Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag har inte varit på IKEA på läääääääääääänge, eftersom jag dom två-tre senaste gångerna aldrig kom fram. Jag snurrade runt på vägar utanför norra Stockholm, hit och dit, vid ett par tillfällen, och till slut gav jag upp och åkte hem igen. Sen bestämde jag mej för att inte ens försöka åka dit. Jag insåg att jag inte hittar. Punkt.

Fast jag HAR hittat dit vid NÅGRA tillfällen, men då har jag snurrat runt så mycket innan, att jag omöjligt förstått vägen DIT. För vägen HEM är ju INTE samma som vägen DIT, för den är ju åt ANDRA HÅLLET.

Jag tycker att man borde skylta MOT IKEA FRÅN ÅKERSBERGA! Alternativt bygga ett IKEA nära Åkersberga.

Men idag vågade jag! För att jag har en GPS! Det gällde bara att ta reda på ADRESSEN, för den kära GPS:en VÄGRAR skriva ”IKEA” eller något annat stort varuhus etc. Jag vet, för jag har försökt. Så jag tog reda på att IKEA, Barkarby, ligger i Järfälla (!) och på gatan Folkungavägen (med bara ETT k) 50. Fast GPS:en ville INTE godkänna nr 50, så det fick bli BARA Folkungavägen i Järfälla.

Sen startade vi, Gun-Pia Svensson och jag.

Hon är MYCKET tålmodig, Gun-Pia Svensson, kan jag säga. Hon blir ALDRIG irriterad eller arg när man kör fel – hon säger bara lugnt ”Gör om rutt”, alternativt ”Gör en U-sväng om X km/mil”.

Gun-Pia Svensson vet inte alltid när dom byggt om vägar. Det är ETT  problem. Hon säger: ”Kör 350 meter, sväng därefter HÖGER!”, men så upptäcker jag en stor cementvägg där! ”BOINK!” Typ.

”Men GPS sa att jag skulle…..” duger nog inte när polisen undrar varför man körde rätt in i betongfundamentet….

Näe, det är bara att svänga VÄNSTER direkt, liksom.

Då säger Gun-Pia S lugnt: ”Gör om rutt!”. Men hon vet fortfarande inte att jag åker på en alldeles nybyggd väg, för den finns inte i hennes värld! Så hon fortsätter att prata ”gallimattias”, typ. Och i mitt huvud bara snurrar det, och jag chansar ”höger” och så chansar jag ”vänster” och stackars Gun-Pia forsätter lugnt: ”Gör om rutt!” eller ”Gör en U-sväng om 350 meter”.

Så håller vi på så en stund. Tills jag kommer till en väg som FINNS i Gun-Pias värld. Då blir det ordning och reda igen. Och jag kommer till IKEA till slut. För jag SER huset! Gun-Pia tycker håller inte med. Hon envisas med att jag ska svänga VÄNSTER fast jag ser att IKEA ligger åt HÖGER.

Fast hon vet ju inte att jag ska till IKEA – utan bara till Folkungavägen – kan jag försvara henne med.

”Håll käften!” fräser jag och stänger av henne. Helt rått.

Sen ska vi HEM. Klickar på ”HEM”. Det går jättebra….tills hon säger:

”Sväng nästa avfart HÖGER”, och jag VET med min intellektuella (!?) bit av hjärnan att jag sen ska VÄNTA på att hon ska säga ”Sväng HÖGER ” (NU! liksom), men jag blir lite stressad av alla bilar hit och dit, och skyltar och allt, så jag svänger HÖGER direkt!

FEEEEEL!

*suckar tungt*

Inser att jag kan köra VILSE med en GPS, som heter Gun-Pia Svensson, FAST hon säger tydligt och klart NÄR jag ska svänga, bara för att jag är så himla VILSE i huvet, liksom.  Eller för att jag inte riktigt LITAR på Någon! Inte ens en mekanisk röst i en liten fyrkantig grej! FAST den är intellektuell….eller typ ”icke-emotionell”.

Ibland ska man INTE lyssna på sin känsla. Speciellt inte när man är JAG och kör bil, eller ska gå  någonstans dit man inte hittar. Typ HEM, i detta fall.

Gun-Pia S. säger lugnt: ”Kör 5, 3 km (!) och sväng därefter till höger”, och jag suckar och tänker:

”FEMKOMMATREKILOMETER FEL!!! HERREGUD!!”

Det är dyrt och tidsödande att vara helt lokalsinnelös, kan jag säga.

HerreGud!

Just nu känns det som om jag har haft en låååång semester, och det är liksom viktigare än allt annat – Känslan av att den är låååång.

Att ha fyra veckors semester, som känns för kort, är inte bra, nämligen. Har jag bestämt.

Jag är i slutet av vecka tre, och vecka fyra hägrar in front of me. Sen är väl både semester, och sommarlov slut, tror jag.

Och The Vardag is Back: Stress till jobb och skola, läxor, hinna allt hemarbete på den lilla tid man har över etc osv mm.

Hösten kommer. Sommaren är slut. Det blir mörkare. Dagarna kortare. Folk bryter nästan ihop, och minns inte att de faktiskt överlevde både förra hösten och vintern. Och alla andra höstar och vintrar.

Jag brukar gilla hösten. Jag brukar gilla att det blir kallare, att man får klä på sej, att trädens löv växlar färg, att få krypa in i sitt bo och gosa in sej i soffan framför TV:n och slippa känna stressen: ”Solen-skiner-jag-måste-uuuut-och-livet-SKA-vara-HÄRLIGT-för-det-är-sommar-och-jag-bryter-ihop-för-att-det-regnar!” . Typ.

Så NU är NU och jag njuter av att vara ledig och ägna TID och LIV åt söner och hundar.

Jag skulle vilja att det fortsatte så här i Evigheters Evighet, men då kanske jag skulle sluta njuta så här. Om detta var ”vardag”.

Just nu njuuuuter jag av NUET.

Mina barn får aldrig vara olyckliga. Punkt.

Mina barn får inte känna sej oälskade. Punkt.

Mina barn får aldrig må dåligt. Punkt.

Mina barn ska ALLTID känna sej älskade. Punkt.

Mina barn ska ALLTID må bra. Punkt.

Mina barn ska ALLTID vara lyckliga. Punkt.

Suck!

Det är för jävligt att det inte kan vara så.

Jag vill att det ska vara så, ända in i rötterna av hjärtat där kärleken bor.

Men min Realistiska sida VET att ALLA männískor behöver olycka, sorg, elände och skit OCKSÅ….

….för att växa och bli starkare  –  bli Riktiga Människor.

Men kan inte just MINA barn få slippa….

….och må bäst ändå?

BARA dom, liksom.

Som ett litet Undantag.

Pliiiiis!

Jag kan verkligen, verkligen njuuuuta!

Och det är en gåva.

Jag kan njuuuuuta några sekunder där, en minut här och flera timmar vid något annat tillfälle.

Jag kan njuuuuta av något vackert jag ser, av vinden som smeker min hud när jag cyklar, av ljudet av mina barn när dom pratar om Viktiga Saker med varandra, av närheten till en hund, av att smeka någon, av att bli smekt……

….av jättemånga saker!

Och jag njuuuuuter ända in i själen, in i hjärtats mörkaste vrår….

…. om det finns såna (jo, det finns det)….och när jag tänker efter kanske jag inte njuter ända in där – jag stänger bara dörren (fast det har jag aldrig funderat på egentligen….men det var inte det jag skulle skriva om)….

Jag NJUUUUTER verkligen!

Och jag NJUUUTER av att jag kan NJUUUUTA så fantastiskt mycket –  i kubik – om så bara för stunden.

Det är härligt att kunna NJUTA!

………………………………………………………………………….

Tänk om jorden slutade snurra

om bara för en stund

och upp blev ner och ner blev upp

och jorden sluta´ vara rund

Om alla som var rika

blev fattiga ett tag

och de som brukar svälta

blev mätta för en dag

Om allt hat som finns på jorden

försvann just den dan

och fiender blev vänner

och gav varann en kram

Om natt blev dag och dag blev natt

om katt blev hund och hund blev katt

Om du var här och inte där

Om jag blev vi och väldigt kär

Tänk om allt vara annorlunda

bara för en stund

Skulle vi då kunna blunda

när jorden igen blev rund?

"Brinn då, jävla idioter!!"

Jag tror inte jag är beredd att vara med i Världsmästerskapet i Grillning riktigt än…

"På med allt kött! Eller ska man ta lite i taget?"

…men man vet ju aldrig.

Jag hade köpt MYCKET kött och det var bara en tredje del som blev så här:

"Jävla köttjävlar att bli brända!"

Resten blev faktiskt ätbart.

Potatisklyftor, tomater och lök.

Och t o m jättegott!

"Rätt gott faktiskt!"

"Mums!"

Skam den som ger sej!

När jag var liten var Fredagsmyset livsviktigt! Att missa fredagsmyset var som att förlora en bit av sej själv, nästan. Man visste att resten av familjen satt där framför TV:n och åt grillad kyckling, eller revbensspjäll, med pommes frites, drack läsk, åt chips och godis framför någon familjeunderhållning på TV, som Hylands Hörna.

OM jag valde att ”gå ut/gå hem till en kompis/gå på fest” istället för fredagsmys, så var det som om det satt en tagg av längtan hem, och att jag missade något viktigt, hela kvällen.

Det gick ju över med åren, förstås, men tidigt visste jag att jag skulle skapa en sådan rutin i min egen familj också.

Jag skapade den först  med Äldste sonen. Vi levde ju ensamma, han och jag, under 10 år, men fredagsmyset blev lika viktigt för honom (tror jag) som det var för mej när jag var barn.

Sen kom det in en man i mitt liv, och han förstod inte riktigt ”grejen” med fredagsmyset och hur det skulle gå till – för HUR det går till är ju givetvis VIKTIGT! – men han var tvungen att lära sej. För mej och Äldste Sonen var fredagsmyset Heligt och kunde INTE ändras.

Sen kom resten av grabbarna grus och klev också in i fredagsmysets viktighet.

Som vuxen har jag inte upplevt fredagsmyset lika livsviktigt som jag gjorde som barn, MEN mina barn gör det, och det gillar jag.

När jag igår sa:

”Jag kanske skulle göra lite hemmagjord pizza till ikväll istället för den grillade kycklingen?!” blev det stooooora protester och dom tittade på mej som om jag vore….dum!

”Det är ju FREDAG!” sa dom.

Jag vet att dom hemma hos sin pappa inte har samma rutiner alls, men det är DÄR! Hos mej är Fredagsmyset VIKTIGT!

Ofta fredagsmyser jag även när jag är ensam. Det går det med och är helt okey. Men givetvis är det mysigast att mysa TILLSAMMANS med sin familj och dom man älskar.

Vi lyckades mysa till det invid poolen igår (se bild) , med grillad kyckling och pommes frites och läsk!

Myyyyyyyyyyyys!

…och tro att man är så jävla bra!

Jo, man ska tro att man är bra, MEN man ska inte tro att ”dom andra” är sämre!

Man ska inte sitta där och säga ”JAG skulle minsann ALDRIG göra så DUMT”, för du vet inte! Du vet inte vad du skulle göra, och hur du skulle agera förrän du varit i precis den människans situation!

Dessutom är det lika illa att tro sej vara Förmer, eller att man tror att man är Godare än andra, som att tillhöra Dom Onda……

….. för om du tror att du ALDRIG skulle ha varit ”judehatare” i Tyskland under Hitler, så tror du att du är förmer än flera miljoner tyskar. DESSUTOM kan du hamna i en SÅN situation, eftersom du inte är uppmärksam, och inte tror att du kan det.

Eller tänk dej att vara född för flera hundra år sedan, och åka i en båt över Det Stora Havet, och komma till en ö där det går omkring ”svarta, hårlösa apor” och du TROR VERKLIGEN att det är apor, för du har aldrig sett såna människor! Skulle inte du då tänka att dom här ”apliknande människorna verkar kunna mer än vanliga apor, så vi tar dom till vårt land så får dom jobba för oss!”

Om du tror att du direkt skulle förstå att det var människor, men bara med annan hudfärg, och annat sätt att bete´sej, och därför skulle du behandla dom som jämlikar, för att du är så GOD och KLOK, så tror du att du är förmer än dom flesta.

Inse att du agerar och reagerar utifrån var och hur du är uppväxt, och inse att du också skulle kunna trampa i klaveret rejält utifrån detta. Och om du förstår det, blir du mer uppmärksam och mer tänkande, än du är om du bara slår ifrån dej och säger: ”DOM är DUMMA/ONDA och jag är GOD!” och ”SÅÅÅ SKULLE JAG AAAALDRIG göra!”.

Om man förstår dom ”onda”, utan att tycka om, eller godkänna, dom onda handlingarna, kan man också undvika det onda att hända, eller stoppa det, eftersom man då förstår att alla kan ”agera fel” eller ”jag är inte bättre än dom – jag bara tänker ett varv till när det behövs!” För det jag förstått är att jag, precis som alla andra, behöver tänka ett varv till, och lyssna till mitt hjärta, och våga säga ifrån, även om ”alla andra” halkar snett.

Jag tror det är det som behövs, för att det inte ska bli så FEL, som det blivit flera gånger i vår historia. Och fortsätter bli.

Typ.

Var det begripligt, det här?

Vi har varit i Huset med Poolen hela dagen, och nu bestämt att åka hem en sväng. Vi = vår familj. Hundarna som bor i huset ska få stanna i huset. Har vi bestämt.

Dom ser Förvånade, och Ledsna, ut när vi stänger dörren framför deras nosar, och säger ”Hejdå! Vi ses sen!”.

Vi går nedför backen mot bilen och hör hur hundarna,  som är kvar hemma, börjar ”gråta”.

”Jag får dåligt samvete!” säger Storing.

”Jag med!” säger jag.

”Det känns inte bra!” fortsätter Storing när vi går ner för backen.

”Näe, det känns inte bra alls!” säger jag.

”Kom då!!!” ropar Mellan.

”Kan vi inte ta med dom?” frågar Storing.

*tänker*

*känner efter*

”Ja, vi tar med dom!” säger jag.

Sen blir jag alldeles glad i hela hjärtat!

För jag tänker att Storing har ett stort kärleksfullt hjärta, och han kommer att bli en fantastisk och kärleksfull och omtänksam pappa!

Det gör mej gladare än allt annat i den stunden.

Och jag går tillbaka till huset och hämtar hundarna, som får följa med oss hem.

Men det är en annan historia.