Kategoriarkiv: Uncategorized

 

….och går. Oj, vad jag går!

Egentligen borde jag väl ha en sån där stegräknare, för då hade jag kunnat vara stolt över att ha gått runt hela jorden, bara i Åkersberga!

I ”Mannen som pratar med hundar” säger hundägarna att dom går ”ungefär en promenad i veckan” med sina hundar….Oj oj oj! Jag går fyra promenader om dagen med mina. En lång, två halvlånga och en kort kissrunda. Däremellan går jag till affären och tillbaka en gång om dagen, och till jobbet och tillbaka, och om jag går hem på lunchen för att gå ut med hundarna går jag även hem och tillbaka ytterligare två gånger den dagen. Oj vad jag går!

Det händer att ”någon” säger ”Motionerar du inte?” eller ”Du borde börja gymma!” eller ”Du borde börja röra på dej!”.

Men hallååååååååååå!!!!

Jag går och går och går och går och går och går!

I fotriktiga skor.

Bilen är såld och cykeln är trasig.

Så oj, vad jag går.

Ibland känns det så himla segt, däremellan är det bara skönt.

Jag är nog beroende.

Av gåendet.

Och oj, vad jag går!

 

Jag kliver in i min Walking Closet  (ha ha ha; Vandrande garderob! Hur kunde jag tro att det hette så?!?) walk in closet och tittar mej omkring: ”Usch!” är min sammanfattning.

”Kasta! Kasta! Kasta! Kasta! Kasta” tänker jag när jag bläddrar bland blusarna.

Jag skulle gladeligen kasta ALLT jag har och börja om/starta nytt/köpa nytt!

Helst idag!

Fi faan vad jag är trött på mina kläder!

Och varför köpte jag ”den blusen”? Och den? Och den? Och den?

Fy och usch!

JAG HAR INGENTING ATT HA PÅ MEJ!

Jag kommer ut ur garderoben – naken!

Och nej, ni vill inte se mej naken.

Lovar.

Det får bli en filt.

Typ. 

😉

Igår var hela gänget hemma hos oss; Äldste Sonen, Storing, Mellan och Minsting. Me like! Det är sååå kul att diskutera allt från himmel till jord med dom. Och vi har precis samma humor också. Så det blir både roligt och djupt och galet och tokigt. Vi är en härlig samling. Tycker jag.

Vi pratade om att Ge, om att Vara God och varför man är det. Vi kunde konstatera att man  mår bra av att ge – av att vara God. Alltså är man egoistisk om man är väldigt god. Florence Nightengale måste alltså ha varit en superegoist, som bara gav och hjälpte och gav utan egen vinning. Vinningen var att Må Bra inuti.

Att hjälpa någon så att den kan växa, må bättre, köpa mat, bli frisk, sluta fred eller vad det nu kan vara, gör att den som hjälper mår riktigt bra. Man får faktiskt en Kick av att hjälpa. Nästan som en drogberusning faktiskt.

Alltså är det egoistiskt med godhet.

Var mer egoistiska!

 

Att väcka Minsting, och få iväg honom till skolan är….Mission Almost Impossible, och jag får både hjärnblödning och hjärtinfarkt samtidigt – varje morgon!

Jag tror inte det är nyttigt.

– Vakna nu! säger jag när jag går in till honom kl. 6.30.

– Mmmmm….svarar han

– Vill du ha the och mackor? frågar jag (för att få hans hjärna att vakna och tvinga honom att svara)

– Mmmmm….svarar han

-Vakna nu då! säger jag igen och går ut ur rummet.

Jag går in i köket och börjar göra iordning frukosten. Ropar då och då:

-Är du vaken?

– Mmmmmm……

Jag går in med frukosten till Minsting. Han sover djupt:

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!

– Meh! Vakna NU! ropar jag. VAKNA!! Sätt dej upp!

Minsting rör på sej. Lååångsamt sätter han sej, men sitter som en ostkrok.

– Kom igen! Det finns frukost nu! Klä på dej!

– Mmmmmm….

Jag går och äter frukost, och ropar då och då:

– Är du vaken? Vakna!!

Jag går in i Minstings rum igen. Han sitter dubbelvikt och sooooover:

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………….

– Meh! VAKNA! KLÄ PÅ DEJ!!

– Okey….sluddrar han sömnigt.

Jag står och stirrar på honom och säger flera gånger att han ska VAKNA, KLÄ SEJ, KOM IGEN!!!

Men jag måste också ta tag i mitt eget; fixa till mej själv och gå ut med hundarna.

– Nu får du klä dej och äta frukost, så går jag ut med hundarna under tiden!! säger jag.

– Okey! svarar Minsting.

*går ut med hundarna*

När jag kommer in ligger Minsting och….soooooover!!!

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………..

– VAAAKNAAAAA NU DÅÅÅÅÅ!!! Jag har varit ute med hundarna redan och nu MÅSTE DU VAKNA!!!!

– Okey….

Stressen kryyyyper i mej. Jag har inte tiiiid att BARA tjata på honom, vakta honom och hålla på!

– Jag har inte tiiiid att bara tjata på dej!!! GÅ UPP NUUUUU!!!

– Okey….

Han sitter upp, rör på sej, tittar på kläderna….

– KLÄ PÅ DEJ!!!!!

– Okey….

Efter en stund tittar jag in i rummet igen. Minsting har klätt på sej och sitter och äter frukost. Wohooooooo!

Efter ytterligare en stund tittar jag in i rummet igen. Minsting sitter och stirrar rakt fram. Frukosten är slut men han har liksom ”fastnat”…..

– GÅ OCH BORSTA TÄNDERNA! NU!

– Okey….

Minsting går in i badrummet. Fastnar. På toaletten.

– ÄR DU INTE FÄRDIG SNART?!? ropar jag genom dörren.

– Okey….

Klockan tickar.

Och tickar.

Stannar aldrig.

Jävla klocka!

Jävla tid!

Minsting kommer ut ur badrummet.

– Borstade du tänderna?

– Typ…..

Jag SER på honom att han ljuger.

– Nej, det  gjorde du inte! Gå och borsta tänderna!

Minsting går i badrummet och boooorstar täääänderna låååångsamt….

*stress*

Minsting lufsar ut ur badrummet in i sitt rum och sätter sej på sängen.

….tick tack tick tack tick tack tick tack…

– Vad gööööör du?

– Okey….

– Nej, VAD GÖR DU??

– Eeeeh, va?!

– Vad gör du??

 

 

– Eeeeh, jag trooor jag har gympa idag….

Klockan går.

– Meh! Ååååh! Jag frågade dej ju igår!! Var är dina gympakläder då??

– Vetne…

– VET du inte?!?

– Näe, jag hade dom här typ nyss…eller igår…eller nåt….

*letar*

*letar*

*letar*

Gissa om hjärtsnörpen är långt borta?!

Ingen gympapåse. Den är troligen hos pappan.

Fixar annat: Hittar gamla gympabyxor, tar en t-shirt, lånar gympaskor av Mellan (fast utan att fråga: Säg inget till honom!!!!). Mellan har redan gått till skolan. Of course! Klockan är MYCKET!!!

– Gå nu!!

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen, sätter på sej jacka….

……går in i vardagsrummet, lägger sej i soffan och gullar med Milton (!).

– Meh! Klä på dej nu! Du har inte tid med det där!!! fräser jag.

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen, sätter på sej en sko…..

– Var e den andra skon?

*letar*

Den ligger i Fionas korg. Hel. Puh!

Minsting sätter på sej den andra skon, lägger sej i soffan och gullar med Fiona.

– Meh, Minsting!! Du har bråttom!! Jag får hjärtsnörp och hjärnblödning! Du måste gåååå nuuuuu!

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen.

– Var e gympapåsen?

– I ditt rum antagligen. Jag hämtar den!

Jag vill INTE att han ska röra sej från hallen igen!

När jag hämtat gympapåsen är Minsting inte i hallen längre. VAR ÄR H AN??

 Han ligger i soffan och gullar med Fiona!!!

– KOM IGEN NURÅ!!!! skriker jag.

– Okey…säger Minsting och reser sej lååååååååååångsamt….. och lufsar ut i hallen.

– Var e mina vantar??

*tittar på hatthyllan*

Dom ligger överst. Helt synliga.

– Där! säger jag och tar ner dom till Minsting som har ögonen i hatthyllehöjd. Förståååår inte att han inte såg dom!

– GÅÅÅÅ NUUUUU! säger jag vänligt och leeeer.

Till slut går han, och jag är HELT SLUT!

 

 

 

 

                                                                                                                        

 

Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak

och de kloka så fulla av tvivel

 

 

 

Dom träffades på en pub. Martin och Mia känner redan varandra, lite grann. Dom har haft sex ett par gånger. Mia är ute med sin kompis Viktoria och när puben stänger bestämmer dom att gå hem till Mia, alla tre.

Mia och Viktoria berättar efteråt att det var rätt självklart att dom skulle ha sex, alla tre. Martin säger att han inte alls var säker på det, eftersom dom just var tre, och han faktiskt gillade Mia lite grann. Dom pratade inte om det, men tjejerna säger att dom flirtade rätt vilt på vägen hem till Mia – kysste varandra och hånglade i taxin.

Väl hemma hos Mia börjar båda tjejerna klä av Martin. Han är lite frågande i början, tycker att det går lite väl fort, men säger inte direkt nej, och är inte negativ – bara lite avvaktande.

Tjejerna märker inget ”avvaktande” med Martin. Dom flinar när han säger så, och berättar att han var helt med, från början.

Tjejerna gillar hård sex. Sadistisk. Dom två gånger Martin och Mia haft sex har hon velat ha hård sex, vilket han accepterat. Martin säger att han gått med på det för att han velat ”pröva”, men märkt att det egentligen inte passar honom alls.

Han förstår först inte att det är sadistisk sex Mia och Viktoria vill ha,  och plötsligt är han helt i deras våld, då dom binder fast hans händer och fötter i sängstolparna och stoppar strumpor i hans mun. Dom sätter också en snara runt hans hals, och varje gång han ”piper till” drar dom åt snaran, så att han får svårt att andas.

Martin berättar att han är skräckslagen. Tjejerna menar att han var med på det, att han gillade det. Dom märkte inte att han försökte stoppa det alls. Han sa inte nej.  Jo, lite ”nej” kanske han sa, kommer dom på sedan, men det ingick ju i sexleken.

Tjejerna utsätter honom för sexuellt våld; Dom kör upp morötter och bananer i hans anus, utsätter hans könsorgan för olika våldsamma saker och efteråt är hela hans kropp blåslagen av ”sexet” dom haft tillsammans. Tjejerna är nöjda. Martin är i chock. Han polisanmäler Mia och Viktoria.

 

Ovanstående kommer upp under rättegången. Mia och Viktoria blir friade. Dom förstod ju inte att Martin inte ville. Att dom drog åt snaran runt halsen varje gång han försökte säga något hörde ju bara till sexleken, och det var Martin medveten om menar dom.

Trots att Martin förtvivlat berättar att den här upplevelsen skadat honom djupt och han är sjukskriven, och går i krissamtal för att bearbeta det som hänt, han kan inte sova på nätterna och han har tappat förtroendet för alla tjejer över huvud taget, så menar nämndemännen att han ändå hade haft sex med Mia vid tidigare tillfällen, och då haft grov sex, så han borde ha förstått vad som skulle hända  när han följde med henne hem.

Dessutom visade han inte tillräckligt tydligt att han inte var med på sexleken.  Tjejerna förstod faktiskt inte att han inte ville.

 

 

Dom sitter i Nyhetsmorgon och pratar om Vädret. Den 29 mars förra året var det högar av snö och is i hela Sverige, medan det i år är nästan som sommar ute. Men det är inte bra.

Inte bra, inte bra, säger Vädermannen och skakar bekymrat på huvudet.

Uj uj uj….

Jag förstår att nu måste vi hålla i oss och kanske hålla andan också, för det är Inte Bra.

HUR det inte är bra, förstår jag inte riktigt, men oj oj oj…..

Bekymrat avslutar dom Dagens Samtal om Vädret och jag känner att det är väl bara att gå och gömma sej i källaren, för uj uj uj, vad det inte är bra.

 

Jag är INTE främlingsfientlig.

Jag är främlingsfredlig. Jag gillar nytt och annorlunda och spännande…… och att tillföra och och och…..Jag tycker att vi alla människor borde kunna fungera tillsammans, trots att vi har olika gudstroar och religioner och tänker och tycker olika om saker och ting. What´s the problem, liksom?

Så är det med det.

Jag bryr mig inte om ifall någon är svart eller vit eller gul eller grön (jo, då kanske hen är sjuk…) eller har blå, svarta, gröna eller blå ögon, är lång eller kort eller har krulligt hår eller rakt. Couldn´t care less!

MEN jag vänder mej emot att jag inte får reagera som jag vill och ställa frågor som jag vill, utan att jag måste tänka på varje ord jag säger när jag ska prata med någon med annan hudfärg eller som ser ut på ett sätt (än jag) och som kan få mej att tänka: ”Hen kanske kommer från ett annat land ursprungligen?”, för än så länge är det ju ändå så att det finns inte tillräckligt många (i Sverige), tyvärr,  av alla sorter för att man INTE ska tänka så…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

….som i USA, tex; Där kommer ju ALLA någon annanstans ifrån. Så där kanske man inte bryr sej alls!

Men om jag åker till Kina och bosätter mej där, kommer ju folk att fråga mej varifrån jag kommer, hur kinesisk jag än känner mej (efter ett tag), eller hur? Eller som när jag var i Botswana, när våra föräldrar bodde där; då frågade ju folk stup i kvarten varifrån jag kom, och jag tog inte

 

Vad jag försöker få fram här är att jag såg en dokumentär häromdagen som handlade om svarta i Sverige, och om alla frågor dom får och om främlingsfientligheten, och det är jättetråkigt att dom utsätts för sådant – absolut! Jättetråkigt! MEN det jag vänder mej emot är såna frågor som en ICKE främlingsfientlig människa, som jag, skulle kunna ställa, tex ”Varifrån kommer du?” utan att vara emot någon alls! Men då är jag främlingsfientlig. Och då blir det till slut att jag inte säger någonting, för risken är att man är främlingsfientlig utan att mena det!

Det är främlingsfientligt att fråga: ”Hur sköter du ditt  hår?” förstod jag, men om man själv har hår som är tunt och flygigt – kan man inte vara nyfiken då på hur man gör när man har tjockt och krulligt (utan att vara främlingsfientlig)? Jag tog inte illa upp när folk i Botswana ville känna på mitt hår….för jag förstod att mitt hår var så annorlunda för dom!

Får man fråga någon som sitter i rullstol varför hen sitter i rullstol? Får man fråga någon som har mörk hud, vad hen har för ursprung? Får man fråga någon som är homosexuell när hen upptäckte att hen var homosexuell? Får man fråga någon som är blind om den varit det hela livet, eller om den blivit det av en sjukdom eller olycka?

Själv brukar jag tänka att det är bättre att vara rak och ställa de frågor man vill, än att trippa på tå runtom och inte våga. En person kan ju alltid svara att hen inte vill svara på frågan.

Men det är otroligt tråkigt om man ska behöva trippa runt på tå för risken att man ska säga något som är främlingsfientligt, eller att man ska missuppfattas, och så vet man till slut inte vad man kan/får säga, så att man till slut undviker människor som inte är precis som en själv, eftersom att man är så rädd för att kränka  någon (utan att mena det).

Oj, vilken lång och konstig mening, men jag hoppas ni fattar….

Det blir så snurrigt om man ska behöva väga sina ord på guldvåg, för vad jag tror att vi behöver göra är att bara vara och umgås och ställa dom frågor vi behöver göra för att förstå…..

….eller nåt.

Det viktiga är väl att vi är nyfikna på varandra? Och bryr oss om varandra.

Våren är för jävligt schizofren! Den är hit och dit och upp och ner. Lite manodepressiv, faktiskt. Eller bipolär, som man säger nuförtiden.

Den är varm, kall, varm, kall. Ger hopp och tro ena dagen och nästa dag är man helt….troslös?! Eh….?

 

På med jackan, av med jackan! På med vantar, av med vantar! På med kortbyxor, av med kortbyxor och på med långbyxor. Frysa och svettas. Hej och  hå!

Man känner lycka och hopp inför Framtiden och Livet och Sommaren….

…..och fullkomlig sorg över Framtiden och Livet och Sommaren.

Man har hopp om en Fantastisk sommar med sol, värme och ledighet, och ”i år ska vi ha det så himla bra med kärlek och omtanke och lycka och upplevelser och sooooooooooool!”….

…och så tänker man på förra, eller förrförra sommaren, som regnade bort, på alla gräl i tältet, som föll ihop, eller i sommarstugan där det regnade in, eller på semestern där alla i familjen blev osams.

 

Eller så är man singel och tänker att ”nuuuuu ska jag uuuut och där kommer hen att vara och vi kommer att gå hand-i-hand på en strand (!) och kyssas och älska hela nätterna medan de vita gardinerna fladddrar lite när den varma sommarbrisen smeker den.” Typ.

Eller så är man singel och tänker:”…..faaaan, en hel vår och sommar framför mej i ensamhet, där alla andra är Tillsammans och har det bra. Och vaaad ska jag hitta på i sommar och vaaad ska jag göra helt ensam resten av mitt liv?!?”

Eller så har man jobbat hårt för Beach 2014 och känner sig fit och SNYGG och vill ut och visa upp sin lekamen i nya snygga, välsittande kläder, eller inga kläder alls…. : ”Wohoooooo! I did it!”

Eller så är man lite halvfet och har inte hunnit få till kroppen inför Beach 2014 (fast man tänkte det – redan i december!) och vill bara krypa in i garderoben och gömma sin feta bleka kropp, som nu måste visas upp igen i hela sin glans….

…..och i garderoben hänger bara fula, gamla, dammiga, stora tältkläder med fel snitt och fel…

….allt!

😦

Uhuuuuuu!

….eller……

🙂

Wohoooooo!!!

 

…..på att vara trött!

Trött när jag vaknar, trött mitt på dagen, trött när jag somnar (vilket i o f s är bra) – trött trött trött! Och seg. Och trög.

Och trött.

Ja, jag går mina promenader varje dag : Hej och hå  ut i skogen, 1 timme varje dag.  Men jag är trött ändå. Jag jobbar när jag jobbar, men är trött. Så fort jag ska göra något känns det som om jag ska bestiga Mount Everest. Kanske jag borde bestiga det där jävla berget ba´fatt det ändå känns så! Vad är vitsen med att känna så bara, liksom?

Det är som om min kropp lurar mej. Den säger att den jobbat hårt och att den inte orkar mer. Men den har ju inte det! Inte idag iallafall.

Usch!

😦

Är det någon som har en skopa amfetamin att ge mej, så det blir lite fart på mej?