Känslors styrka och farlighet /erviluca

Man vill beskriva, men inte skrämma. Man vill uttrycka, men inte kväva. Man vill berätta, men inte förstöra.

Man kan förstöra och skrämma med starka och djupa känslor. Har jag lärt mej. The hard way.

Det är kanske därför det tar stopp. Det är kanske därför orden fastnar i hjärtat. Fyller det, men stannar där.

När vågar man uttrycka kärlek utan att riskera att skrämma?

Finns det en tid för  när man kan det? Eller ”först du – sen jag”?

Eller ska man ”lyssna och känna in”?

Eller ska man bara kasta sej ut, och kanske råka göra magplask? Det svider ju så jävligt.

.

”Om du älskar någon – visa det”.

Helst idag, för i morgon kan det vara för sent.

Å andra sidan, om du visar det idag kan hen bli skrämd. Känslor skrämmer, trots att dom är goda: ”ÄLSKAR du mej?!? Redan?? NU?? Men oj! Då måste jag nog….gå.”

Kärlekskänslor skrämmer. Tyvärr.

Varför är människor rädda för att vara älskade – eller att älska och uttrycka det?

Det finaste och största som finns, är kärlek. Varför är den då den känslan mer skrämmande, och svårare att uttrycka för många, än förakt och ilska? Varför är det lättare att uttrycka hat än kärlek för många?

Tänk om IS började visa kärlek istället för allt detta hat?!?

Äh, dom är FEGISAR – dom vågar inte! Så är det.

Rena rama mespropparna.