Kategoriarkiv: singel

Hallå f d Aftonbladet-bloggare! /erviluca

Morgonens duschning, med undringar kring C4, skapade en massa vidare undringar:

Tärningen: Hur gick det? Träffade han någon tjej att leva ”for ever and ever” med? Har han något barn på G?

Trollan: Gick hon ner i vikt? Kom hon över det fula sveket från killen? Har hon träffat någon ny? Bor hon kvar i Tjottahejti?

Islin, vet jag ju: ”Hej Islin! Det är jättekul att vi fortsätter vara vänner, och också har kontakt via Facebook! Kram på´rej!”

Pappanhasse: Vi har kontakt. Här. Jag älskar att läsa dina berättelser om dina killar! Fortsätt med det!

Islandsmamman: Du har dykt upp här någon gång. Hur gick det med mannen som inte uppskattade dej nog? Hur mår dina barn?

Christel: Funkar relationen? Hur är det med livet?

Hon som inte kunde backa in bilen: Hur gick det för henne, hennes lille pojke, och sambon, som det tog slut med? Jag äääälskade hennes sätt att skriva! Är hon kvar i bloggvärlden tro?

Just nu är det dessa som dyker upp i mitt huvud och som jag funderar på….

Hur gick det och hur blev det?

Här på WP följer jag…ingen. Det är inte lika ”nära” och inte lika ”smått”. Det är som om jag flyttat från en liten by där alla känner alla, till en storstad och dess anonymitet.

Det som jag inte gillar. 😦

Jag gillade det inte när jag flyttade från Sala till Stockholm och jag gillar det inte nu.

Men men, det finns inga vägar som går bakåt.

Typ.

Alone again…/erviluca

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

Vad hände?? /erviluca

 

Jag har sagt, och skrivit, det förut, och jag skriver det igen. Ibland är jag lite tjatig.

Sönerna åkte hem till sin pappa igår, efter fem veckor hos mej (!), och det har gått superbra – dom hade kunnat få stanna i FEM veckor till! Men det enda är att jag tycker att det är så trååååååååååååkigt och seeeeeeegt att laga mat och hitta på olika maträtter varje dag. Blä!

”Jamen KILLARNA kan väl HJÄLPA TILL!?!” säger Fru Snusförnuftig då.

”Aaaaa….”

Såja. Då har vi avhandlat det.

Vad jag kan göra när jag är ensam, men inte när killarna är där (!), är att gå omkring naken. Så det gjorde jag. Kände mej rätt fin/vacker….

…när det plötsligt dök upp en KÖTTBULLE med ben i en spegel!

”VEM är det???”

Jag tittade mej omkring.

…kan vi iallafall låtsas….

”JAG!?!?!”

Jag var Köttbullen med ben.

*suckar*

Jag som bestämt mej för att sluta fundera på ”bantning”, eftersom det är så destruktivt. Och funderat på bantning, och bantat av och till, har jag gjort i hela mitt liv, och NÅGON GÅNG borde man ju får sluta med det.

Men det är väl så att det är Kvinnors Lott är i Livet – att känna att vi inte ”duger” om vi har X antal kilon i övervikt. Grejen är ju att jag kände så här även när jag vägde 20 kg mindre och hade en kropp ”to die for” – när jag tränade dans fem gånger i veckan, 4 timmar om dagen! Då stod jag också framför spegeln och nöp i skinnet.

Det var svårare att få grepp då.

Nu ÄR det övervikt. No doubt about it. Och jag dansar inte 4 timmar om dagen.

Men jag går åtminstone en PW (tjohoooo! nytt tjusigt ord, som jag aldrig använt) om dagen, dvs jag går en snabb 1 timmes promenad varje dag, i princip (inte igår), så jag rör på mej!

Men i ”den här åldern” går ”hela systemet” och ”lägger sej”, så enligt ”bruksanvisningar” ska man äta två salladsblad om dagen i, för annars blir man fet. Jag har dessutom struma – den sorten som gör att hela systemet går långsamt – så jag har alltså ett ”dubbellångsamt” system inbyggt.

Åh, guuuud, vad det är synd om mej!

Kanske jag måste stå ut med ett köttbulleutseende, och vem bryr sej egentligen?!? VEM BRYR SEJ OM hur min mage ser ut???

Inte kommer kollegorna fram och säger: ”Eeeeeh, jag vill bara tala om att du suger för att du är så fet och jag vill inte prata med dej förrän din tjocka köttbullemage är borta!”

Typ.

Och ingen stoppar mej på gatan och säger: ”GÅ HEM!! Tjockisar som du är bannlysta här!”

Typ.

Men ibland känns det som om det inte skulle förvåna mej.

Vissa Dåliga Dagar.

Vissa BRA dagar känner jag mej som en älva! Alternativt efter ett lite glas med whiskey. Kanske jag skulle ta ”ett litet glas whiskey” varje dag, för att bli mer älv-lik – innifrån iallafall.

Näe, nu ska jag goolgla fram ”Bantningssoppan” som jag körde med förut. Den var god!  Jag gick nog inte ner i vikt av den, av vad jag minns, men det kändes bra att äta den…ett tag, som ett Tappert Försök.

Sen SKA jag börja springa….

…eller gå fortare…

…eller nåt.

Typ.

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

Första dagen efter semestern… /erviluca

…är alltid TUNG.

Kvällen innan inser man att det är slut. Livet är slut. Näerå, men semestern och ledigheten är slut, nästan forever and ever! Fast så är det ju inte, förstås. Men det känns lite så.

Man går till jobbet med TUNGA steg, för nu börjar ALLVARET igen: ”Plikten  kallar”, typ.

Nu ska jag förtjäna mitt leverbröd igen, och Ansvaret vilar tungt på mina myggbitna axlar.

Lite så.

Tungt!

Och trött är man. Ja, ”alla” är trötta. Så ÄR det.

Man (ja, typ ALLA) har nästan vänt på dygnet helt och plötsligt ska man upp kl 6.00 på morgonen fast man (ja, typ ALLA) sovit till 11-12 på dagarna i flera veckor.

Ögonen VILL INTE öppna sej när mobilen spelar sin truddelutt, och hundarna öppnar bara VARSITT öga och kikar förvånat, och irriterat, på mej: ”Stör-oss-inte-mitt-i-natten!!!” ser det ut som om ögonen säger. Sen stänger dom igen sina ögon igen och snarkar vidare, medan jag kör ”värsta racet”, som brukligt är vanliga vardagsmornar.

Dagen går och det behövs inte mer än EN dag på jobbet, så är allt som vanligt igen, men just den här Första Dagen efter semestern är Speciellt….trött.

När klockan nu närmar sej 16 har jag all möda i världen med att hålla ögonen öppna. Jag får skriva en massa trams-bloggar för att inte falla över skrivbordet i någon slags sov-koma.

Fast jag orkar inte det heller. Det bästa är om jag ställer mej upp och Gör Något. Typ, städar skrivbordet. Men det gjorde jag INNAN semestern, så det är inte stökigt…..

…men jag kan ju möblera om lite på skrivbordet en stund…

…bara för att händerna ska få arbeta lite så att jag inte somn…….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz