I flera månader har min andra blogg ”legat nere/sovit/vilat”. Jag har varken orkat eller velat uppdatera den med nya inlägg. Det är som om jag ”skrivit allt”, och det tog slut….orden tog slut. Eller så orkade jag inte…. vet inte. Jag bara slutade skriva….

Eller något.

Och så plötsligt får jag meddelanden på min mail att flera människor läst den igen, och kommenterat dom olika inläggen, och jag blir så GLAD! Någon/några läser min blogg, och tycker om den! Tjohoooo!

Ett tag var den bloggen lite ”jobbig”, för jag fick lite mothugg från ”vissa” som tyckte att det var ”socialpornografi”. Jag behövde ta ett varv i hjärnan till kring varför jag skrev om dessa svåra saker och ämnen, men kom ändå fram till att jag ville att människor ska VETA vad som finns omkring dom.

 Att människor ska förstå att dom lever med/kring barn som har det JOBBIGT. Att alla ska vara VAKNA för att förstå att det inte alltid är en dans på rosor, här i livet.

Inte för att sänka livsnjutningen för Dom-Som-Har-Det-Bra, utan mer för att skapa en FÖRSTÅELSE för människor (ofta barn och ungdomar) som beter sej ”konstigt” och ”bakvänt”, som är aggressiva (”utan anledning”), men att också för att berätta för ”Dom-som-har-det-svårt” att dom inte är ensamma, att det finns hjälp att få (finns det?), att det finns andra som klarat sej igenom skiten, och att det finns stöd (om man inte ger upp….kanske).

Jag måste lära mej att det FINNS människor som ”VILL ILLA”, som vill skapa KAOS och OORDNING och som LETAR BRÅK. Det finns Elaka Människor. Jag behöver lära mej att skydda mej emot dom. Strunta i dom. Ibland försvara mej.

Jag råkade vid några tillfällen ut för s k ”troll” när jag bloggade (i början), och blev förvånad över hur UPPRÖRD jag blev, men lyckades lugna mej (och fick stöd av andra bloggare), så att jag lärde mej att bara radera dom. Om och om igen. Inte bry mej om innehållet, inte försvara mej – bara RADERA. Direkt!

Sedan jag började som skolkurator (för 1 månad sedan) har jag fått höra flera historier av flickor som blivit utsatta på nätet av Anonyma ”hatare” som skriver riktigt ELAKA saker om dom. Jag vet ju hur ONT det kan göra, och dessa flickor är 12-13 år…..

Jag ska skriva om det på min andra blogg nu. Detta ”näthat” är större än vad jag visste. Tror jag.

Nu ska jag ”ut”på min andra blogg igen. För första gången på lääääääääääääänge! Det ska bli ”kul”.

Välkommen dit:

http://familjeterapeut.wordpress.com/

See yah!

Igår trippade jag iväg till Personalfesten i mina ”finskor”. Mina finskor har 3 cm hög klack, men på mina små söta fötter, som alltid haft det rätt bra här i livet, och mest gått i platta skor, stövlar och gympaskor, känns det som 13 cm! Tripp tripp tripp tripp. Jag tycker verkligen INTE om att trippa, tänkte jag när jag trippade fram.  Och mina fötter sa ”AJ, JAG VILL GÅ HEEEEEM! Vi gör ont!”.

Man kan ju inte gå ordentligt när man har ”finskor”! Jag vill gå ORDENTLIGT. Och jag vill kunna SPRINGA iväg om det kommer ”En-dum-en”. Det kan man inte när man har finskor. Det känns lite ”osäkert”, liksom.

Ju närmare Personalfesten jag kom desto mer kände jag att jag helst skulle vilja gå i mjuka, sköna, myskläder jämt, med ruffsigt hår och platta skor. Jag är nog i grund och botten en riktig Lantis-tjej.

Finkläder blir liksom ”yta-yta-yta”, utan innehåll. Fast det är innehåll. Ibland.

Jag förstår inte hur man kan gå i höga klackar, och kommer aldrig att förstå! HUUUUR står man ut?? Det gör ju så ONT! Jag Veeeet att det är en ”träningssak”, men VARFÖR tränar man, och tvingar sina fötter till detta?

Jag tror att man en vacker dag i FRAMTIDEN kommer att SKRATTA åt detta underliga påfund, som höga klackar är……. precis som vi skrattar och förfasar oss åt hur kinesiska kvinnor förr ”vek ihop” sina fötter och gjorde dom vanskapta, och trippade runt på smärtande stumpar.

Det var bara det jag ville säga.

Hur personalfesten var?

Jorå, helt ok. Men jag trivs bäst hemma ändå.

Känner mej lite som Ferdinand: ”Jag trivs bättre hääääääär…..”.

Med mina älsklingar.

Igår natt drömde jag en dröm som kändes Viktig. Två Viktiga, numera avlidna, personer var med: Farmor och pappa.

Farmor dog då jag var 16 år, och hon var en OERHÖRT viktig person i mitt liv, som jag älskade otroligt mycket. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick träffa henne som mera vuxen, och jag är så ledsen över att jag inte DÅ insåg hur viktig hon var, för mej. Hon bara VAR, en sån där SJÄLVKLAR person i mitt liv, som man bara tarförgivet, när man är barn.

Pappa dog i cancer då jag var 30 år, och jag tycker aldrig jag fick lära känna honom, som PERSON, på djupet och nära, som jag hade velat. Jo, han levde med mamma tills han dog (54 år gammal), och jag hade förmånen att växa upp med BÅDA mina föräldrar, MEN pappa var fysiskt närvarande och psykiskt frånvarande – för mej iallafall. Jag växte upp med honom, och undrade ständigt VEM han var och VAD han kände, tyckte och tänkte. Men jag vågade aldrig fråga. Eller ifrågasätta hans ”själsliga frånvaro”.

Nu drömmen:

Jag var på någon slags stor tillställning/fest med en MASSA människor. Jag var i köksregionerna och fixade och donade med olika saker. Jag lagade inte mat, för det är jag inte speciellt bra på (inte ens i drömmen tydligen!), utan jag fixade med andra saker av TVÅ anledningar:

– Den första anledningen var att jag ville att ALLA människor på ”festen” skulle ha det så BRA som möjligt, och att alla skulle ha kul och må bra.

– Den andra anledningen var att jag var osäker på mej själv; Att jag liksom inte riktigt vågade ge mej in i ”folkhavet” och mingla, av rädsla för att hamna Utanför, inte bli sedd och inte vara omtyckt, inte ”släppas in” eller få ”vara med”, om ni förstår. ”Alla-har-VARANDRA-men-jag-är- ensam-känslan”. Man kan stå i ett folkhav och känna sej mer ensam än om man är ensam hemma. Och det gör ont.

Men så kom Ove (! en av mina första pojkvänner) in i köket och sa åt mej att komma ut och festa lite också. Han såg ut som om han verkligen MENADE det, så jag gick ut till festen. Men han försvann in i folkhavet direkt, och jag fick den där känslan av att ”vara utanför” och kände att jag inte ”orkade” kämpa med att ”ta mej in”, så jag vände och tänkte gå in i köket igen.

Då kom FARMOR. Jag blev så FÖRVÅNAD och otroligt GLAD och lättad! Hon log och tog tag i mej och drog mej ut bland dom dansande människorna, och vi dansade och dansade hållande i varandras händer. Jag ville säga henne hur mycket hon betydde för mej, men allt var liksom ”ordlöst” på något sätt.

Plötsligt stod pappa där också och han tog över dansandet från farmor och så dansade jag med honom också. Både farmor och pappa förmedlade att jag skulle börja ta hand om mej själv mer, och inte ”bara ta hand om alla andra”. Det var liksom: ”Strunta i dom andra! Lita på att dom tar hand om sej själva! Ta hand om dej!”.

Sen vaknade jag. Eller så tog drömmen bara slut.

NÄR jag vaknade sedan var jag rätt TAGEN av att jag träffat farmor. Det var SÅ TYDLIGT. Hon var sej så lik. Pappa var lite mer otydlig, på något sätt, och dansen med  honom var mer ”suddig”.

Usch, vad svårt det är att sätta ord på en dröm. Men nu gjorde jag det iallafall.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

Och nu när jag skriver det gråter jag, för att det känns så starkt. När jag börjar gråta kommer det plötsligt en STARK doft av svett så att jag först luktar på mej själv: ”Är det jag som doftar så?” (svar NEJ), och sen tänker jag att det luktar precis som pappa kunde lukta ibland (och då sa mamma alltid till pappa: ”Gå och tvätta dej och byt kläder! Du luktar svett!”). Är pappa här?

Konstigt.

Det är helt hopplöst att prata med Minsting i telefonen.

Jag är ingen Telefonpratarälskare. Men pratar när jag måste. I telefonen alltså. Utanför telefonen pratar jag gärna. IRL.

Den enda jag egentligen ”pratarpåomalltochinget” är min mamma. För hon varken mailar eller SMS:ar, så för att ha kontakt måste jag prata med henne ”omalltochinget” i telefonen. Efter varje telefonsamtal med henne är jag helt slut. Helt. Slut. För jag gillar inte att prata bort tiden i telefonen. Eller så har jag telefonfobi.

Jag fick det när jag hade småbarn: Så fort man NÄRMADE sej en telefonlur utbröt KAOS. Även om det var HYPERLUGNT innan, så hände ALLTID något så fort jag ens TÄNKTE lyfta telefonluren. JÄMT! Så jag slutade prata i telefonen. Jag orkade inte med KATASTROFERNA som utbröt. Dom utbröt ibland ändå, men med 100%:s säkerhet vid telefonprat.

Nåja.

Jag gillar alltså inte att prata i telefonen, men man KAN INTE leva i detta samhälle UTAN att göra det. Tyvärr. En utav dom som jag tycker MINST om att prata med i telefonen är…..*trumvirvel*……..MINSTING!

Han har INGEN telefonuppfostran! VEM har uppfostrat honom??? Fifaan!

Jag pratade med honom nyss. Herre. Gud.

Han LÅTER, dvs gör en massa ljud, gör ANNAT, dvs spelar data-spel, chattar, Skype:ar och allt annat man kan göra, tjaffsar, fånar sej, gör ljud igen (!), lyssnar inte, pratar oavbrutet utan att bry sej om ifall jag hör eller förstår, och så PLÖTSLIGT avslutar han samtalet utan att säga hejdå!

VEM har uppfostrat honom?

INTE jaaaag!

Look! No hands!

Jag avsäger mej ansvaret.

ELLER så blev han så här när jag slutade prata i telefon. Han VET INTE HUR MAN GÖR!

MEN, jag har ju sagt till honom 120 ggr att han ska:

1.låta bli att låta/göra ljud

2. lyssna

3. prata ordentligt och så att man förstår

4. inte göra en massa andra saker samtidigt

5. avsluta samtalen med ett ”hejdå”

Gör han som hans mamma säger?

Nope.

Han är Helt Hopplös!

Man får lust att krypa ur skinnet när man pratar med honom i telefonen, och man vet ALDRIG efteråt om han förstått något av det jag försökt säga, om jag uppfattat ens hälften av vad som hände, om någon av oss hört något, vad sa han egentligen, vad sa jag egentligen och vad det var som hände????

HerreGud!

Summa av kardemumma av samtalet nyss:

Han ska spela något spel någonstans i morgon med sin klass och det var något om att ta sej dit och ta sej hem eller om det var vilka som skulle dit eller hem och vart dom skulle sen? Eller nåt sånt? Och så ville han vara hos mej nästa vecka, eller inte? Och han skulle cykla till den där okända skolan, fast skulle han åka buss? Men hade han åkkort eller hur skulle han göra? Hade hans pappa åkkort eller skulle han tjuvåka? Eller skulle hans kompisar köra honom, eller ska jag hämta honom med bilen? Hörde han att den är trasig? Vet han att det är lov nästa vecka?

Pust.

Nu måste jag lägga mej i soffan och vila.

Jag har tidigare varit ganska ”rätt på” vad gäller att ta kontakt osv när jag blivit intresserad av någon. Jag har inte orkat/haft tid att vänta på att Han ska Göra Något.

Om HAN inte tagit kontakt ganska omgående så har jag gjort det. Fort och fel. Eller inte. I och med detta har jag skrämt bort några stycken, men å andra sidan är lättskrämda killar/män inget för mej….

”Man” (kvinnor) ska VÄNTA och ”flirta lite” (hur man nu gör det), ”locka” och ”spela spelet”, men jag är rätt usel på ”spel”.

Jag är vädur = Rätt på! Pang bom bara.

I och med detta har jag inte varit speciellt Spännande, tror jag. För ingen behöver tveka kring vad jag känner och tycker. Men å andra sidan borde det vara jätteskönt (för DOM) att inte undra. Själv har jag fått undra arslet av mej. Så nu är jag utan rumpa. 😛

Å tredje sidan kan jag vara ”jättespännande” i en relation när jag blir osäker och tvivlar, är orolig, rädd och inte kan sätta ord på vad jag känner (!) osv. Då blir jag stum. Och väldigt ”Spännande”. Hemlig, liksom. Eller Mute.

Nåja.

Kan någon tala om för mej vad man ska göra när man är ”i min ålder” och är ”lite intresserad av att lära känna” en man, lite mer, än bara via ”hej!” när man går förbi? Hur tar man kontakt, liksom? Om han inte har Facebook, alltså….

 ”Förritiden” kunde jag vara lite mer ”pangpårödbetan” – iallafall när jag varit ute och dansat och sånt. Jag var inte den som satt och väntade vid telefonen….Jo, förresten; Jag försökte, men herreguuuud vad jobbigt det var!

Eller när jag gick i skolan. Då kunde man skriva lappar och fråga rakt ut. Det var ”Förritidens FB” kan man säga…..DET var jag bra på. Synd att jag inte sparade lapparna.

Men nu är jag ”skitgammal” och ”borde vara sambo/gift/stadgad” och ”borde-vara-klok” och ”borde-vara-sansad” och ”borde-ha-tålamod” och ”borde-kunna-vänta-och-se”…..

…men jag kan bara berätta för Er Alla-Som-Varit-Gifta-i-Tvåhundra-År; att dom ”pirriga” känslorna känns PRECIS LIKADANT när man är 50+ som när man var 14+ !

*suckar*

Äh!

….kanske jag bara skiter i det.

Om jag kan…..

När Mellan nu varit hemma och sjuk i några dagar, har jag tyckt att han kan gå ut med hundarna en liten sväng mitt på dagen. Han har MOTVILLIGT gått med på det. Jag tycker det är så skönt att SLIPPA stressa hem och kasta i mej lunch, och gå en snabb promenad och komma dyngsvettig tillbaka till jobbet.

Sååå skönt att slippa!

Sååå skönt att lufsa ner till matsalen och sitta och äta god skolmat och prata skit med personalen. I lugn och ro. Utan stress och svett.

Men när jag kom hem i förrgår, och frågade Mellan: ”Har du varit ute med hundarna?” så såg jag på hans ansiktsuttryck att ”nej-det-har-jag-inte”.

Jag *SUCKADE HÖGT* och sa: ”Mendumåstegåutmedhundarnanärdulovatdetfördomskaintebehövablijättekissochbajsnödigaochmådåligtavdet…blablablalblabla”. Igår när Mellan var hemma så gick han faktiskt ut med hundarna, och verkade t o m lite stolt över det.

Idag är han hemma för tredje dagen,  och ringer mej och säger att han ”VÄGRAR GÅ UT MED HUNDARNA!”.

”Voffodådå?” frågar jag mycket kärvänligt och inställsamt.

Jo, för att Fiona har ”skitit ner hela vardagsrummet!” svarar Mellan upprört. Och han VÄGRAR torka upp det. Och VÄGRAR gå ut med dom nu.

”NÄE!”

Straffet för att Fiona bajsat ner ”hela vardagsrummet” är att hon inte får gå ut.

”Men HerreGud, hon bajsar väl inne för att du inte gått ut med henne i tid!” fräser jag.

Mellan är otroooligt äckelmagad och har en näsa med lika starkt luktsinne som en….hund (!), nästan. OM jag skulle tvinga honom att torka upp skiten så skulle det bli kräkblandad skit.

Själv är jag inte ett dugg äckelmagad.

Jag kan gräva och gegga med allt. UNDANTAG: Kräk.

Bara jag får tvätta av mej efteråt. 

Men man ska aldrig säga aldrig, eller alltid, och allt. För det får man äta upp.

Blä!

Nu måste jag åka hem och torka bajs i ”heeeela vardagsrummet”.

Jag är rätt så olydig ibland. När det känns ”FEL” inuti, så blir jag ”olydig”. Jag är nog inte så lätt att ha som anställd alla gånger, men å andra sidan skulle inte heller Hitler kunnat styra mej. Han kunde styra ett helt folk, men det fanns ju några få som inte lät sej styras ändå. Även om det var svårt (för dom).

Jag vägrar göra saker som jag tror skadar andra. Vare sej det är kropp eller själ, så vägrar jag vara med i den ”leken”. Chefer kan peka på mej med hela handen och säga: ”GÖR nu så! Det står i lagen!” Eller ”Jag har bestämt det här så nu MÅSTE du göra som jag säger!”. Jag vägrar. Om det känns ”FEEEEL” inuti, så gör jag inte som Chefen säger.

Chefer är inte bättre människor än jag. Chefer kan inte mer. Chefer vet inte allt. Dom har bara råkat bli…chef (-er). Inte för att dom kan mer eller är bättre – utan bara för att dom sökt tjänsten och blivit chef.

Jag skulle inte kunna arbeta som soldat, tex. För jag skulle inte kunna skada andra. Inte ens om chefen/bossen/serganten/löjtnanten  …äh!….GENERALEN bestämmer det. Jag gör det inte! Inte ens om ”dom-som-är-VI” säger att ”DOM-som-är-DOM-ANDRA” är ”DUMMA” ba´fatt dom är födda på Andra Sidan Gränsen, eller tror på en Annan Gud eller har en Annan Hudfärg; Jag vill dom inget illa. Jag känner dom ju inte! Och om jag kände dom, och dom var DUMMA, skulle jag nog inte kunna skada dom ändå….

Och bara för att Någon BESTÄMT att en annan ska häktas/fängslas/skickas iväg/stoppas, så kan Chefen inte säga till MEJ att genomföra det, för jag gör det inte!

Så omöjlig är jag.

Tur att det finns såna som lyder.

Och tur att det finns såna som är som jag.

🙂

Min jävla dator (lap top) är så seeeeeg så att det är inte klokt!

Den skriver EN bokstav i sekunden, vilket är otrooooligt långsamt, när jag vill skriva MASSOR av bokstäver i sekunden. Typ 53. Eller nåt.

Och eftersom INGEN ANNAN gör något, måste JAG göra något. As usual. ”Själv är bäste dräng”. *suckar* Jag vill inte vara min egen dräng! Jag vill att Någon Annan ska vara min dräng. Men det kan jag ju bara drömma om. Keep on dreaming, liksom. ”Kan själv!” har gått lite till överdrift, tycker jag. Men men. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp ärmarna och FIXA.

Data-ICKE-geniet ska fixa till datorn. Pust!

Jag hittar, efter mycket om och men, till sidan/siten/grejen där det står att man kan avinstallera program.  Och så gör jag det. En jävla massa program. Jag har ingen aaaaaaning om vad jag avinstallerar, men OM datorn ”dubbel-checkar” och frågar mej ett par extra gånger om VERKLIGEN ska ta bort just DET programmet, så ångrar jag mej. Annars tar jag bort det – om datorn bara frågar EN gång.

DET är mitt fixeri.

Vad ska jag annars göra??

Vänta på bättre tider?

Diska laptopen?

Stoppa den i tvättmaskinen?

Jag har frågat Mellan om HAN kan göra något, men han bara SUCKAR så fort jag ANDAS åt hans håll. Jag pratar liksom alltid med honom vid ”FEL TIDpunkt”:

”Men ååååååååååååååååh! INTE NUUUUUUUU!” säger han så fort jag frågar något. Och sen är mina kommentarer så otrooooligt korkade så att han nästan dåååånar när jag frågar vidare, och/eller en gång till:

”Men ååååååååååååååååååh!!!”

Sen kan han nog inte datorer heller. Eller låtsas att han inte kan. Eller nåt.

Men men, jag fixar själv.

Som vanligt.

Och nu skriver laptopen 25 bokstäver i sekunden.

🙂

Wohooooo!

Jag bubblar på om nya jobbet, när jag pratar med mamma i telefonen. Hon, om någon, borde ju veta vad jag pratar om, eftersom hon själv jobbade som skolsköterska i minst 30 år innan hon blev pensionär…och sen jobbade hon i 2 år till!

Skolsköterskans jobb är jätteviktigt på en skola, tänker jag, när jag ser dom små ”skruttorna” och ”skruttarna” – fast mest är det skruttor – som kilar förbi min dörr på väg till skolsköterskan varje dag;

Det är allt ifrån stukade fotleder, till huvudvärk, magont och stickor i fingrar. Ibland är det någon som skurit sej i magen också…men då är det för vbf till sjukhuset med ambulans. Det klarar inte ens en skolsköterska.

Jag får nästan ont i hjärtat av kärlek när jag ser dom små underbara skruttorna förväntansfullt, försiktigt och lite osäkert stå utanför skolsköterskans rum och knacka på dörren.

Igår var skolsköterskan sjuk (”KAN/FÅR skolsköterskor vara sjuka?!?”) och jag fick tillfälle att prata lite med små skadade skruttor, och det var då jag fick lite ont i hjärtat. Av kärlek. Jag ville nästan pussa på dom allihop! Men lät bli.

Jag vill pussa på buttra tonåringar också ibland. Barn i alla åldrar är så ljuvliga! ÄVEN när dom är oljuvliga. Och sura. Och tysta.

Jag berättar för mamma om raden av barn som går förbi min dörr, på väg till skolsköterskan, och jag frågar henne till slut: ”Blir du inte sugen på att börja jobba igen när du hör det här?”

”Nähähähähähäääääää!” svarar hon, väldigt övertygande.

”Inte?!?” frågar jag förvånat.

”Nääää, jag skulle ALDRIG klara av datorerna!” säger hon då. ”För visst skriver ni allt i datorer nuförtiden?” säger hon sen.

Mamma försökte verkligen. Hon fick en dator av Äldste Sonen (min alltså) för några år sedan. Och sen gick hon en datakurs för pensionärer, men ”fattade ingenting”….Hon försökte och försökte och lyckades under en tid både maila själv och läsa mail. Men sen hände det något….Det var nog nåt trassel med datorn, och då gav mamma upp. Nu är hon en utav dom få som inte använder dator. ELLER mobil.

Hon har en mobil, som hon bär med sej för nödsituationer, men när Lilsis skulle låna den i somras, och frågade vad laddaren var, visste inte mamma vad det var….”Ska man ladda den? DET har jag aldrig gjort!”

Snart är man där själv, där man inte fattar ”det nya” och inte ens orkar sätta sej in i det….”SWISCH!” säger det bara.

Precis som det gjorde att komma hit.

Typ.