Ösregn och grodor/erviluca

Ösregn ute, och det dyker upp minnen – minnen ifrån barndomen.

Vi är på landet – Lindris – och det ösregnar! Regnet smattrar mot taket och det öser ur vattenrännorna. Vi systrar + kusin tar på oss regnkläder och stövlar och går den långa grusvägen mot skogen för att leta grodor. Men vi behöver inte LETA, för dom finns i hundratals – tusentals! – och vi får trippa fram försiktigt för att inte kliva på dom.

Vi har hinkar med oss som vi lägger grodorna i. Vi tar också med oss vatten ifrån sjön (den sjö som farfar lät anlägga), gräs, stenar och allehanda andra skogs-saker, för vi ska bygga en ny värld åt våra grodor i en balja, eller i ett akvarium (som finns kvar sedan vår farbror var ung).

Väl tillbaka i huset fixar vi i ordning grodornas värld. Vi har X antal grodor var, och vi känner igen våra egna grodor, och vi ”döper” dom.

Vi leker sedan i flera dagar med våra grodor, och dom blir ”tamare och tamare”. Vi älskar att sitta vid baljan/akvariet (olika från år till år där på landet) och prata om våra grodor och hur dom tänker och vad dom gör. Vi möblerar med stenar och vatten lite hit och dit och diskuterar livligt hur grodorna ska ha det i sin lilla värld.

Och vi är ÖVERTYGADE om att grodorna känner igen oss och trivs där i sin lilla värld.

Ibland kommer någon (trist) vuxen och säger att grodorna mår dåligt och att dom inte alls känner igen oss, eller att vi omöjligt kan känna igen dom. Då är det bara tråkigt och trist och jag förstår inte (nu som vuxen) varför det är nödvändigt att trycka till oss på det viset.

Antagligen försökte dom LÄRA OSS och säga SANNINGEN, men vad lärde vi oss av det? Att grodor inte kan känna igen människor?? Näe, vi lärde oss att vuxna är trista och tråkiga och inte förstår någonting, och att man inte kan berätta  hemligheter för dom, för dom fattar ändå ingenting (!).

Vi VISSTE ju att grodorna kände igen oss och vi KÄNDE faktiskt igenom dom!