Kategoriarkiv: Uncategorized

När man ser en trasig själ balansera på kanten av diket hela tiden och liksom glida ner om och om igen…

Snubbla till, fastna i leran med stöveln. Ibland lyckas ta ur foten ur stöveln och dra upp stöveljäveln själv, men ibland behöva hjälp med att komma upp ur skiten.

Hålla i handen, säga ”Kom vi går här, på vägen….”, men se henne vingla till mot diket igen och igen….Höra hur trollen ropar från andra sidan diket: ”Kom! Kom!”

Hon känner trollen, hon har bott hos och med trollen…hon vet hur trollen beter sej och hur dom gör….hon vet att dom mästrar över henne, kör över henne, kör med  henne. Hon vet att dom skriker åt henne, drar i henne, trycker ner henne, säger att hon inte duger, att hon är ful, dum i huvet och att hon är en idiot.

Dom bor på andra sidan diket och vi hör och ser hur dom ropar.

Vi säger ”Lyssna inte! Dom ljuger! Dom vill dej inte väl!”….men att vara hos trollen är det enda hon vet.

När hon sitter mitt bland Dom Vanliga Människorna ser jag att hon är stel och osäker. Hennes osäkerhet gör henne tyst och när Dom Vanliga Människorna pratar med henne, ställer frågor, svarar hon knappt, bara avvisande korta svar, som”Ja”….”Nej”….”Bryr mej inte…” och jag vill skrika: ”Där bakom den stela (och oerhört vackra) fasaden sitter en härlig, ung tjej som har en underbar humor och som inte vet hur man gör när Vanliga Människor säger Vanliga saker!”

Hon vet bara hur man gör hos trollen. När trollen skriker och hotar…, då vet hon. Det känns ”hemma”. Det känns tryggt. Där krävs det inget av henne, bara att vara ”dum i huvet” och kanske ibland säga emot.

Jag vill henne så väl.

Jag vill att hon ska förstå hur fin hon är, hur charmig och rolig hon är och hur klok hon är. Jag vill att hon ska våga visa dom sidorna för Dom Vanliga Människorna. Jag vill att hon ska få en Vanlig Vän. Men hon tror inte att en Vanliga Människa kan tycka om henne. Hon är ju Värdelös. Det säger ”alla”.

Jag säger att hon är fin, vacker, klok, rolig och att jag tycker om henne. Men det räcker inte. Tiden måste läka henne. Tiden måste verka. Tiden måste lära henne att hon duger.

Men hon söker sej hela tiden till Trollen….ramlar ner i diket om och om igen, lyssnar på Trollen, kontaktar Trollen…. och Trollen fortsätter ropa, och göra henne illa.

”Ingen annan ropar ju på mej….Jag känner mej så ensam. Hellre trollen än ingen”, vågar hon säga.

Jag vill ta hem henne, sätta henne i mitt knä, krama henne, vagga henne och låta henne knyta an, från början, på nytt. Men en tjej som snart inte är tonåring längre vill inte sitta i en tants knä, vill inte bli vaggad – vill gå ut i livet och vara vuxen. Så jag kan bara finnas här, på sidan om och hålla andan och tummarna och kanske ibland – i alla fall mentalt – hålla handen.

Jag fyller år idag. Grattis jag!

Jag har skrivit om födelsedagsfirande förut här och fortsätter förundras över många MÄNS oförmåga att fira sina (nära och) kära. Vi har en kort diskussion om detta när jag kommer till jobbet: ”Varför? VARFÖR kan/vill/orkar/ids dom inte fira en när man faktiskt till och med BETT om det och ÖNSKAT det en, två, trehundra gånger?” Att bli uppskattad/firad av den som man älskar (och som förhoppningsvis älskar en) är det viktigaste av allt!

Äldste sonen säger att det är en ”generationsfråga” – att ”äldre män” (troligen) inte lärt sej det (eller nåt)….men när jag kommer till jobbet säger en kollega på 30 vårar att hon OCKSÅ är besviken på männen i sitt liv, som knappt brytt sej när hon fyllt år; ”Varför måste man SÄGA TILL honom??”

Mina söner – i alla fall tre utav dom – firar sina flickvänner planerande, genomtänkt och jättefint. Heja dom!

Den fjärde har aldrig haft flickvän…och kommer idag att glömma att hans mamma fyller år, om ingen påminner honom… 😛

Tre av mina söner har skickat grattis-hälsningar idag och det känns bra.

Mamma bryr sej ALLTID. Det GÖR mammor (men inte alltid pappor….se ovan).

Idag när jag kom till jobbet stod en JÄTTEFIN blombukett på mitt skrivbord (trots att jag fyller en så otroligt löjlig siffra) med en JÄTTEFIN hälsning från mina kollegor. Mitt jobb äger! Tänk att jag hamnade på en sån fin arbetsplats.

Apropå arbetsplats…. Här händer det grejer! Först var det värsta Omorganisationen inom hela Stadsmissionen med stor oro överallt och ingenstans. Sen, när vi trodde att allt var över, och vi skulle bara landa i Det Nya, med nya chefer och nya grupper etc, så kom den alldeles nya chefen och pekade med hela handen och sa ”ÄNDRA ALLT!”. Så det har vi levt i nu sedan….LÄNGE!

Vi har både klagat, gråtit, ställt frågor och försökt förstå., men inte fått svar. Mitt i alltihop kom Corona-viruset och ställde allt på ända.

Nu har vi lagt om vår verksamhet (tillfälligt) till att bland annat dela ut matkassar, eftersom dom vi tidigare hjälpte (som hade det svårt), fick det ännu sämre i och med Corona-viruset. Och precis innan allt det här började hade vår nya chef bestämt att vi inte längre ska dela ut ekonomiska bidrag. Det ska en annan grupp göra, men den gruppen finns inte än. Så just nu: Inga ekonomiska bidrag från oss.

Nåja, vi delar ut matkassar och människor är så TACKSAMMA. Många tar emot våra matkassar med tårar i ögonen och säger att ”vi vet inte hur vi skulle klarat oss utan den här….”. Något företag skänker matlådor till oss också. Dom går som smör i solsken.

Vi har en tjejverksamhet dit tjejer i åldrarna 13-20 år får komma och hänga hos oss efter skolan, men eftersom skolorna nu är stängda, kan dom hänga hos oss hela dagarna istället och får då lunch och ta med sig matlåda hem till middag (om dom vill). Flera tjejer kommer hit ”för att få lunch” eftersom dom inte får det hemma.

Förstår ni där ute, med vanliga liv och vanliga arbeten, ni som som åker till Spanien, Thailand och Sälen på semestrarna och som har barn som både får gå på fritidsaktiviteter och får lunch och mellanmål hemma, hur en del barn har det i Sverige? Vissa familjer bor fyra-fem personer i ett enda rum dessutom.

Och självklart skyltar inte dom ”fattiga barnen” med att dom är fattiga. Dom ser ut, låter och beter sej precis som ”alla andra” och ”låtsas” att dom har det bra (utåt). En tjej som kommit till oss sedan hon var 13 år, och som nu är 17 år, berättade häromdagen att hon ALDRIG fått middag hemma: ”Jag äter MASSOR på lunchen i skolan och sen räcker det ända till lunchen nästa dag…och jag brukar vara på kollo varje sommar och där får man mat tre gånger om dagen OCH mellanmål!”

Just saying.

………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Var tacksam över det du har, och/eller skänk några hundralappar till Stadsmissionen, som gör allt för att dom fattigaste familjerna (människorna) ska ha det så bra som möjligt.

Jag blev sjuk i fredags. RIKTIGT sjuk. ONT i hela kroppen, hög feber och illamående. Jag kunde inte äta och vattnet jag drack rann ut i andra änden…s a s. Jag var såååå sjuk. Och hade såååå ont överallt. Jag snodde runt som en mask i soffan där jag låg, för att det gjorde så ont att ligga stilla.

”Covid19”, tänkte jag. Näe, jag tänkte faktiskt ”Corona”, men sen skrev jag det till min syster och då förklarade hon att det faktiskt heter Covid19 ”….eftersom Corona är viruset men Covid19 är just det här…. bla bla bla”.

Det kändes som ett (litet) problem att inte VETA om det är The One And Only flu eller inte….men jag tänkte att ”det borde vara Covid19” för annars vore det liksom slöseri att ligga där och må dåligt i onödan, med en vanlig gammal influensa när världen är full av Corona. Så jag bestämde mej för att det var The One och förberedde mej på Ännu värre mående….

Lite värre blev det nog, för jag fick hjärtklappning och när jag kände efter riktigt noga så var det rätt tungt att andas också, men då behövde jag verkligen KÄNNA EFTER….

…men ingen hosta. ”Den kan komma efter 3-4 dygn”, fick jag veta. Så jag väntade. Och väntade. Ingen hosta.

Jag var helt slut några dygn efter att febern försvunnit, men sen kom kraften långsamt tillbaka och jag började undra om jag verkligen haft Covid19.

Då insjuknade Minsting med hög feber och kräkattacker. Fi faan vad sjuk han är! Ont i kroppen, hög feber, illamående och spy-attacker.

Jaha, då var det väl inte Covid19 då – då var det väl vanlig  jävla maginfluensa.

Fy faan vad onödigt!

Hur less blir man på att höra om Corona överallt? Eeeeh, 100 % less. Och då  lägger jag till ännu mer om just Corona. Det är ju det som gäller nu. #tråkmåns #härmapa #corona

Jag har varit hemma från jobbet i flera dagar. Jag hostade lite grann i två dagar och fick en konstig känsla i luftrören, men hade det inte varit för coronan, så hade jag inte varit hemma alls. Chefen på jobbet har sagt att ”om man har det minsta lilla symtom ska man vara hemma i 14 dagar”. #hosta #varahemma #hemmalänge   

Nu har jag varit hemma 4 dagar och det räcker. Jag är superfrisk. Och trött på att vara hemma.

Idag gick jag, som vanligt, en hundpromenad och stötte då på en äldre kvinna, ungefär 80+. Hon berättade att hon var sååå less på att sitta hemma och göra ingenting, och trots att det gått bara en vecka med ”akta er!” för alla äldre människor, så höll hon på att bli tokig, sa hon. ”Jag måste prata med någon!” skrattade hon, och denna någon blev jag. Det var trevligt. Vi konstaterade att man ju inte vet hur länge detta ska pågå och om det är ända till årets slut, så kommer ”dom äldre” att dö av tristess och ensamhet till slut, konstaterade vi. Många av dom får hjälp med att handla osv, men resten…..

”….och jag älskar ju att gå och handla och titta på folk”, sa hon.

Vet ni hur otrooooligt sorgligt och ensamt det kan vara att vara ensam? Man får liksom pröva sin röst ibland och säga ”Ho ho!” högt för att se om den fortfarande fungerar.

….men tanten sa: ”Jag dör hellre av coronan än av ensamhet.” Ja, stackars sjukvården… ….”men i värsta fall kanske man kan ligga hemma och dö, så man inte belastar dom…det går nog rätt fort….tror du inte?”, sa hon också. Jag sa att jag inte hade någon aning om hur fort det går att dö av coronan, men la till att jag hoppades att hon skulle slippa dö så.

”Ja, jag håller ju avstånd och tvättar händerna noga, men nån handsprit har jag inte”, sa hon sen. ”Inte jag heller”, sa jag. ”Jag tror mer på att tvätta noga.” Vi enades om att det räckte. Sen sa vi hejdå och gick åt varsitt håll.

Jag har också hört att rökare drabbas hårdare. Men å andra sidan så drabbas väl rökare hårdare vid alla sjukdomar!? Dom suger ju ner gift i lungorna, som därför fungerar sämre och man behöver andas för att leva. Liksom. Det säger väl sej själv.

Jag undrar hur länge det här kommer att pågå och vad efterverkningarna blir….

….och det undrar vi väl alla just nu.

Time will tell.

Självklart måste jag också skriva om Corona, precis som alla andra. Det är ju det som vi lever i just nu över hela världen.

Det märks verkligen nu att vi är EN planet och ETT folk. En ras. Den mänskliga rasen. Viruset förenar oss och angriper oss var vi än bor och hur rika eller fattiga vi än är, vad vi än har för utbildning och om vi har arbeten, jobbar eller är arbetslösa och oavsett om vi är unga eller gamla. Dock vet vi att dom gamla drabbas hårdare, och dom som redan är sjuka är det riktigt illa för.

Det som är lite fascinerande just NU är att vi – i alla fall jag – har inte träffat en enda som har Corona (som jag vet) och ej heller har jag hört talas om någon bekant eller vän som har Corona. Jag har inte upplevt någon kris alls någonstans och det är som om allt stängs ner Av Ingen Anledning Alls. Eller som om det är ett ”Hitte-på” som vi ska skydda oss ifrån.

Jag FÖRSTÅR att det inte är hitte-på och att det är allvar, MEN att ”springa ifrån” och skydda sej ifrån något som man inte märker ”på riktigt” ger en overklighetskänsla.

Jag tror, precis som många andra, att hysterin och rädslan är farligare än själva coronan och jag undrar varför det blivit så den här gången. Vi har ju varit med om Hong Kong-influensan, Svininfluensan och SARS etc förut och då var det inte så här.

Människor både skyddar varandra nu OCH är rädda för varandra. Tyvärr leder ofta rädsla till ilska och hat. DET skrämmer mej. Människors fanatism och upphaussade oro skrämmer mej mer än själva coronan. Faktiskt.

Det sägs att vi ska hjälpas åt att ”plana ut kurvan” och jag förstår vad dom säger, men jag förstår inte hur dom vet att kurvan planas ut om dom inte vet hur många som smittats. Är det sjukhuskurvan vi ska plana ut?

Det ÄR fruktansvärt att vissa människor måste dö i dessa obehagliga smittor och sjukdomar. Men å andra sidan; pågår inte detta jämt? Smittor som är farliga och som vissa måste skyddas ifrån? Det kan ju inte vara hur många som är smittade, för det vet man ju inte…längre.

Jag är en sådan som inte små-oroar mej jämt. Jag är en sån som inte ”går igång” och blir hysterisk. Jag är en sådan som tar det lugnt och är mycket för att ”gräva där du står”. ”Händer det så händer det” och då tar jag tag i det då.

Det ÄR bra att vi hjälps åt och gör vad vi kan för att hindra/stoppa smittan, men är det bra att samhället faller sönder, att ekonomin går i botten, att människor hamstrar, att vissa inte sover på nätterna av oro, att människor oroar sej så att dom mår psykiskt dåligt? Jag hör att barn gråter där hemma för att dom är så rädda och föräldrar kan inte lugna dom eftersom dom också är rädda och oroliga, trots att coronan inte är farlig för barn.

Och alla restauranger som måste läggas ner och resebranschen som det går åt he***te för.

Vi är olika. En del är som jag och oron kommer först när det GÄLLER och andra är såna som oroar sej för det mesta och just nu jättemycket. Såna är mer vanliga av vad jag förstått av Henrik Fexeus böcker. Och såna behövs. Men det behövs såna som jag också, som säger ”Sitt ner i båten. Ta det lugnt. Vi fixar det här också.”

….och by the way…..

Just nu börjar jag undra om jag själv är smittad. Jag torrhostar och det känns konstigt i bröstet. Kanske jag måste stanna hemma idag….och lite längre…

…och ärligt talat skulle det vara rätt skönt att krypa ner i soffan under täcket och bara ligga och kolla på serier och må lite dåligt ett tag.

Sätta mej själv på PAUS, liksom.

Dessutom: OM jag fått Coronaviruset, märker jag att det finns. På riktigt.

Wohooo!

Eller inte.

#corona #coronaviruset #Sverige #smittad #presskonferensjustnu #stannahemma #varärviruset #finnsdet #coronastopparsverige #coronastopparvärlden #samarbete

Han skrattade till och jag frågade vad det var som var så roligt. Han berättade att han fått kontakt med en gammal klasskompis via nätet och hon hade skrivit något roligt på FB. Precis när han sa ”HON” liksom fräste det till inuti. Hjärtat tog ett skutt och något osunt drog igång. En slags rädsla och lätt panik. Ett illamående. Jag kände igen den; Den förhatliga och hemska Svartsjukan.

Fantasin satte igång:

Hon är säkert snyggare och smalare än jag. Hon är säkert bättre på ekonomi och har en bättre lön. Hon är kontrollerad och inte lika ”hejsan-hoppsan” som jag och hon har samma musik-smak som han. Hon tycker säkert om att kolla på fotboll och hon är sportintresserad. Hon gillar svenska deckare och kriminalare. Hon tränar lagom och får inga svettattacker i tid och otid.

Hon har ett jobb där hon är någon slags chef, eller något administrativt där hon inte behöver bry sig så mycket om folks känslor och sånt. Hon har inga djur och två vuxna barn, som flyttat hemifrån. Hon bor i en bostadsrätt i Bromma och hon har en liten bil. Hennes vuxna barn (en son och en dotter) är lyckade, har fasta jobb och är självständiga, förutom att de då och då kommer hem och äter söndagsmiddag.

Hon är jättebra på att laga mat och hon är mycket intresserad av det. Hon lagar gärna vegetariska måltider med mycket piff och fix. Och hon är jätteduktigt på viner. Och öl. Hon vinter-badar också. Och eftersom hon är så smal och snygg och vältränad har hon inga problem att visa upp sin kropp. Förresten har hon ganska stor rumpa. Kvinnligt stor. Givetvis är hon bra i sängen och har jättefin hy.

Hon åker regelbundet utomlands, oftast med sitt kompisgäng, eller med någon ur samma gäng. Kompisgänget träffas en gång i månaden, äter, dricker vin och har det jättekul tillsammans. De har hängt ihop sedan gymnasiet. Hon har en bästisväninna som hon berättar ”allt” för.  Hon skilde sig för ungefär 2 år sedan och tycker det är skönt att vara ensam.

Hon har pensionssparat hela livet och har en massa aktier och fonder och sånt, så hennes ålderdom är tryggad. När hon är ledig har hon jeans och t-shirt på sig och hon är naturligt snygg och behöver egentligen aldrig ”fixa till sej” eftersom hon är en naturlig skönhet.
Faan, vad jag hatar henne!

Fast det är ju inte hennes fel att hon är så perfekt. Och han kan väl inte hjälpa att han ”trillade dit”….

….så jag går och dör en stund, men tänker sedan:
”Äh, jag får väl skaffa mej lite fler hundar som tar min tid och som jag kan slösa kärlek på….”

….. och sen fyller jag 10 hinkar med mina tårar, lyssnar på gråtmusik och hatar allt och alla och vill bara dööööö.
Sen rycker jag upp mej.
Typ.
Och skriver en bok.
Eller nåt.

Så går det till när man har mycket fantasi och tycker väldigt mycket om någon och vill ha den för sej själv….forever.

Jag har skrivit två romaner för vuxna, sex småbarnsböcker på rim, två barnböcker för barn i åldern 4-8 år och en ungdomsbok. Alla dessa är färdiga.

Jag har flera påbörjade romaner. Det spritter i huvudet av alla idéer och jag älskar att skriva! När jag skriver hamnar jag ibland i ”nirvana” och där älskar jag att vara! Böckerna skriver sej själva ibland, men däremellan är det som om det finns ”bryggor” som jag måste över och då är det lite segare.

Jag älskar dock att skriva!

Det jag INTE älskar är att alla förlag refuserar mej. Ibland har jag fått lite förklaringar till varför, ibland inte. Ibland har ett förlag föreslagit att jag ska betala 20 000 kr för ”genomläsning” och ”fixning” (så heter det inte, men minns inte orden just nu) så ska dom göra resten. Men jag har inte 20 000 kr! Jag har inte ett öre över. Och jag kan inte ta något lån.

Föreslå mej inte att ge ut boken själv. Det kostar!

Är mina romaner dåliga? Nej. Utan att vara alldeles blind så tycker jag verkligen inte det. Jag läser jämt och ständigt böcker själv och oj vad ofta jag tänker ”Hur faan fick den här tryckas när inte mina ges ut??” för jag tycker språket är så dåligt och historierna är så dåliga, konstiga och tråkiga.

Ibland tänker jag att jag ska försöka ge ut någon bok med en pseudonym. Ett manligt namn. Jag får för mej att det skulle vara bättre, men jag vet inte….

Kanske har jag inte BEARBETAT böckerna tillräckligt, men det är ju så tråååkigt….och till slut vill jag ändra ALLT när jag börjar rota i saker jag skulle kunna skriva på annat sätt…och det tar aldrig slut. Och det är så tråååkigt.

Kan NÅGON hjälpa mej att göra en genomkörare på mina romaner och så testar jag att skicka in dom igen? Finns det någon sån där ”genomkörarperson” som kan gå igenom en bok och säga vad som ska tas bort och läggas till som skulle kunna göra det utan att jag betalar er 20 000 kr? Ni kan få procent vid utgivningen, för sen kommer det att bli en bestseller – det känner jag på mej.

#suckar #gerupp #geraldrigupp #trött #uppgiven #behövernykraft #varför?

Enligt mina kollegor är det Veckans Citat: ”Jag är kaos”. Uttalat av mej. Moi! Idag.

Vi sitter vid morgonfikat och pratar om den Förändring som kommer att ske på vår arbetsplats den 1 april. Från och med denna dag har vi tex inte längre en administratör på heltid hos oss, utan dom arbetsuppgifter som hon utför ska delas ut i gruppen. När jag läser listan över vad hon gör….

…faller jag.

Nej, inte faller, men….

Jag VISSTE att hon är vår Spindel i Nätet – den som Vet Allt, den man Alltid frågar från smått till stort och den som ALLTID har ett svar. Hon är den som alltid VET – oavsett om jag frågar ”var finns toapapper?” eller ”var ska jag vara just nu?” eller ”Vem styr hela världen?”, typ. Så känns det. Hon är liksom….spindeln i nätet. VAD SKA VI GÖRA UTAN HENNE??

Listan på vad hon gör är låååång och nu ska allt hon gör fördelas på alla oss. Så när en kollega säger: ”Du kan väl ha hand om ‘Sköta kontakten med fastighetskötaren’ så svarar jag:

”Jag är kaos!” och lägger sedan till: ”Jag kan f n inte göra ett smack mer än jag redan gör….med alla grupper jag håller i och alla samtal jag har med allt som dom innehåller av kontakter med fan och hans moster, planerande av grupperna och allt som händer när man träffar X antal olika människor med olika bekymmer….

….alla telefonsamtal, Sms:ande, kontakt med myndigheter, kontakt med skolor etc mm osv…..

En grej till och allt fallerar!”

Fallerallera… eller fallerenfalleralla.

Jag är kaos.

#jagärkaos #fallerenfalleralla #fallerallera #kaos #spindelninätet #tarbortvårspindel #hurskaviklaraoss #villinte #protesterar #ingenideattprotestera #stannasnällaspindel #hurskadetgå

https://wordpress.com/view/familjeterapeut.wordpress.com

Jag rensar på mitt skrivbord och i min Hemliga mapp och går igenom pappershög efter pappershög med ”Viktiga Papper” och kollar vad det är. Det är anteckningar och papper från 2016….

….och jag hamnar i Minnenas Allé och förundras över alla jag träffat och alla möten jag varit på och allt jag lärt mej….

…samtidigt som jag förundras över hur mycket jag faktiskt glömt.

Jag hittar några överklaganden som jag hjälpt människor att skriva och där vi faktiskt vunnit några gånger. Jippi!  #duktig #klapparmejpåaxeln.

Jag läser om ”Petra” och hur hon blev bortgift och fick sitt första barn när hon var 13 år och sitt andra när hon var 15 år och sitt tredje när hon var 18 år, misshandlad, våldtagen dagligdags, flydde till Sverige och fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd: Hon kom från ”fel land”. Att hon flytt ifrån sin misshandlande man räckte inte. Henne träffar jag inte längre och jag vet inte vad som hände med henne. Jag vet bara att jag försökte hjälpa henne överklaga och att jag ringde runt till olika människor och myndigheter för att hon skulle få hjälp….

…..sen försvann hon.

Eller ”Cornelia” som också flydde från något land, tillsammans med sin man, som slog henne ”jämt” och som hon till slut rymde ifrån då hon fick höra att i Sverige får inte män slå sina fruar. Hur hon var gravid när hon flydde (men visste inte det) och hur hon fick veta att i Sverige FÅR och KAN man leva som ensamstående mamma…..

….och jag minns hennes lättnad när hon förstod att hon skulle överleva, och kunna fortsätta leva, trots att hon lämnat sin man OCH var gravid.

Henne har jag fortfarande kontakt med och hon är en av dom kvinnor jag beundrar otroligt mycket. Vilken kämpaglöd! Oj, vad hon har klarat av mycket! Trots allt hon genomgått har hon ett ständigt leende på sina läppar och hon fullkomligt strålar när hon ibland dyker upp och vill bara ”tacka för hjälpen”. Hon fick uppehållstillstånd. HON kom från ”rätt land”.

Sen är det alla dom som jag faktiskt INTE minns, hur jag än letar i hjärnan….”Sixten” med tre barn och en fru…näe! ”Oskar och Hanna”……näe!

Allt strimlas i GDPR:s namn. Amen.

Sen är det högen med böcker jag har läst, som ställs in i bokhyllan. Och alla papper jag fått från andra arbetsplatser….”Visstja, dom!”…..”Jahaaa, har jag träffat dom?”….”Visstja, dom!”…..

Sånt gör jag.

Ibland.