Äldste sonen beskriver honom som en liten skinntorr gubbe och undrar hur han har kunnat vara så skrämmande, som han hört att han är, och förstår inte heller beskrivningarna om hur hans pappa är lik sin pappa. Men jag minns honom som en ståtlig och kraftfull man, med mycket energi och med en pondus som nästan slog över till att skrämma. Han var rakryggad och praaaatade med stark och tyyyydlig röst, som om han alltid hade rätt. Och han var ingen snäll pappa, berättade Äldste sonens pappa.
När jag får höra Äldste sonens beskrivning av dom kort han fått se av sin farfar, sätter det igång en massa funderingar i mej. Det är som om Vem Man Än Är som ung och vuxen, krymper man ihop som gammal och bli något av ett ”ingenting” – en grå person utan kraft och personlighet. Iallafall på bild. Det är både sorgligt och lite skönt. Vi ska ju alla den vägen vandra….
….men det är lite sorgligt att man slutar ha konturer – fysiska och psykiska – och att man blir ”en liten grå tant/farbror” till slut, och för dom man inte känner blir man som en grå tant/farbror utan personlighet. Unga tänker ofta att det var så länge sedan den tanten/farbrorn var ung så det är inte ens är intressant, för det var så Annorlunda då – allt. Och konstigt.
Man blir till en grå massa tillsammans med all annan grå massa.
Och sen blir man till jord.
”Av jord är du kommen och av jord skall du åter varda.”
Det stämmer verkligen.
Kanske är det skönt – kanske inte.
Lite sorgligt, men också självklart, att det är den vägen vi alla ska vandra – även om man inte trodde det när man var ung (för ett par år sedan…).
