelehallon; näe! fel!,  skumtomtar; näe! fel! , lakritsremmar; näe! fel! osv ELLER när det kliar någonstans på kroppen och man vet inte VAR, och kliar lite här; näe! fel! och lite där; näe! fel!

Jag väntar ju på Det!

IT!

I am waiting for IT!

Det är som om jag BORDE en massa saker som jag inte gör.

OCKSÅ!

Men vilka saker det är jag borde, vet jag inte riktigt….

När jag gick i skogen idag tänkte jag att jag borde ha en IGÅNGSÄTTARE vid min sida, för jag har så många otrooooligt häftiga och bra IDÈER, men dom fastnar hela tiden på IDÉ-STADIET!

Och man blir ju GAAAAALEN när ens egen idé blir någon annans miljonärsupptäckargrej!!!! För att dom hade en Igångsätttare vid sin sida, ELLER var igångsättare själv.

Jag har ägnat för mycket tid i mitt liv att vilja ha/få/längta efter kärlek. DET är en sak som är säker. Jag borde istället ha ”letat efter tigrar i Afrika” eller ”upptäckt motmedel mot cancer” eller skrivit ”förton bestsellers”!

Meh! Det är ju inte slut än. Det är väl bara att börja, kära Jag-Själv!

Men åååååh!

NU blev jag ju ÄNNU MER FRUSTRERAD….över att jag bara låter livet rulla på utan att…Göra Något Viktigt!

Visserligen har jag ett jobb som är rätt viktigt och jag gör saker som förändrar livet lite grann för ”dom”, kanske….

Men ÄNDÅ!?!

I hate to be stuck!

Och igår – nä, det var nog idag (!) – så kände jag att jag älskar att vara ensam och rå mej själv! Och samtidigt kände jag att jag älskar att vara i en två-samhet och älska och vara älskad!

Ibland är jag för mycket ”både-ock” eller ”antingen-eller”, SAMTIDIGT.

För jag HATAR att vara själv/ensam ibland. Och visst har jag ibland HATAT tvåsamheten också. Och jag BEHÖVER få vara ensam ibland, och älskar det!

Äh!

Det är bara att gå och hänga lägga sej.

För här blir det inga mellanlägen lagoma saker  uppfinningar gjorda.

Varifrån dom kommer vet jag inte, men jag har lagt märken till den unga mamman med sin lilla dotter några gånger. Hon leker med sin lilla två-åriga (gissar jag) flicka på lekplatserna runt vårat hus. Jag gissar att dom bor i barackerna i närheten dit ett gäng flyktingfamiljer just flyttat.

Första gången jag ser dom har både mamman och flickan slöja och långa klänningar på sej. Jag tänker att det måste vara jobbigt att leka med lång kjol och slöja för den lilla flickan, ”…men hon är säkert van…och barn finner ju sej i det mesta som föräldrarna bestämmer.”

Jag tänker också att det troligen är ett stort steg för den här lilla mamman med sin dotter, att bara gå en bit ifrån huset där hon bor, ensam i det helt nya landet. Kanske hon inte fick gå utanför huset alls förut – innan hon kom till Sverige – utan manlig vakt. Tänker jag. Kanske fördomsfullt – kanske inte. Jag har ju hört och läst om hur kvinnor har det i Andra Länder….

Jag ser den här lilla mamman var och varannan dag, ute med sin lilla dotter…Jag tycker hon är modig – den lilla mamman.

Idag när jag stod på balkongen såg jag mamman med sin dotter igen. Dom har nu tagit sej en bit till – till nästa lekplats och nästa… och flickan har numera vanliga kläder och ingen slöja. Jag tänker att det är ett stort steg som mamman tagit – att låta flickan vara utan slöja. Eller så är det någon manlig figur som bestämt detta. I vilket fall som helst så håller dom låååångsamt på att assimileras  komma in i det svenska samhället.

Men om man vuxit upp i ett annat land, med andra regler, annat sätt att se på människor och hela alltet, så tänker jag att det inte går i en handvändning att ändra allt man trott på och fått lära sej – utan det tar tid! Och är kanske inte helt enkelt.

Många av dom är ju också ”hjärntvättade”, vilket jag tror man blir om ALLT utgår ifrån en slags gud som vet allt och kan allt, och där hans läror ekar ut ur torn fyrtiotvå (??) gånger om dygnet.

Vi måste låta dessa människor i lugn och ro se att det GÅR att leva med andra regler och med ett annat tankesätt än vad dom vuxit upp med. Och att man KAN och FÅR tänka sina egna tankar.

Låt oss ge våra nya svenskar TID att förstå vårt sätt och vårt svenska sätt att vara. Och låt dom få behålla lite egna delar också, som vi kan lära oss av. Säkert har dom bra sidor som vi kan plocka in i vårt sätt att vara och leva också.

Jag menar inte att vi ska acceptera våld, ojämlikhet eller något som inte är lagligt och eller mänskligt (!) men jag är ÖVERTYGAD om att dessa människor har lika många goda egenskaper i sej som alla andra (och jag VET det också, för jag har träffat många utav dom. Har du??).

Jag menar också att vi måste bli bättre på att informera och undervisa om och om igen – alla som kommer ! – vad det är som gäller i Sverige. Speciellt vad gäller JÄMLIKHET, kvinnosyn, sex och samlevnad, vår religionsfrihet och våra lagar.

Samt reagera kraftfullt och tydligt när lagar bryts och överträds.

Det är fint att se den här lilla mamman, med sin dotter, försiktigt ta sej in i det svenska. Jag hoppas hon och många fler kommer att få ett fint och bra liv i Sverige.

Man vill beskriva, men inte skrämma. Man vill uttrycka, men inte kväva. Man vill berätta, men inte förstöra.

Man kan förstöra och skrämma med starka och djupa känslor. Har jag lärt mej. The hard way.

Det är kanske därför det tar stopp. Det är kanske därför orden fastnar i hjärtat. Fyller det, men stannar där.

När vågar man uttrycka kärlek utan att riskera att skrämma?

Finns det en tid för  när man kan det? Eller ”först du – sen jag”?

Eller ska man ”lyssna och känna in”?

Eller ska man bara kasta sej ut, och kanske råka göra magplask? Det svider ju så jävligt.

.

”Om du älskar någon – visa det”.

Helst idag, för i morgon kan det vara för sent.

Å andra sidan, om du visar det idag kan hen bli skrämd. Känslor skrämmer, trots att dom är goda: ”ÄLSKAR du mej?!? Redan?? NU?? Men oj! Då måste jag nog….gå.”

Kärlekskänslor skrämmer. Tyvärr.

Varför är människor rädda för att vara älskade – eller att älska och uttrycka det?

Det finaste och största som finns, är kärlek. Varför är den då den känslan mer skrämmande, och svårare att uttrycka för många, än förakt och ilska? Varför är det lättare att uttrycka hat än kärlek för många?

Tänk om IS började visa kärlek istället för allt detta hat?!?

Äh, dom är FEGISAR – dom vågar inte! Så är det.

Rena rama mespropparna.

Jag sticker in huvudet i Storings rum/lägenhet och säger att han måste hjälpa mej. ”Voffo-då-då?” säger han. Typ. ”Jo, för att Milton har analsäcks….” hinner jag knappt säga förrän Storing avbryter mej och skeptiskt säger: ”Har Milton haft ANALSEX?!?”

Jag börjar skratta. Jag har innan denna fel-hörning inte ens tänkt tanken att man kan missuppfatta analsäcks-inflammation och få det till analsex. Men jag hakar på felhörningen och säger att ”Ja, Milton har haft analsex och fick ont efter det så han behöver massage”, och så skrattar jag igen.

”Meh! Säg då! Vad menar du?” säger Storing med ett snett leende. När jag skrattat färdigt förklarar jag analSÄCKsinflammation för Storing – något jag knappt visste existerade innan igår. Ej heller Storing.

Milton har varit ”konstig”. Han har betett sig ”underligt”, utan att jag för den skull kunnat sätta ord på hur, och har bara bajsat pyttelite dom senaste dagarna så jag trodde att han var förstoppad. Igår stoppade jag honom i badkaret för att studera stjärten lite mer ingående för att se om det var något i rumpan som satte stopp (!) för bajset. Där fanns en stor röd nästan lysande knöl. ”Tumör!” tänkte jag., och gick till datorn och googlade ”knöl i rumpan hund”. Där fanns bilder på analsäcksinflammationer och jag kunde sätta diagnos på Milton.

Därefter skulle analsäcken tömmas. Ja, jag vet att många går till veterinär för detta, men man kan också kolla på youtube hur man gör, och förhoppningsvis klara det själv och slippa betala 3000 kr. ”Kan själv” är mitt motto. Först prövade jag att göra det helt själv. Det gick inte eftersom Milton protesterade. Då tog jag Minsting till hjälp. Han fick hålla Milton om huvudet och nosen och jag klämde ut….UÄCK! Därefter tvättade jag rent.

Samma procedur upprepades på kvällen, då Storing fick hålla, och i morse klarade jag det själv och då nästan rann det ur av sej själv, och Milton accepterade behandlingen. Han verkar nu fatta att det känns bättre efteråt.

Min första analsäcksinflammation på hund är snart avklarad.

Man lär så länge man lever, och nu kan jag det här.

🙂