När man ser en trasig själ balansera på kanten av diket hela tiden och liksom glida ner om och om igen…
Snubbla till, fastna i leran med stöveln. Ibland lyckas ta ur foten ur stöveln och dra upp stöveljäveln själv, men ibland behöva hjälp med att komma upp ur skiten.
Hålla i handen, säga ”Kom vi går här, på vägen….”, men se henne vingla till mot diket igen och igen….Höra hur trollen ropar från andra sidan diket: ”Kom! Kom!”
Hon känner trollen, hon har bott hos och med trollen…hon vet hur trollen beter sej och hur dom gör….hon vet att dom mästrar över henne, kör över henne, kör med henne. Hon vet att dom skriker åt henne, drar i henne, trycker ner henne, säger att hon inte duger, att hon är ful, dum i huvet och att hon är en idiot.
Dom bor på andra sidan diket och vi hör och ser hur dom ropar.
Vi säger ”Lyssna inte! Dom ljuger! Dom vill dej inte väl!”….men att vara hos trollen är det enda hon vet.
När hon sitter mitt bland Dom Vanliga Människorna ser jag att hon är stel och osäker. Hennes osäkerhet gör henne tyst och när Dom Vanliga Människorna pratar med henne, ställer frågor, svarar hon knappt, bara avvisande korta svar, som”Ja”….”Nej”….”Bryr mej inte…” och jag vill skrika: ”Där bakom den stela (och oerhört vackra) fasaden sitter en härlig, ung tjej som har en underbar humor och som inte vet hur man gör när Vanliga Människor säger Vanliga saker!”
Hon vet bara hur man gör hos trollen. När trollen skriker och hotar…, då vet hon. Det känns ”hemma”. Det känns tryggt. Där krävs det inget av henne, bara att vara ”dum i huvet” och kanske ibland säga emot.
Jag vill henne så väl.
Jag vill att hon ska förstå hur fin hon är, hur charmig och rolig hon är och hur klok hon är. Jag vill att hon ska våga visa dom sidorna för Dom Vanliga Människorna. Jag vill att hon ska få en Vanlig Vän. Men hon tror inte att en Vanliga Människa kan tycka om henne. Hon är ju Värdelös. Det säger ”alla”.
Jag säger att hon är fin, vacker, klok, rolig och att jag tycker om henne. Men det räcker inte. Tiden måste läka henne. Tiden måste verka. Tiden måste lära henne att hon duger.
Men hon söker sej hela tiden till Trollen….ramlar ner i diket om och om igen, lyssnar på Trollen, kontaktar Trollen…. och Trollen fortsätter ropa, och göra henne illa.
”Ingen annan ropar ju på mej….Jag känner mej så ensam. Hellre trollen än ingen”, vågar hon säga.
Jag vill ta hem henne, sätta henne i mitt knä, krama henne, vagga henne och låta henne knyta an, från början, på nytt. Men en tjej som snart inte är tonåring längre vill inte sitta i en tants knä, vill inte bli vaggad – vill gå ut i livet och vara vuxen. Så jag kan bara finnas här, på sidan om och hålla andan och tummarna och kanske ibland – i alla fall mentalt – hålla handen.
erviluca #mammatillfyrakillar 